Vänta, vänta, vänta...

Läget känns lite tröstlöst just nu för en norrbottnisk odlare. Det är kallt och blåsigt och vinterpäls på när man ska jobba i trädgården. Det enda som tröstar lite är möjligen den kände tyske meteorologen som utlovat en supersommar för Norrlandsområdet.

Reflektioner från trädgården i Norrbotten

Av Elsa Rensfeldt Larsson, Luleå/Norrbotten.

Medan jag patrullerar perennrabatter och rensar ogräset som växer hur villigt som helst, funderar jag på klimatfrågor. Hur allt har förändrats under mina 47 år här i norr. Vi hade ordentliga vargavintrar ända fram till för drygt 20 år sedan – långa, djupa och snösäkra. Sen började något hända, och förändringarna märks nästan mer för varje år som går.

Barndomsminnen och förändrade vintrar

Jag är född på landet och växte upp på en avskilt belägen gård utanför byn där jag gick i skola. Minns de stränga vintrarna när snön vräkte ner och plogbilen inte alltid var så snabb i vändningarna. Det hände att man fick dra på sig snöskor för att ta sig upp till stora vägen och komma till plugget. Jag minns särskilt en gång då snömassorna var så höga att jag, väl framme vid den plogade vägen, kunde sitta och dingla med benen på snövallarna – och på vägen hem grävde jag mig ner för att komma tillbaka, så djupa snökammar var det.

Med vintrarna vi har nuförtiden blir plogkarmen knappt mer än en halv meter hög, och snön kommer mycket senare. Förra vintern plockade jag mina tranbär på luciadagen – inget jag minns ha kunnat göra förr om åren! Det är snarast ovanligt att marken inte är ordentligt täckt av snö så sent på året, men numera kan det lika gärna vara barmark och tö kring jul.

Sommarens nya ansikten

Sommartid märks förändringarna på annat vis. Mossan växer till rejält, och en vacker aspdunge vid föräldrahemmet har, bara under de senaste åren, börjat klä sig i gröna "strumpor". Det ser fint ut men är något helt nytt för våra breddgrader. Förr har vi varit förskonade från vinterblöta, men den senare tiden kan man inte längre vara säkert på att marken hunnit frysa till när snön väl kommer. Det där skyddande snötäcket vi nordbor alltid skryter om – det som håller perennerna vid liv – är inte längre en självklarhet.

Från järnnätter till nya sannolikheter

Järnnätterna minns jag från förr, när natten kunde bita till och lämna frost över rabatter och potatisblast. Men de senaste åren lyser de med sin frånvaro. Visst, det kan vara svalt och bara någon enstaka plusgrad, men riktig frost får vi knappt uppleva numera.

Jag kan inte låta bli att fundera på om vår gamla zonkarta egentligen stämmer längre. Klimatet har blivit så mycket mildare att det nog är dags för en övergripande översyn. Man undrar hur mycket växtzonerna har förskjutits och vad det kan betyda för oss odlare och för hela vår natur här uppe.

Motståndskraft och hopp i det gröna

Samtidigt är det fascinerande att se hur vissa saker ändå frodas. Sommarplantor och perenner tar för sig i växthuset – i mitten av månaden slog jag av kupévärmaren och nu får det gröna klara sig på egen hand. Ute i rabatterna blommar påskliljorna som allra bäst, och tulpanernas blad är friskt gröna, om än lika omogna som bananer ännu så länge. Men den som väntar på något gott...

Klimatförändringarna påverkar oss alla, på stora och små sätt. Det är både oroande och tankeväckande – men ibland också inspirerande, som jag beskrivit i Ferdinand och jag!, där närheten till naturen skänker både insikt och tröst. Så långt mina funderingar just idag; förändringens vindar märks överallt, och i trädgården sker de kanske allra tydligast.