Ferdinand och jag!
Av Elsa Rensfeldt Larsson
50-årskris mumlas det säkert i hörnen men jag tycker inte att det handlar om det. Nej, snarare ett helhetsgrepp av hur resten av ett aktivt liv ska te sig. Trädgård är roligt, trädgård är liv, mening, friskvård - you name it! Men hör nu här vad jag vågat att inse! Jo att trädgård också kan bli för mycket, innebära ett tvång som man kan lyda under om man inte aktar sig.
I alla tider har jag som en robot läst igenom frökatalogerna, maniskt beställt hem hur mycket fröer som helst, snällt sått, planterat om, vattnat, ägnat hela min lediga tid åt denna skötsel, denna spädbarnsvård och sen ute i växthuset kuvös-övervakning och därefter frakt och utplantering och massor av rensarbete, jobb, jobb, jobb...
Helt plötsligt kände jag att NEJ, jag vill inte! Jag har kommit till vägs ände med mitt intresse.
Vad göra? Jo, en snabbkonferens med mig själv ger vid handen att Ja, jag är fortfarande intresserad av det gröna och vill ha mina fingrar i det. Men Nej, inte obegränsat!
Så nu är planerna ändrade. Det som skulle bli en trädgård under uppbyggnad vid min gård i Ön /Råneå zon 6, blir nu delvis sparrisodling, lite pallkragedito och resten GRÄSMATTA!
Blomsterprakt ska det bli men på en liten begränsad yta och med köpt, färdigt material.
Vad ska hon göra sen då, undrar du kanske. Enkelt! Njuta mera! Få mera tid att åka och titta på andras trädgårdar, åka på blomsterresor, umgås med vänner och familj, titta närmare på naturen omkring mig och i högre grad leva med i dess skiftningar.
Nej, jag har inte tid och mentalt råd att gräva ned mig i myllan i samma maniska omfattning som tidigare. Det trädgårdsarbete som med tiden blev ett ogenomtänkt tvång har nu brutits ned till fragment, men med kvalité. Jag känner mig som blomvärldens tjuren Ferdinand, jag har bestämt mig för att inte stångas utan njuta av min lilla blomma sittandes under korkeken. Synd bara att det näppeligen trivs en sådan i zon 5/6 :)
Hälsningar Elsa Rensfeldt Larsson, odlare i Ön