Trädgården och miljön

Trädgårdsaktuellt: Skadegörare i trädgården – Kvalster

Trädgårdsaktuellt handlar det här året om skadegörare i trädgården. Vi börjar med kvalster – små men inte oproblematiska.

Växtskadegörare finns inom många olika kategorier av organismer. Några av de viktigaste är insekter, nematoder, svampar, spindeldjur, virus och bakterier, och vi kommer att granska dessa närmare. Även sniglar, som tillhör blötdjuren, kommer också att behandlas.

Kvalster – små växtsugare med stor påverkan

Kvalster utgör en grupp spindeldjur som ofta får för lite uppmärksamhet trots att de kan orsaka betydande skador på många trädgårdsväxter. De har fyra benpar och saknar vingar. Det finns olika typer, men här fokuserar vi på spinnkvalster, dvärgkvalster och gallkvalster.

Kvalstren har stickande och sugande mundelar som gör att de effektivt kan punktera och tömma växtceller på innehållet. Deras livscykel går från ägg till vuxet djur, och i alla stadier lever de av växtsaft. Storleken varierar mellan ca 0,1–0,5 mm – de minsta arterna, som gall- och dvärgkvalster, är omöjliga att se utan förstoringsglas. Det lite större växthusspinnkvalstret går ibland att upptäcka för blotta ögat.

Viktigt att känna till är att det även finns nyttiga kvalster, så kallade rovkvalster, som livnär sig på bland annat spinn- och dvärgkvalster och används vid biologisk bekämpning i växthus.

Spinnkvalster

Spinnkvalster trivs både inomhus, i växthusmiljö och ute i trädgården. Oftast är angreppen på vedartade växter små, men vissa arter som lind-, fruktträds- och barrträdsspinnkvalster kan orsaka omfattande skador.

Det vanligaste och mest omtalade spinnkvalstret är växthusspinnkvalstret (Tetranychus urticae), ofta bara kallat "spinn". Det förekommer ofta på växthus‐ och rumsväxter, men kan även angripa uteväxter under varma, torra somrar, såsom jordgubbar, bönor, gurka på friland, rosor och stockrosor. Skadorna blir synliga genom små ljusa prickar på bladen där kvalstret har sugit ut växtsaft. Med tiden blir bladen gråaktiga och dammiga, vissnar och faller av. Vid kraftiga angrepp kan du ibland se ett tunt nät av spinntrådar mellan blad och stjälkar.

Spinnkvalstrens utveckling är snabb: vid 24 °C kan det ta så lite som tio dagar för ett ägg att bli ett vuxet djur. Vid svalare temperatur (t.ex. 18 °C) fördubblas utvecklingstiden. På hösten bildas dvalhonor som övervintrar på jordytan, under växtdelar eller i skrymslen och de är mycket motståndskraftiga mot både kyla och bekämpning. När temperaturen stiger på våren kryper de fram och sätter igång med nya angrepp. Spinnkvalster sprids främst via växtmaterial, och utomhus kan vinden väldigt effektivt sprida dem långt – till och med in i växthus eller genom öppna fönster.

Dvärgkvalster

Dvärgkvalster är en annan grupp där flera arter kan vara mycket skadliga, särskilt cyklamenkvalster, narcisskvalster och det allvarliga jordgubbskvalstret. Dvärgkvalster föredrar växternas unga delar, t.ex. mellan bladen i skottspetsar, bland bladhår, under knoppfjäll och i blomknoppar. De är extremt små (ofta cirka 0,15 mm) och därför svåra att upptäcka utan mikroskop.

Skador från dvärgkvalster yttrar sig ofta som hämmad tillväxt, missbildningar, knottror och ibland korkaktiga beläggningar. Blommor blir missfärgade och skotten förvridna. Cyklamenkvalster kan angripa många olika växter, t.ex. begonia, saintpaulia, murgröna, krysantemum, aralia och pelargon. Narcisskvalstrets angrepp syns framför allt på amaryllis där blad och blomskaft får röda strimmor och fläckar, tillsammans med förvridna blad och missbildade blommor.

Jordgubbskvalstret är särskilt skadligt på friland och leder till förkrympta, rynkiga och toviga blad – hela plantan hämmas. Detta kvalster sprids lätt mellan moderplantor och utlöpare, och övervintrar ofta direkt på plantorna.

Gallkvalster

Gallkvalster är de minsta av alla kvalster, mikroskopiskt små och karakteristiska genom att de saknar två av de fyra benparen. Trots att de är små ger de ofta de tydligaste symtomen, bland annat galler (små svulster), vårtor, kulor, piggar, svullna knoppar, färgförändringar och filtludd på exempelvis blad och blommor. Ofta angriper de vedartade växter och är mycket värdspecifika – de lever bara på ett speciellt växtslag.

De flesta angrepp gör egentligen liten skada, men ibland krävs åtgärder, som vid vinbärs-, päron- och hallongallkvalster samt gallkvalster på prydnadsäpplen.

Gallkvalster på lönnblad är ett exempel på en vanligt förekommande art i svenska trädgårdar.

Gallkvalster övervintrar skyddade inuti knoppar eller mellan knoppfjäll och sprids framför allt med vinden, men kan också föras mellan växter av insekter eller via plantmaterial.

Åtgärder

För att minska risken för och bekämpa spinnkvalster är det bra att hålla nere temperaturen, duscha plantorna regelbundet och undvika långvarig torka. Ta genast bort kraftigt angripna blad, använd växtvårdsmedel och töm samt rengör växthuset noggrant för att få bort övervintrade individer.

Dvärgkvalster är mer svårbekämpade; använd endast friska plantor vid förökning och ta inte revor från gamla odlingar. Att växla odlingsplats kan också hjälpa till. För inomhusväxter är biologisk bekämpning ett alternativ, men vid svåra angrepp är det bäst att kassera sjuka plantor.

Svåra angrepp av gallkvalster kan åtgärdas genom svavelbesprutning (t.ex. Kumulus) i samband med knoppsprickningen. Om angreppet är litet räcker det ibland att ta bort angripna blad eller grenar. Vid allvarliga angrepp på t.ex. vinbär kan man behöva gräva upp och kassera hela busken.

Läs mer om skadegörare, växtskydd och biologiska metoder i bl.a. “Skydda din trädgård” av Maj-Lis Pettersson (Ordalaget, 2004) samt i Faktablad om växtskydd och de detaljerade råden på SLU:s hemsida. Här hittar du även information om biologisk bekämpning.

Vill du veta mer om trädgårdens andra smådjur, rekommenderas Djuren i min trädgård.

Sammanfattningsvis bör både hobbyodlare och yrkesodlare vara vaksamma på kvalster. De är små men kan snabbt orsaka stora problem, samtidigt som vissa nyttiga kvalster kan utnyttjas vid biologisk bekämpning för att uppnå bättre balans i trädgårdens ekosystem. Tidig upptäckt, rätt förebyggande åtgärder och, vid behov, kemisk eller biologisk bekämpning, ger ofta de bästa resultaten.