Svinröven blommar

Svinröven och knölkallor – spektakulär blomprakt och frän doft

I Göteborgs botaniska trädgård finns flera växter som är lika kända för sin skönhet som för sina fräna odörer. En av de mest omtalade är svinröven, eller fläckig drakkalla (Dracunculus muscivorus), som får sitt egendomliga smeknamn från det svenska uttrycket för ”grisens bakdel”. Blommans mörka, gapande hål, från vilket dess intensiva lukt av ruttet kött strålar ut, har jämförts med öppningen på ett dött djur och därmed också ett anus — därav det vanvördiga namnet. På engelska har växten fått det mer sofistikerade namnet "Dragon's Mouth", vilket anspelar på dess teatrala utseende och osedvanliga doft ¹.

Blomman är egentligen en blomställning, där ett stort, rödbrunt och hårigt hölsterblad – cirka 15 cm i diameter – sveper sig kring en lång, hårig, svansliknande kolv. Längst ner på denna kolv, dolda för ögat, sitter de pyttesmå enkönade blommorna med hanblommor överst och honblommor underst. Hölsterbladet är vackert spräckligt i brunt och grönt, och för tankarna till ett leopardskinn. Svinrövens stank uppträder bara under den korta blomningsperioden, och är särskilt anpassad för att locka till sig insektsbesökare, framför allt flugor, som hjälper till med pollineringen. Den något makabra artsbeteckningen ”muscivorus” betyder just ”flugätare”, och speglar växtens strategi att genom lukt attrahera och ibland tillfälligt fånga sina pollinatörer.

I Botans växthus samsas svinröven med andra spektakulära och illaluktande växter, inte minst de obscena knölkallorna (Amorphophallus). Strax innanför entrén hälsas besökaren av dessa märkvärdiga arter, och i rummet för södra halvklotet sprider fläckig drakkalla återigen sin säregna doft ¹.

Familjen kallaväxter och arternas ursprung

Släktet Amorphophallus, som också tillhör familjen kallaväxter (Araceae), omfattar cirka 170–200 arter från tropiska Afrika och Sydostasien. Jättens här, Amorphophallus titanum eller jätteknölkalla, hör hemma på Sumatra, där den upptäcktes av en italiensk botanist på 1800-talet. När den första blomman slog ut i odling i England uppstod viss moralpanik: guvernanterna hade fullt sjå med att skydda ungas blickar från det oskyddat oblyga blomman – ”amorphos” betyder förmlös och ”phallos” syftar på det mansliknande utseendet. Läs mer om detta spektakel och när jätteknölkallan blommade i Göteborg 2005.

Inte nog med sin storlek – blomman kan bli upp till tre meter hög – den kan också alstra värme under blomningen. Denna termogenes hjälper till att sprida doften och därmed dra till sig pollinerande skalbaggar och flugor på hundratals meters avstånd. För närvarande pågår ett forskningssamarbete mellan Göteborgs och Hamburgs botaniska trädgårdar för att kartlägga vilka arter som har denna egenskap och förstå vilken fördel det kan ha gett under släktets utvecklingshistoria. Göteborgs botaniska trädgård är också aktiv i det internationella nätverk som odlar och bevarar hotade Amorphophallus-arter — här odlas just nu drygt 50 olika arter ¹.

Säsongsväxter med dramatisk blomning

Alla knölkallor är säsongsväxter och har en tydlig viloperiod. Efter vilan utvecklas först den säregna blomställningen från den underjordiska knölen, och först därefter växer plantans enda blad fram. Trots de dramatiska och ibland enormt stora blomstren är själva blommorna minimala och enkönade, samlade i basen av kolven i separata grupper för han och hona. Blomningen varar bara i några dagar, och doften är som starkast just när chansen till pollinering är störst – ofta när intresset bland besökarna är som hetast, exempelvis kring Första maj-helgen då knölkallorna i Botaniska förväntas blomma ¹.

Ett extra mysterium är att världens största blomma – Rafflesia arnoldii – liksom jätteknölkallan, också växer på Sumatra, trots att de två arterna inte alls är nära släkt. En gåta forskarna ännu inte har löst.

Jämförelse mellan Dracunculus och Amorphophallus

Naturens uppfinningsrikedom

Både svinröven och knölkallorna utmärker sig såväl i botaniska gallerier som besökarnas sinnen. Med sina bizarra former, färger och dofter fungerar de som perfekt exempel på naturens uppfinningsrikedom – och på de ofta oväntade vägar evolutionen tar för att lösa pollineringsproblemen.