Stort besvär för litet bär
Av Susan Lindh, lott 118, Traneberg.
Och det var inte bara min generation som lekte mellan träden, utan även min mammas generation. Mina mostrar och min mamma hade som barn under andra världskriget var sitt träd bakom den röda trävillan. Med namn som "valkea kuulas", röd kanel, och vinteräpple bär träden fortfarande rikligt med frukt.
Men den fjärde och femte generationen som bor där idag börjar tröttna på "landet" och funderar på att flytta till staden och jobben. Mina känslor svallade. Det stod klart att något måste göras! Om inte huset skulle förbli i vår ägo, så skulle i alla fall de dyra barndomsminnena bevaras.
Men hur?
I slutet av november besökte jag släkten i Finland. Med mig hade jag en idé. Jag övertalade min moster att cykla förbi stadens trädgårdscentra. På knagglig finska frågade jag personalen hur man ympar träd. De förklarade villigt, ympskotten skulle förvaras svalt i kylen över vintern. Först när krokusen började växa kunde skotten ympas på värdträdet.
Med en enkel teckning i handen begav sig min moster och jag ut bland träden för att knipsa grenar som jag sen förpackade i små täta plastpåsar.
Väl hemma i Sverige åkte jag ut till Växus i Bromma för att hitta ett lämpligt värdträd. Trots att merparten av beståndet hade bytts ut mot julgranar så hade inte kylan avslutat handel av allt annat. Gömt på baksidan hittade jag dessertäppelträdet Signe Tillisch. Med stort besvär fraktades hon till tunnelbanan med diverse andra påsar julprydnader. Affärerna borde föresten ha varningstext: gå in i vår affär på egen risk, affären innehåller julprydnader och andra lockande varor. Vid Zinkensdamms t-bana klev vi av, det manshöga äppelträdet, påsarna och jag. Signe skulle få bo på balkongen med utsikt över pampiga Hornsgatan tills vidare.
Så blev det lucia med alla luciabestyr och så kom julen med alla julbestyr och så helt plötsligt kom vintern med kylan! Kvar på balkongen stod fru Tillisch och frös. Och marken var med ens hård som sten. Allt snack om el Niño hade helt enkelt fått mig att förtränga den svenska vintern.
Nu är det bara att vänta ut tjälen för att se om lilla trädet överlever frysta rötter och bister vind. Och hur går det för ympskotten i kylen? Kommer de att klara en vinter i påsens mörker?
Det krävs inte mycket fantasi för att se mig och min kusin smyga runt som två tjuvar på en främlings tomt om några år. Jag skriver på en främlings tomt, men knappast främmande. Allt för att ta nya sticklingar på våra barndoms träd!
På den svartvita bilden ser ni min moster vattna liljor. Året är 1968 och jag två år, på behörigt avstånd i min kusins famn. Träden i bakgrunden är de som nu, trettio år senare fått bidra med ympkvistar.
Klicka här för en större bild.