Stort besvär för litet bär

Som äppelallergiker har jag kvar minnet av hur ett äpple smakar, trots att det var länge sedan jag åt ett. Men jag äger ett ännu starkare minne, nämligen sommarens lek mellan äppelträden i mitt barndoms Finland.

Uppdaterad och förlängd version av texten med integrerade länkar

Av Susan Lindh, lott 118, Traneberg.

Och det var inte bara min generation som lekte mellan träden, utan även min mammas generation. Mina mostrar och min mamma hade som barn under andra världskriget var sitt träd bakom den röda trävillan. Med namn som valkea kuulas, röd kanel, och vinteräpple bär träden fortfarande rikligt med frukt, och äpplena är lika viktiga minnesbärare som de fotografier som finns kvar från den tiden.

Ett arv på väg att försvinna

Tiden går, och den fjärde och femte generationen som bor där idag börjar tröttna på "landet" och funderar alltmer på att flytta till staden och jobben. Dessa förändringar väckte starka känslor hos mig. Det blev tydligt att något behövde göras! Om nu huset eventuellt inte skulle förbli i vår ägo, så måste ändå de dyrbara barndomsminnena bevaras. Men hur skulle det gå till, när så mycket är knutet till platsen, träden och dofterna?

Planen tar form i Finland

En idé började ta form under ett besök till släkten i Finland i slutet av november. Jag fick min moster att cykla med mig till stadens trädgårdscentra. På min knaggliga finska förklarade jag mitt ärende och frågade personalen hur man bäst ympar träd. De förklarade tålmodigt att ympskotten skulle förvaras svalt i kylskåpet hela vintern, och först när krokusen började växa på våren kunde de ympas fast på ett lämpligt värdträd.

Beväpnade med en enkel teckning gick min moster och jag ut bland träden, försiktigt klippande grenar som vi sedan slog in i små täta plastpåsar. Var och en av dessa kvistar kändes som en liten skatt—ett konkret stycke arv, fylld av berättelser och möjligheter.

Tillbaka i Sverige – Signe Tillisch på balkongen

Väl tillbaka i Sverige tog jag mig ut till Växus i Bromma, fast besluten att hitta ett bra värdträd. Trots att säsongen för julgransförsäljning tagit över större delen av utbudet, hittade jag gömt på baksidan ett dessertäppelträd: Signe Tillisch. Det var ingen enkel sak att frakta henne, med alla påsar och julprydnader, genom tunnelbanan. Affärerna borde verkligen ha varningstext: “Gå in på egen risk – julprydnader och annat lockande väntar!” Väl framme vid Zinkensdamms tunnelbana klev jag av, tillsammans med det manshöga äppelträdet och resten av mina julbestyr. Signe Tillisch fick sedan stå på balkongen, med utsikt över det pampiga Hornsgatan och vänta på våren.

Vinter och oro

Snart följde lucia med lusselekar och därefter julens alla sysslor. Plötsligt slog vintern till på allvar, med kyla och frusna markytor. Där stod nu lilla fru Tillisch och frös på balkongen – och all diskussion om el Niño hade lyckats få mig att förtränga den svenska vinterns styrka. Själv oroade jag mig för både trädets frusna rötter och ympskotten i kylens mörker, undrandes om de verkligen skulle klara sitt första vinterslummer i exil.

Så återstår bara att ha tålamod: att vänta ut tjälen, vårvintern och se om lilla trädet klarar sig när det väl ska planteras ut. Likaså återstår en stilla förväntan på om mina ympskott vaknar till liv när vårsolen smälter marken och dagarna blir längre.

Att binda samman dåtid och framtid

Det krävs inte mycket fantasi för att se mig och min kusin smyga runt som två tjuvar på en främlings tomt om några år. Jag skriver på en främlings tomt, även om platsen knappast är främmande för oss, för att ta nya sticklingar från våra älskade barndomsträd om det skulle behövas. En längtan att bevara, att fortsätta hitta rötterna och binda samman dåtid och framtid.

Barndomsminnen och familjetraditioner vävs ihop med fruktträden. De står som symboler för kontinuitet, hopp och identitet—ett levande arv att föra vidare till nästa generation, var än livet tar oss. Fler tankar om växter och utmaningar kan du förresten läsa i Trevligt ogräsbesvär, där ovälkomna växter ibland också kan visa sig ha sitt värde.

Min moster och jag, 1968

På den svartvita bilden ser ni min moster vattna liljor. Året är 1968 och jag är två år, tryggt på avstånd i min kusins famn. Träden i bakgrunden – samma träd som nu, trettio år senare, fått bidra med sina ympkvistar – står där och vittnar om generationers lek och gemenskap. Klicka här för en större bild.