Stadsbondens rapport
Av Susan Lindh, lott 118, Traneberg.
Men som stadsmänniska är det många nöjen som skall klämmas in i den tuffa arbetsveckan, så dagarna på lotten är tyvärr lätträknade.
Desto härligare är det då att få komma ut en tidig vardag den första kyliga höstdagen, och upptäcka att man är själv på hela området. Bara njuta av tystnaden. Allt är som bekant relativt, några plan på inflygning till Bromma flygplats och en högljudd skola i närheten är ändå tystare än inne i stan eller på jobbet.
Man upptäcker ett jättestort smultron som är på väg att mogna, det har verkligen varit en varm höst! Jag ser att grannens dahlior är kvar i marken. Ännu ingen frost, trots att det snart är november. Det är ännu ganska grönt, de sent planterade solrosorna blommar nu äntligen. I grevens tid!
Men det är kallare. Dagen är klar, men solen når inte längre ner i vår dalsänka. Solranden går mellan gamla och nya området, sol hos dom, skugga hos oss. Och efter en kvart är fötterna iskalla i de fuktiga stövlarna, som bor i redskapslådan mellan besöken. Vad gör man som äkta stadsbo då? För inte vill man åka hem för en bagatell som kalla fötter?
Då får man dra sig till minnes hur de gjorde förr. ”Back to basic” som min gotländska bondväninna Anna säger! Det är tur att man har hört lite historier om hur det var förr, halm i trädojorna och så. Snabbt pulade jag ner lite torr halm i stövlarna och fötterna var räddade. Från iskalla till jättevarma på fem minuter. Sen var det bara att fortsätta med de olika höstsysslorna, som att plocka de tiotal björnbär som den unga plantan bjöd på.
Björnbären skall bli marmelad, i frysen ligger redan flera påsar med björnbär och väntar på senkomlingarna. När tiden tar slut och nästa evenemang väntar får man snabbt byta om. Påsen med björnbär åker ned i handväskan. Jag skall ut på krog och bären får hänga med. Jag tänker, nästa gång har grannens dahlior fått ge plats åt vårlökar, samtidigt som jag putsar strumporna ren från halm. Tur att ingen ser en!
Susan Lindh, lott 118, Traneberg.
