September norr om polcirkeln

Första september i Malmberget, Lappland – 7 mil norr om polcirkeln!

Idag känns hösten verkligen i luften. Temperaturen har blivit lite kyligare och luften känns klarare, men än så länge har vi inte haft någon frostnatt. I natt var det +6 grader, men när solen stiger blir det snabbt varmare. Så här års är variationerna ofta stora, särskilt när höstsolen bryter fram över trädgården.

Ännu ingen frost

Ormbunkarna har redan blivit bruna och några enstaka björkar som redan gulnat har börjat fälla sina blad, smått och försiktigt. Det är tydliga tecken på att sommaren håller på att lämna oss. På fjället Dundret har höstens rödbruna färgskrud däremot inte slagit igenom än, vilket brukar vara ett vackert hösttecken här i Lappland. Några år kan frosten komma redan i mitten av augusti, och det känns alltid som en vinstträff när odlingssäsongen får leva vidare in på första september. Nu är det bara att inse att sommaren närmar sig sitt slut, och att odlingen kan få ett tvärt avbrott vilken natt som helst när frosten slår till. Det är synd, för mycket i rabatterna blommar fortfarande så vackert.

Jag lade ut höstgödsel för några veckor sedan. Regionen har fått den regnmängd som behövs för att gödseln ska smälta lagom långsamt och transportera näringen till rötterna. Pionerna har dessutom fått benmjöl, så nu hoppas jag att växterna har det de behöver för att klara vintern och bilda kraftiga knoppar till nästa sommar.

Beskärning, blommor och bär

Alla svarta och röda vinbär är nu skördade – i år gav de extra goda bär, möjligen tack vare de långa ljusa nätterna tidigare i somras – men det finns fortfarande några krusbär som behöver mer tid för att mogna till full sötma. JAS-beskärningen är gjord, och kvar återstår bara att dela på växter som vuxit sig allt för stora, till exempel bergklinten som spritt ut sig överraskande mycket under de senaste åren.

Säsongens blomprakt

Löjtnanshjärtan, som blivit både högre och frodigare denna sommar, blommar fortfarande och förgyller rabatten tills frosten kniper dem. Stormhattarna visar sin vackra blålila färg, likaså strand- och kransveronikorna samt stjärnflockan. Humlor samlar ännu nektar på kransveronikan – kanske är detta deras sista pass innan höstkylan tar över.

Vad har jag sått?

Det är alltid lika spännande att granska vad som kommer upp. Jag trodde jag hade sått perenn fingerborgsblomma, men nu när den har dykt upp och blommar visade det sig vara något annat. Jag har lusläst mina frölistor men blir ändå inte klok på vad det är. Till råga på allt har samma växt plötsligt dykt upp på ett helt annat ställe – mysteriet kvarstår! Jag efterlyser hjälp, och en bild finns i krönikan från augusti för den som är nyfiken.

De kanadensiska rosorna blommar fortfarande, även om några av knopparna tagit skada av det sista regnet. Det handlar nu om att välja – vill jag ha regn så att höstgödslet verkligen smälter ordentligt och når rötterna, eller uppehållsväder så att rosorna slår ut vackert? Jag väljer nog ändå regnet, för växterna mår bättre av det som helhet.

Älggräset har fortfarande knoppar kvar och den klättrande stormhatten har precis börjat blomma – men fönstret att njuta av dessa sena blommor är kort här uppe. Förra året hann ändå några frön mogna och gro, och nu har nya plantor spirat där den stod. Kanske ska stormhatten få en vägg att klättra mot nästa år, för att klara vind och kyla bättre.

Kungsljuset var tänkt att nå 1,5 meter, men har nu skjutit i höjden och är över 2,5 meter! Än har inte alla blommorna i toppen slagit ut och det är märkligt att stjälken inte brutits av vikten. Enligt vad jag läst ska växten klara några minusgrader, så det blir intressant att se hur länge den står kvar.

Kokardblomster, som övervintrar här i Malmberget, blommar fortsatt i nyanser av brunt, rött och gult, och Ulleternellen lyser vit ovanför de nu bruna ormbunkarna.

Årets nyplantering

Som traditionen bjuder blev det ytterligare en ny plantering i år, uppbyggd med stenar från borrningen i våras. Nu har jag lyckats få upp en bra höjd på planteringen, och den ger dessutom ett välbehövligt insynsskydd mot gatan.

Dahliorna i kruka har precis slagit ut och bildar nya knoppar varje dag. Tyvärr fick jag dem i jorden alldeles för sent efter den kalla våren, så de lär inte hinna blomma klart före frosten – men i garaget kan de vila i vinter och starta om starkare nästa säsong. Kvällar då kylan smyger sig på lägger jag ett lakan som skydd över dahlior, pelargoner och lavendel, så att sommaren dröjer sig kvar en aning till. När dagarna sedan blir för kalla bär jag in dem i hallen och låter dem blomma ut där – det gäller att njuta av blomsterprakten så länge det bara går.

Orädda, oförstående sorkar!

Trädgårdslivet här uppe bjuder alltid på utmaningar. Häromdagen satt vi med en kopp kaffe när jag hörde ett prassel i planteringen – plötsligt såg jag hur stjälken av en hög blåklocka drogs ned i jorden, så att bara blomman stack upp! Sorkarna verkar inte bry sig om oss människor över huvud taget. Nu spolar jag deras gångar med kallvatten varje dag för att försöka störa dem – men de verkar inte förstå att de är vräkta.

Jag har dock beställt ett vapen: alliumlökar. Man lär sig av erfarenheten att där det växer allium, där går ingen sork. När lökarna väl är i jorden hoppas jag på bättring, för i de rabatter där det redan finns allium har jag aldrig sett sorkar.

Nu ser jag fram emot en riktigt härlig och stillsam september, när alla sysslor i trädgården kan genomföras i lugnt tempo och fukten i marken håller jorden mjuk och lätt att arbeta med. Men det är handskar på som gäller även mitt på dagen, annars fryser jag om fingrarna – ett säkert tecken på att vi närmar oss vinterhalvåret här i Malmberget.

Lapponica
Marie