SEPTEMBER
Av Malena Skote
Vid min husknut blommar dessa sommarens sista kämpar i stora målarfärgshinkar som målats svarta med sprayfärg. Hinkarna hittades i en container vid en byggarbetsplats. De fick hål i botten och blev billiga "krukor" för sommarblommor. Just nu är de svarta hinkarna vackra som bakgrund åt krassens orange kaskader.
När jag plockar min sensommarbukett kommer redan idéer och tankar på nästa års sommarblommor. Ska jag kanske satsa på pastellfärger då? Små fyllda tusenskönor, skimrande blå minipensèer och rosenröda ranunkler? Eller låga luktärtor i ljust lila, rosa och vitt? Ceriserosa sommardalior och himmelsblå lobelia? Eller ljusrosa sommarnejlikor och blyg förgätmigej?
Det börjar klia i fingrarna av iver och frökatalogerna som inte kommer förrän i januari!
Jag känner igen den där lustfyllda ivern ifrån barndomen. En iver som nästan inte går att hejda. Ett stort vitt papper, en massa kritor och en bubblande skaparglädje. Eller alla lådor, brädor, bockar och filtar som fanns på gården och som kunde arrangeras till olika kojor. Stor iver och koncentrerad lek i timmatal. Eller dockhusen som gjordes av gamla mjölkkartonger och möblerades med pappmöbler och tyglappar till mattor. Någon gång i tonåren verkade den där skaparlusten somna in. Det mesta blev jobbigt och när något skulle göras eller skapas handlade det plötsligt om prestige, resultat och duglighet. Sedan dess tror jag inte jag mött någon uppgift med sådan ren och skär skaparglädje som i barndomen.
Inte förrän jag fick trädgård. Då väcktes den barnsliga skaparglädjen ur sin törnrosasömn. Här hade jag mitt livs färgkritor och vita ark i form av blommor, buskar och träd.
När jag skissar på och planerar trädgården bubblar den där ivern upp igen, lika frisk och hejdlös som i barndomen.
Roligast har jag kanske på vinterkvällarna, sittandes i soffan, med frökataloger, trädgårdsböcker och skissblock tillhands. Då är det långt till knoppning och lövsprickning, långt tills jag får se mina planer förverkligade. Men det gör inget för det är fantiserandet som är roligast. Det talas för lite om skaparglädjen inför vad vi gör och för mycket om själva resultatet av vad vi gör, tycker jag. Är det inte viktigare att känna glädje och iver inför vad vi gör än att resultatet blir perfekt? Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi kallar det för "flow", den där känslan som infinner sig när vi står inför utmaningar vi ser framemot. Han har ägnat mycket tid åt att undersöka de positiva sidorna av livet och vad som gör människor lyckliga. Skaparglädje, eller "flow", tror han spelar en stor roll för människors lycka.
Margareta Senneby har skapat en fantastisk trädgård, med höjder, skogar, bäckar och dammar, av en platt tomt i Malmö. I boken "Margaretas Trädgård" berättar hon om det hårda men roliga arbetet. Om hur hon beställer hem stora stenblock, bygger vattenfall och gör en japansk trädgård. Om fantasier, förväntan och skaparlust. I en dagbokssekvens bjuder hon väninnan på ett glas vin i uterummet.
Är du en lycklig människa? undrar väninnan.
Jaa! svarar Margareta
Det bästa med skapandet i trädgården är att det inte finns någon som bestämmer vad som är snyggt och vad som är fult. Man kan göra precis hur man vill! Och en trädgård kan se ut precis hur som helst. En trädgård kan vara allt från min dotters kvadratmeterstora plätt med jordgubbar och violer till Margareta Sennebys rumsliga landskap.
Kanske är det därför som trädgårdsintresset är så stort. I trädgården får man skapa ifred, utan smakdomare som talar om hur det ska se ut. Det är ju bara man själv som drabbas om det blir misslyckat. Och oftast bara man själv som märker det. Förresten kan man i värsta fall skotta igen rabatten om den inte blev som man ville, eller flytta på trädet om det hamnat på fel ställe.
Det går alltid att börja om igen, på nytt, nästa vår.
