AUGUSTI
Av Malena Skote
Augustis frid.
I trädgården står allt och mognar, liksom av sig självt. Tomaterna rodnar från en dag till en annan, pumporna jäser, fröställningar gulnar. Allt man kan göra är att gå ut på den gultorkade gräsmattan och känna frid.
Jag sätter mig med en kopp te i bersån och känner mig hemma och tillfreds.
Parker och trädgårdar har alltid betytt frid, lugn, avkoppling och återhämtning. De första trädgårdarna i gamla Persien, 1000 år f.k. var ordentligt inhägnade med höga murar. Därinne kunde man ostört njuta av växtligheten, blommorna och porlande fontäner utan att behöva vara rädd för vilda djur och andra farligheter som fanns i naturen utanför. Den muromgärdade trädgården kallades paradis och var, för den tidens människor, en bild av själva det ursprungliga livet.
Plötsligt avbryts jag i mina funderingar av att små myror kilar upp och ner på mina ben. Aha, det är smulorna från bullen de vill åt. Vilket slit och vilket knog! Små, små myror släpar stora, stora bullbitar mot någon utom synhåll belägen stack.
När jag följer myrornas förehavanden med blicken får jag syn på en liten fågel som blickstilla tittar på mig med blanksvarta ögon, bara någon meter bort. I munnen slingrar sig en ännu levande daggmask. Har fågeln kanske sitt bo här i bersån? Ett bo där nästan fullvuxna fågelungar väntar på att få göra slut på daggmaskens liv? Är det honan som så envist visslar sitt varningsrop bakom min rygg? Och nu vågar hanen sig inte hem med sitt byte för att jag sitter här! Om han bara visste hur snäll jag är.
Plötsligt får jag syn på en som inte alls är lika snäll som jag. Katten ligger tryckt mot marken och iakttar fågeln i tyst koncentration.
-Fy, kisse! ropar jag och stampar i marken, både katt och fågel flyger åt var sitt håll, trots att jag vet att katten aldrig kommer att lära sig att inte jaga småfåglar. Det är ju bl.a. jaktinstinkten som gör katten till en katt.
Vart tog fridfullheten vägen? Här pågår en kamp på liv och död medan jag sakta njuter av eftermiddagsteet. Här jagas, besegras, äts, bevakas och kämpas. Hör jag verkligen hemma här mitt i denna dramatik?
Vart hör människan egentligen hemma? Hör människan fortfarande något litet till naturen eller är hon helt och hållet kultur? Så här skriver naturskribenten Björn Berglund i boken "Hallonmänniskan" som just handlar om människans förhållande till naturen: "Antagligen har människan i många tusen år drivit sin verksamhet i trots av de villkor som gäller för allt som lever på jorden. Redan hennes händiga förmåga att skaffa sig ett överskott förde henne till ett främlingskap. Att driva naturen till extrainsatser åt människans eget bästa, att skaffa mera än mat för dagen så att kulturer och civilisationer kunde uppstå, denna grundläggande färdighet förde henne ut ur naturen."
Nej, vad är egentligen "naturligt"? Inte ens att bära skor antagligen och då är det ju tur att vi gick ut ur naturen. Men hos många -speciellt här i Sverige- finns ett behov av att vara nära naturen och känna samhörighet med den. Våra gener är likadana som när vi sprang under träden och plockade nötter. Vi tycker om fågelsång och gräs under fotsulorna, minns Povel Ramels "Ta av dig skorna!".
Tack, myror, för att ni gjorde mig uppmärksam på naturen!
