NOVEMBER
Av Malena Skote
När doften av mognande äpplen slår emot mig kommer jag att tänka på min farmor och hennes trädgård där jag växte upp. Jag minns högarna av fallfrukt under träden. Jag minns farmor, vithårig och med krum rygg som noga väljer ut de äpplen som ska sparas inför vintern. På äppelrummets hyllor i källaren skulle de ligga och mogna till långt in på nästa år.
Äppelskörden var viktig. Det märkte vi barn. Det var som om det kom nåt speciellt i luften när äppeltiden började i september. En sorts glad iver och brådska, ungefär som vid jultiden. Alla vuxna pratade om äpplen. Farfar, pappa och farbröderna om vilka sorter som gav mest. Mamma och fastrarna om vilka som var godast och till vad. Farmor stod vid spisen och kokade äppelmos. Ibland la hon i ett plommon eller två. Bara för att det var så vackert med den rödblå skiftningen i det gula moset. Fast hon var upplänning var skånsk äppelkaka hennes favoritrecept. Med hemgjord vaniljsås. Alltid hade vi flera äpplen var med oss i våra skolväskor.
När farmor och farfar byggde sitt hus för 100 år sedan planterade de nio olika sorters äppelträd i raka rader om tre och tre framför huset. Jag har svårt att föreställa mig hur det kan ha sett ut vid nyplanteringen. För mig var träden alltid stora, lummiga lövsalar där man kunde gömma sig. Var träden inte dignande av äpplen var de fulla av doftande äppelblom, vilket var nästan lika härligt. Jag lärde mig tidigt de olika sorterna; Signe Tillisch, Säfstaholm, Gravensteiner... Vid sidan av huset, på en äng stod ett tionde träd i ensamt majestät. Det var ett Lobo och det godast tyckte jag.
Men mina allra tidigaste minnen handlar inte om äpplen utan om grusgångarnas olikfärgade stenar. Ljusgrå. mörkgrå, röda med svarta stänk, blågrå med ränder i vitt. Lycka var att hitta bitar av kvarts. Blanka, glimmande och nästan genomskinliga.
Jag minns vårvinterdagar, dagsmeja och talgoxens envisa läte. Ensam och med blöta lovikavantar leker jag med grusblandad snö på planen framför entrén.
Jag minns också högsommardagar i det stora gröna trädgårdsrummet. Farmor bjuder på kaffekalas runt vita trädgårdsmöbler. Främmande tanter i blommiga sommarklänningar ler och sträcker ut händerna mot mig. De vill att jag ska komma men jag blir rädd springer och gömmer mig bland vinbärsbuskarna. Där hänger klasar av syrliga, vita vinbär och väntar på mig. Här får jag sitta ifred.
Vad betyder dessa rum, djupt förankrade i minnet? Jag ser på mina egna barn där de hoppar runt i lövhögarna. Hur kommer de att minnas vår trädgård, den som de växer upp i nu? Vilka färger, material och dofter kommer de att minnas? Vad kommer de minnena att betyda för dem? Förhoppningsvis ljuva doftminnen från höstarna. Minnen av trygg och rofylld samvaro om somrarna. Jag hoppas att de kommer att minnas trädgården som en plats för sinnlig närvaro. Och som en vacker ram kring liv och händelser.
