OKTOBER
Av Malena Skote
Plommonträden skiftar i Neapelgult. Marken luktar ruttnande frukt och det ryker lite om andedräkten i den kyliga luften.
Höstvetet på åkern runt min trädgård är bärgat. Enorma cylindrar av halm står på högkant i prydliga rader. En spretig stubbåker är allt som är kvar av sommarens vajande sädesfält. För första gången på länge kan jag gå runt trädgården och titta på den utifrån. Jag känner mig som en tjuvtittare där jag smyger utanför häcken. Vad litet det ser ut! Var det verkligen där inne vi levde hela sommaren?
Trädgårdsmöblerna står ännu kvar. De ser lite övergivna ut. Bordet är täckt av nerfallna barr från den stora granen. En ensam vallmo trotsar kylan och reser sig stolt ur det halvvissna gräset.
Sommarens trädgårdsliv känns avlägset. Var det verkligen här vi satt och åt, vilade, hade kalas, arbetade, lekte, odlade, skördade? På denna lilla plätt av jordytan?
Runt omkring breder åkermarken ut sig. Varje kvadratmeter är tillvaratagen. Här finns knappt ett dike. Nyplöjd, fuktig jord, stubb och betor brer ut sig i vidsträckta rektanglar. Mitt i detta landskap av räta linjer och vinklar tornar trädgårdens träd och buskar upp sig som en yvig dunge.
Genom häckens uttunnade lövverk kan jag skymta de slingrande gångarna. När jag tog över tomten kändes det självklart att försöka skapa en vild och otämjd trädgård. Som kontrast till landskapet runtomkring. En trädgård med oregelbundna rum, mjuka linjer och skyddande häckar.
De första trädgårdarna i människans tidigaste kulturer var också inhägnade, av murar eller stängsel. Men då gällde det att söka skydd för vilda djur och annat farligt som fanns utanför, i naturen. Innanför muren kunde man skapa ordning och symmetri som kontrast till det vilda kaoset utanför. Ett ideal som höll i sig ända till den engelska parkens romantiska "naturlighet" slog igenom på 1700-talet. Då hade också naturen alltmer tvingats undan av det odlade landskapet.
Nu var det var rätt länge sedan naturen var farlig. Idag tycker vi snarast synd om den. Vi försöker hjälpa den i våra trädgårdar genom att odla utrotningshotade örter, fjärilsväxter och kompostera.
Så har trädgården genom årtusenden bytt ideal och funktion. Men som en plats för vila, sinnlig njutning, eftertanke och rofylld samvaro är trädgården fortfarande densamma som för tusentals år sedan.
Kanske är den viktigare nu än nånsin, när vi både erövrat och fjärmat oss från naturen. När tempot i arbets- och privatliv ökar och intellektet överskuggar sinnena. När ytlighet och flyktighet råder.
Då behövs en plats där tiden går sin egen gång, en plats där alla sinnen stimuleras och där lyhördheten, tålamodet och detaljsinnet får övning. Då behövs trädgården. Som kontrast.
