Nog får du kaffe
Av Elsa Rensfeldt Larsson, Luleå/Norrbotten
Det är en ljuvlig höstlördag med strålande sol men jag skulle bra gärna hellre odla min inre trädgård än att åka runt och göra älgreportage. Men var sak har sin tid. Och grabben som lockade med kaffetåren värmde hjärtat, liksom det glada jaktlaget.
Här i norr känns inte hösten särskilt påtaglig i år. Vi har haft det ganska varmt, och trädgården har trots ett par omgångar med rätt kraftfull frost inte riktigt förstått att nu är det dags att lägga av vegeterandet.
Från växthuset har jag så här i septembers uttåg plockat tre aromatiska och fullt acceptabla physalis. En växt som tar på tok för stor plats i min lilla kuvös och innebär en ruskig massa väsen för lite ull, som kärringen sa som klippte grisen! Många är de, för övrigt vackra, små, illgröna lyktorna på physalisbusken som aldrig kommer att hinna mogna fram. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade lagat den stora rutan som ramlat ur sitt fäste i växthuset, eller vattnat bättre. Jag vet inte. Men tre underbart goda bär blev det. Man får vara nöjd! Man ska vara nöjd, då blir man lycklig, vilket mitt andra lördagsuppdrag i jobbet lärde mig, en föreläsning med en buddhistmunk, från Kiruna!
Lycklig blir jag annars över att bärsäsongen nu snart är överstökad. En massa råsaft i frysen är bra, bara man nu får den ur frysen också.
"Vart är all saft", ryter yngste sonen i mobiltelefonen till sin helgjobbande moder på väg i bil mellan älgjakt och buddha.
Nu är det bara den mest fridfulla, ja nästan sakrala bärplockningen kvar. Den dit man näppeligen får med sig någon familj, knappast ens en kompis. Kall och grå ligger nejden när det är dags, myrens golv är fruset och det låter som om man går på maräng. I år lär det vara gott om tranbären säger de som varit och rekat. Nu gäller det bara att kalibrera plocktillfället och vara ett steg före kung Bore. Ska jag lyckas även i år och hinna förse mig innan lappvantarna faller tunga? Det är frågan.
Physalis
Tranbär