Mammas magnifika amaryllis!

**Sylvias gröna hörna** När jag var barn på 50/60-talen hade vi en ca 20 kvadratmeter stor glasveranda på den soliga sidan av huset. Verandan var huvudingång till huset och byggd i gedigen 30-tals stil med valmat tak, vackra, stora fönster med spröjsar och dekorationer i färgat glas samt en bred trappa med avsatser utanför.

Text och bild Sylvia Svensson

Verandan kan betraktas som dåtidens uterum – en plats fylld av liv, lek och gemenskap från tidig vår till sen höst. För oss barn blev den ett härligt rum för lekar när regnet smattrade mot rutorna, medan de vuxna samlades kring kaffekopparna när vädret inte riktigt tillät att sitta ute. Verandan var möblerad med lätta, vackra rottingmöbler, ofta prydda med blommiga kuddar. Mitt på golvet stod ett bord med frostad glasskiva och en spetsduk som gav en ombonad känsla. Längs fönstren gick smala blombänkar runt nästan hela rummet, vilket gav ett extra ljus och var en ovärderlig plats för min växtälskande mammas alla ömt vårdade krukväxter som inte klarade vinterkylan.

Där samsades stora hortensior, pelargoner och fuchsior – växter som på sommaren prydde trappavsatserna men som till hösten omsorgsfullt baxades in på verandan. Även krukazaleor trivdes här, i den svala och fuktiga luften, och gav rummet extra färg. Det här var en tid då varje växt togs tillvara och fick det mikroklimat den behövde för att överleva, något jag minns med värme. Vill du läsa mer om växter som bär på minnen, kika gärna på Minnenas växter.

Gröna värmande monster

När hösten kom hämtades de lösa extrafönstren från förrådet och sattes försiktigt på plats. För att undvika drag och kyla tätades de med fönsterull och vita klisterremsor. Med denna metod höll sig verandan nästan frostfri under vintern, men saknade ändå riktig uppvärmning. På de allra kallaste nätterna plockade vi fram de gamla elektriska värmarna, utrustade med glödande spiraltrådar – de gröna, värmande monster som för ett litet barn kunde se smått skräckinjagande ut där de lyste med sitt röda sken i mörkret. Men värmen behövdes, både för att hålla människorna varma och för att ge växterna en chans att klara sig genom vintermånaderna.

Värme och trygghet

Värmarna var både skrämmande och fascinerande. Att höra deras svaga surrande blev på något sätt tryggt när snön föll utanför och världen kändes långt borta.

Ett barnsligt minne

Minnet av de röda glödtrådarna lever kvar, och jag kan ännu känna värmen som spreds i rummet och gjorde att till och med blommorna såg ut att dra en lättnadens suck.

Amaryllis vårdades ömt!

Mamma hade en särskild småskatt av amaryllisar – ”gubben och gumman”, panteramaryllis och många vanliga sorter som togs om hand med största omsorg. De särskilda sorterna fick stå i den stora, svala salen året runt, men de vanliga amaryllisarna flyttades till glasverandan när vintern kom. Amaryllis var på den tiden inte några slit- och slängväxter. Istället vårdades varje lök så att den kunde blomma år efter år, växa sig större och bilda sidolökar. Dessa kunde delas av så småningom och bli till nya blommande plantor. Att amaryllisarna blommade varje år var något jag tog för självklart – först långt senare förstod jag hur mycket arbete och kärlek som låg bakom.

Cirkeln sluts

Det fanns en speciell glädje i att se de gamla lökarna skjuta upp nya blomstänglar varje säsong. Det skapade en känsla av sammanhang och kontinuitet.

Nya lökar

Sidolökarna som bildades gav oss fler amaryllisar att ta hand om, och så blev samlingen större för varje år.

Vårvinteramaryllis

Det var inte alltid till jul amaryllislökarna blommade, ofta slog de ut först under vårvintern. Då satt de i salen och var helt magnifika! När blomningen var över klippte mamma bort den vissna stängeln, flyttade löken till verandan där det var svalt och ljust, och skötte den som en vanlig rumsväxt fram till våren. Vattningen hölls sparsam, vilket hjälpte bladen hålla sig fräscha och gröna. När sommaren kom grävdes amaryllislökarna ner i trädgården, ofta skyddade under buskar, och där fick de leva ett fritt liv. På hösten plockades sedan lökarna upp, fick torka och placerades åter under bänkarna på verandan i väntan på att återigen visa knopp. Då planterade mamma dem igen och så slöts cirkeln, år efter år.

Jag har dessvärre inga originalbilder kvar från den tiden, men hoppas att min berättelse kan väcka minnen och inspiration. Jag får istället illustrera med lite modernare växtbilder.

Gröna hälsningar Sylvia!

Sylvias gröna hörn återkommer tisdagen den 30 november.

Läs också Minnenas växter för fler berättelser om växternas plats i våra liv.