Minnenas växter

**Sylvias gröna hörna** Kanske många av oss har växter som påminner om en kär vän? Någon som för länge sedan har gett ett litet skott eller delat på sin perenn och som sen har vuxit sig stor och ständigt påminner oss om vännen?

Text och foto Sylvia Svensson

Minnesväxten Magnolia ’Elisabeth’

Jag har flera ”fådda” växter men en är alldeles extra speciell, en minnesväxt i form av Magnolia ’Elisabeth’. Varje år när den blommar som mest, som den gör just nu i slutet på maj, sitter jag där bland dess ljusgula, nästan lysande blommor och tänker på min kära väninna som inte längre finns bland oss. Och denna magnolia blir bara vackrare och vackrare för varje år som går, som om den samlar på sig minnen och glädje i varje ny knopp.

En prövande vinter

I år var jag rätt bekymrad för magnolian. Vintern var lång och ovanligt kall, med barfrost som låg kvar ända in i april. De pälsklädda knopparna hade länge stått redo att slå ut men fick ingen chans bland kylan, började anta en mörkare ton och jag var säker på att blomningen var förlorad – kanske till och med hela plantan! Men så, mot alla odds, sprack knopparna plötsligt upp och nu blommar magnolian mer och vackrare än någonsin tidigare. Det känns nästan som om den bestämt sig för att visa sin styrka och påminna om livets seghet.

Växtjakt och samlarfantasi

Resan mot drömväxten

Magnolian kom till mig för knappt tio år sedan. Min väninna hade länge drömt om just en sådan ljusgul skönhet men lyckades aldrig få tag i den hemma i Finland. Egentligen var sorten lite väl känslig för att klara ens deras mildaste zon, men hon var ju en riktig "zonknäckare" och ville absolut testa! Våra plantköpsraider brukade vara riktiga äventyr – ett par, tre dagar då vi körde kors och tvärs till olika plantskolor, med övernattning någonstans och ofta bilen helt full med fynd. Särskilt hon, som hade en samlarträdgård och älskade att pröva på nya, spännande växter.

Just för dessa resor hade hon skaffat en jätteresväska på hjul. Efter lyckade inköpsrundor slängde hon krukorna, skakade av jorden och packade växterna tätt och noggrant lindade i tidningspapper i sin stora väska, som alltid blev full till bristningsgränsen. Jag undrar fortfarande hur ofta hon fick betala för övervikt…

Inför hennes då sista resa hit bestämde jag mig: jag SKA ha tag på Magnolia ’Elisabeth’ åt henne, kosta vad det vill. Och till min lycka fann jag en i en plantskola inte så långt härifrån och reserverade förstås även en planta till mig själv. När hon kom flygandes, gav vi oss genast ut på våra plantjägarraider till landets sydvästra plantskolor. Vi handlade, skrattade och packade bilen full – men den största överraskningen sparade jag till sist. Vid min utvalda plantskola låg magnolian och väntade. Vilken glädje! Hon skrattade och grät om vartannat, och det ville inte ta slut på alla tackkramar. På vägen hem fick magnolian sitta i hennes knä, som en dyrbar skatt.

Sedan åkte magnolian hela vägen hem till Helsingfors, som handbagage, stolt viftandes över huvudet på henne i en ryggsäck! Det måste ha varit en syn för medpassagerarna, men hon brydde sig inte, lycklig över att äntligen ha fått sin drömväxt.

Minnet lever kvar

Tyvärr gick min väninna bort bara något år efter denna resa, så jag vet inte om hon hann få se sin magnolia blomma. Men kanske får hennes dotter göra det – och det får jag, gång på gång, och minnas våra gemensamma upptäcktsfärder och skrattet bland plantorna.

Vill du läsa mer om mitt växtpysslande och hur odlandet blir en kär hobby, kika gärna på min artikel Jag älskar att pyssla med växter!.

Om några veckor kommer Sylvias nästa krönika!