Minnenas växter
Text och foto Sylvia Svensson
Jag har flera ”fådda” växter men en är alldeles extra speciell, en minnesväxt i form av Magnolia ’Elisabeth’. Varje år när den blommar som bäst, som den gör just nu i slutet på maj, så sitter jag där och tänker på min kära väninna som inte längre finns bland oss. Och denna magnolia blir bara vackrare och vackrare för varje år.
I år var jag rätt bekymrad för magnolian eftersom det var en så kall, lång vinter med barfrost långt in i april. De pälsklädda knopparna hade sedan länge stått i startgroparna för att få öppna sig men aldrig fått chansen för all kyla. Så de började anta en mörkare ton och jag trodde att nu är det nog kört med blomningen om inte rentav med hela växten! Men nu blommar den mer och vackrare än någonsin!
Magnolian kom till mig för knappt tio år sedan. Min väninna hade länge suktat efter en sådan ljusgul skönhet men lyckades aldrig få tag i den i Finland. Egentligen var den lite väl ömtålig för att klara sig ens i deras mildaste zon där hon bodde, men hon var ju en zonknäckare av rang så hon ville absolut testa!
Våra plantköpsraider brukade vara ett par tre dagar i sträck då vi körde runt till diverse plantskolor med övernattning någonstans. Vi handlade massor, särskilt hon som hade en riktig samlarträdgård med allt sådant som hon ville testa.
För detta ändamål hade hon skaffat en jätteresväska på hjul. Väl här hemma igen efter en sådan lyckad raid så slängde hon krukorna, skakade av det mesta av jorden och packade växterna tätt, tätt lindade i tidningspapper i sin stora väska, som alltid brukade bli mer eller mindre proppfull. Jag kan tänka mig att hon fick betala för övervikt ibland…
Så inför hennes senaste och tyvärr den sista resan hit så bestämde jag mig att jag SKA ha tag i denna åtrådda magnolia till henne, kosta vad det vill. Och så lyckades jag hitta den i en plantskola inte så långt ifrån oss! Reserverade förstås varsin planta av den och när hon kom flygandes, så gav vi oss iväg på våra plantjägarraider till landets sydvästra plantskolor!
När vi hade handlat bilen full på olika håll så körde jag till den sista plantskolan där jag hade magnolian väntandes som en överraskning till henne. Oj, vilken glädje det blev när hon äntligen kunde sätta händerna om den länge efterlängtade växten! Hon skrattade och grät om vartannat och det ville aldrig ta slut på tackkramarna! Magnolian fick sitta i hennes famn på hemvägen.
Så reste magnolian hem till Helsingfors som handbagage, stolt viftandes över huvudet på henne i en ryggsäck! Det måste varit en syn för medpassagerarna, men det struntade hon blankt i, hon hade ju äntligen lyckats få sin skatt!
Tyvärr gick hon bort bara något år efter denna resa, så jag är inte säker på om hon någonsin fick se sin magnolia blomma. Men det får kanske hennes dotter och jag, och minnas…
Om några veckor kommer Sylvias nästa krönika!