MAJ

Så här års infinner sig en av trädgårdsårets högtidligaste händelser. Att åka till plantskolan och handla! Länge går jag runt och tittar och väljer bland de oansenliga små bladrosetterna i sina svarta krukor, läser på lappar och tittar i katalogen. Brudslöja, solvända, daglilja...

Av Malena Skote

Vad det låter vackert, tänker jag och försöker föreställa mig om hur de kommer att se ut när de vuxit till sig och blommar, hemma i trädgården.

På 80-talet köpte jag stockrosplantor på en handelsträdgård. En röd och en rosa. Under vintern drömde jag om de sidenskimrande enkla blommorna på sina höga stänglar mot den vitkalkade fasaden. Nästa sommar skulle de ju blomma, mina nya stockrosor.

Men döm om min förvåning när den röda blev bordeauxfärgad och fylld, med lansettformade kronblad. Den såg ut som någon slags hårprydnad. Den rosa blev starkt cerisefärgade också den fylld. De såg mycket moderna ut mot min gamla husvägg. Dessutom var de lågväxande och kom inte tillbaka nästa år. Vilket var lika bra det.

Visst var de anslående och roliga men definitivt inte vad jag tänkt mig!
Problemet är inte nytt. Redan Strindberg (som faktiskt var trädgårdsintresserad och hade en egen täppa på Kymmendö) ondgjorde sig över bl.a. tulpanernas med modet förändrade utseende.

I ”Blomstermålningar” skriver han så här, ”Så satte jag ut mina lökar på en bergknalle, dit jag burit jord i ett badkar; så grävde jag, rensade och vattnade. De grågröna åsneöronen stucko snart upp, och mellan dem brusto i laga tid en hop rysliga blombollar i papegojans färger! Man hade förädlat, utvecklat min ungdoms tulpaner, så att de blivit dubbla och detta på bekostnad av deras könskaraktärer. Den eleganta smärta bägaren var bliven en pompon (boll av garn på militär huvudbonad, min anm.) som sappörerna (ingenjörssoldat, min anm.) fordom buroi tchakårerna (militär huvudbonad, min anm.), rött och gult spelade i varandra som på en listmatta; jag kände mig fördomsfull mot de onödiga nyheterna, men lät de sitta kvar i jorden om vintern, tvärtemot fröhandlarens goda råd, önskade dem en säker död i snödrivan.”

Fördomsfull? Ja det var väl jag också antagligen. Men varför göra det vackra fulare? Och storleken sen? Är det stora alltid det vackra? Eller det fyllda, det rikt förgrenade och rikblommiga? Vem vill ha malvor stora som tallrikar, prästkragar stora som stekta ägg med stammar tjocka som kvastskaft? Vem vill ha ringblommor så knubbiga, förgrenade och tjockstjälkade att de mer liknar tagetes?

Vi är många som, precis som Strindberg -fast hundra år senare, längtar efter skira, enkla blommor på gracila stänglar, så som de såg ut i våra farmödrars trädgårdar istället för alla broilerblommor plantskolorna prackade på oss.

Hursomhelst - snabbt skiftar mode- och stilidealen även i trädgården! Handeln har hörsammat konsumenternas önskemål -eller var handeln först?- för redan för några år sedan började fröpåsar märkta med ”Mormors blommor”, ”traditionell” osv. dyka upp. Åter kan vi köpa gammaldags ringblommor, med små enkla blommor på långa tunna stjälkar, vild prästkrage och äkta gullviva.

Mina nya stockrosor drog jag upp själv. De blommar år efter år med samma vackra, höga blomspiror. (Stockrosen är egentligen tvåårig men i Sydsverige brukar den bli perenn.) Fröna snodde jag från grannens urgamla, pastellfärgade exemplar. För säkerhets skull.