Liljebaggen, grann men glupsk
Lika vacker som liljan själv är dess fiende. Lysande röd med svarta ben och smäckra antenner, försiktigt balanserande på bladkanten. Lilioceris lilii, liljebaggen.
Redan tidigt på våren märks ofta liljebaggens närvaro – liljornas blad får hål eller ojämna kanter, och i takt med att temperaturen stiger förvärras skadorna snabbt. Vid kraftiga angrepp kan växterna ibland förstöras nästan helt innan de ens hunnit börja blomma på högsommaren. Denna lilla skalbagge och dess glupska larver är den främsta anledningen, särskilt i Götaland och Svealand där den har sin huvudsakliga utbredning.
Det är framför allt liljor av släktet Lilium som drabbas, men även Fritillaria såsom kungsängslilja och kejsarkrona är utsatta. Däremot angrips inte dagliljor, Hemerocallis, så där går liljebaggens aptit växtägarna till mötes.
Lätt att förväxla
Den vuxna skalbaggen är 6–8 mm lång, med raka svarta ben, undersida, huvud och antenner, medan mellankroppens och bakkroppens ovansida är lysande röd. Det är dock lätt att blanda ihop liljebaggen med den snarlika lökbaggen, Lilioceris merdigera, där även huvudet och det mesta av benen är röda. Lökbaggen håller dock till på liljekonvalj och odlade lökar, och förekommer dessutom över större delen av Norrland – ibland är det denna art som förväxlas och felaktigt illustrerar liljebaggen.
Larven hos liljebagge ser först mest gulröd ut med svart huvud och tre par korta svarta ben framme, men har den säregna vanan att dölja sig under ett lager av sina egna, kletiga exkrementer. Det ger den ett smått vidrigt och mörkt, slemmigt utseende, och man kan lätt tro att det är fågelspillning eller små, oansenliga sniglar på liljeplantorna.
Var förekommer liljebaggen?
Liljebaggen har sin huvudsakliga utbredning i Götaland och Svealand, och det är främst dessa områden som drabbas allvarligt av angrepp. Dock har rapporter om fynd längre norrut ökat i takt med klimatförändringarna.
Levnadsförlopp
Tack vare forskning, senast samlad i europeiska studier*, vet vi idag ganska väl hur liljebaggens årscykel ser ut. Skalbaggarna övervintrar i markens översta skikt och aktiveras av vårsolen, då de söker upp sina värdväxter och börjar äta på de späda bladen. Där går det ofta att se dem para sig, och strax därefter läggs smala, ungefär 1 mm långa, orangefärgade ägg på undersidan av bladen. Varje äggsamling består oftast av 2–16 ägg, men en hona kan under försommaren och sommaren totalt producera flera hundra ägg innan hon dör på sensommaren.
Äggen kläcks efter cirka två till tre veckor. De nykläckta larverna har stor aptit på bladen, och när stammen och knopparna väl börjar komma kan även dessa bli angripna vid större förekomst. Larverna växer snabbt, skyddade av sitt slemhölje, och är efter ungefär en månad redo för förpuppning. Denna sker i jorden vid växternas rothals.
Själva förvandlingen från puppa till fullvuxen skalbagge tar ytterligare 1–2 månader. Nya liljebaggar kan då börja kräla upp när sommaren går mot sitt slut. I motsats till vissa äldre uppgifter tyder det mesta på att det bara är en generation liljebaggar per år — de nykläckta vuxna övervintrar till nästa vår, istället för att fortplanta sig omedelbart.
Utvecklingsstadier
Övervintring och uppvaknande
På våren vaknar övervintrade vuxna liljebaggar och letar snabbt upp sina värdväxter.
Parning och äggläggning
Efter parning på liljornas blad läggs äggen på bladens undersida.
Larvutveckling
Larverna äter intensivt och döljer sig som nämnts i slem innan förpuppning i jorden.
Växling till skalbagge
Den nya generationens liljebaggar krälar ofta upp på sensommaren och förblir inaktiva till nästa år.
Naturliga fiender
Liljebaggen har fått flera egna motståndare i naturen. De bäst studerade är olika arter av parasitsteklar som kan lägga sina ägg direkt i liljebaggens pyttesmå ägg. Av ett sådant värdägg utvecklas en stekellarv som förtär liljebaggslarven redan innan den hinner kläckas. Men även larverna själva kan angripas – vissa steklar siktar in sig på larven trots den avskräckande slemmet, och sticker, med sitt äggläggningsrör, in sina egna ägg i larven. Resultatet är att det istället blir fler parasitsteklar än skalbaggar. I upprepade studier har man kunnat konstatera att en hög andel av larverna på naturlig väg bekämpas av dessa parasitsteklar, ibland långt mer än hälften av alla larver. Särskilt i Nordamerika forskas det nu på om dessa naturliga fiender kan användas för biologisk bekämpning — möjligheterna anses större där än i Europa.
Parasitsteklar och deras potential
Parasitsteklar utnyttjar liljebaggen både på ägg- och larvstadiet och kan på sikt bidra till naturlig reglering av populationen.
Kolla och kläm – praktiska råd
Vanliga trädgårdsodlare får dock framförallt förlita sig på egna insatser. Här gäller det att vara uppmärksam och upptäcka angrepp tidigt på våren. Liljebaggen är mycket vaksam och försvinner ofta snabbt ner på marken där den spelar död på rygg med sin mörka undersida uppåt — ett effektivt kamouflage. Ett tips är att hålla en skål med såpvatten precis under den lilja man går igenom, så faller både skalbaggar och larver direkt ner i skålen när man petar på dem.
Var också noga med att vända och vrida på bladen för att hitta äggsamlingarna. När väl de slemmiga larverna börjar dyka upp får man ha extra tålamod, men genom kontinuerlig kontroll under hela vår och sommar går det att hålla antalet liljebaggar på acceptabel nivå, och därmed skydda blomprakten.
Kemisk och biologisk bekämpning
Om man trots allt behöver ta till kemiska medel har Provado Insektsspray (behörighetsklass 3) angivits som effektivt mot både liljebaggar och larver. Men tänk på att det även är giftigt för bin och andra pollinerande insekter — använd sparsamt och med stor försiktighet. Pyretroider och pyretrumprodukter finns också, men måste hanteras med samma varsamhet och ansvar.
Ett alternativ är växtextraktet neem, som bland annat finns i Bionim K (behörighetsklass 3), vilket kan störa larvens utveckling och möjligen avskräcka fullbildade liljebaggar om det appliceras regelbundet. Dock finns ännu begränsad erfarenhet från svenska trädgårdar, och utvärderingar pågår — resultaten kan du hitta i kommande nummer av Hemträdgården.
Liljebaggens larv
Foto: IBC
* Haye, T & Kenis M, 2004. Biology of Lilioceris spp. (Coleoptera: Chrysomelidae) and their parasitoids in Europe. Biological Control vol. 29, 399-408.
Oavsett metod är en sak säker: med vaksamhet, envishet och lite tur kan även den envisa liljebaggen hållas på avstånd från dina trädgårdsliljor!