JULI
Alla dessa blad!?
Stora blad och små blad, flikiga blad och runda blad, smala blad och breda blad, håriga och glatta blad. Vilka var alla dessa blad? Vad heter de, hur kan man använda dem, och vilka är egentligen ogräs och vilka inte?
Visserligen var jag en sann stadsmänniska, men att jag visste så lite om gröna växter hade jag ingen aning om. Plötsligt såg jag min trädgård med helt nya ögon – ett myller av bladtyper och växter som jag inte hade namn på.
En nyfiken upptäcktsresa
Efter att den första förvirringen lagt sig åkte jag till biblioteket och lånade allt som fanns inne om örter och deras historia och användning. En helt ny värld öppnade sig, en värld där växterna berättade om hur människor levt, arbetat och tagit vara på det som vuxit i närheten. Det var fascinerande att inse att så många av de läkeörter som nämndes i böckerna faktiskt var identiska med sådana jag hittade direkt utanför mitt eget hus: vanliga “svenska” örter som nässlor, svinmålla och myskmadra. Människan har brukat det som stått henne närmast, både till mat och medicin.
Ogräs eller nyttoväxter?
Vid tomtgränsen växte ett buskigt litet träd med gulvita tallriksblommor som doftade både sött och lite kvalmigt. Kunde det vara fläder? Jag hade i alla fall en svag aning om att man ibland gjorde saft på blommorna. Nu fick jag lära mig att fläder, eller hyll, har använts som medicin mot förkylning så långt tillbaka som till antiken. I Sverige var te på torkade fläderblommor en given dryck vid den första höstsnuvan – kanske vore det värt att pröva någon gång, istället för Alvedon och C-vitamin? Blommorna innehåller både svett- och urindrivande ämnen, och bären sades förr vara lätt smärtstillande.
Fläder – mystik och läkekraft
“Hyllemor” ansågs länge förtjäna all aktning, och man skulle krusa henne ordentligt innan man plockade något på hennes buske. Fläderns starka lukt skrämde bort både troll och onda väsen, men det sades också att det kunde vara farligt att sova under en fläderbuske – då riskerade man att få utslag eller huvudvärk. Folktron ger många växter dubbla betydelser, både beskyddande och riskfyllda.
Vallört – från sårvård till mirakelmedicin
Längs med husväggen växte ett kraftigt, hårigt bestånd av vallört med ljusblå blommor. Jag lärde mig att roten av vallört en gång varit ett viktigt sårläkande medel (vall, välla = läka), ofta använd i form av grötomslag. En geggig massa av kokt vallört las på såret och hölls fast med lindor – även om hygienen lämnade en del övrigt att önska och säkert ofta ledde till infektioner. Men forskningen har visat att vallörten faktiskt innehåller ett bakteriedödande ämne, allantoin. Vallörtsrot räknades länge till de viktigaste örterna i husapoteket, och på 1950-talet fick växten något av en renässans som mirakelmedicin, innan den åter föll i glömska, som Mats Bergmark berättar i boken “Vallört och vitlök”.
Tradition möter vetenskap
Genom årtusenden av prövande och experimenterande har människor hittat de örter som kunnat hjälpa dem – ibland kanske mer av magiska än vetenskapliga skäl. Många växter omgärdades av myter och tillmättes särskilda krafter. Först under senare tid, sett ur ett historiskt perspektiv, har vi kunnat förklara en del av de läkande egenskaperna vetenskapligt, även om långt ifrån alla växter är utforskade än.
Att återupptäcka trädgårdens växter
Mitt hus byggdes i början av 1800-talet. Jag föreställer mig ofta de som flyttade in här då, hur de hade en säker och uråldrig kunskap om det som spirade ur marken. Ett vetande, grundligt slipat genom tiderna men som på bara hundra år nästan fallit i glömska. Nu får vi återerövra denna kunskap och se på “ogräsen” i trädgården med nya ögon – kanske ligger framtidens läkedom och inspiration precis under våra fötter?
