JULI

En julimorgon för sju år sedan vaknade jag efter första natten i vårt nyss inköpta hus. Jag gick ut i den halvt förvildade trädgården. Fåglar kvittrade, humlor surrade och överallt växte det gröna blad.

Av Malena Skote

Alla dessa blad!? Stora blad och små blad, flikiga blad och runda blad, smala blad och breda blad, håriga och glatta blad. Vilka var alla dessa blad? Vad heter dem? Hur kan man använda dem? Vilka är ogräs och vilka är inte?

Visserligen var jag en sann stadsmänniska men att jag visste så lite om gröna växter hade jag ingen aning om.

Efter att den första förvirringen lagt sig åkte jag till biblioteket och lånade allt som fanns inne om örter och deras historia och användning. En helt ny värld öppnade sig. En värld där växterna berättade om hur människor levt, arbetat och använt det som de haft ikring sig.

Det som förvånade mig mest var att läkeörterna i böckerna var de samma jag hittade i min trädgård! Vanliga "svenska" örter som nässlor, svinmålla, myskmadra. Människan har använt sig av det hon haft i sin närhet.

Det buskiga lilla trädet som växte vid tomtgränsen vars gulvita tallriksblommor luktade både gott och illa tyckte jag mig känna igen som fläder. Och jag hade t o m en svag aning om att man kunde göra saft på blommorna. Så långt sträckte sig mina kunskaper. Nu fick jag lära mig att fläderns, eller hyllens, blommor använts som medicin mot förkylning sen antiken. I Sverige var förr te på torkade fläderblommor en given dryck så fort höstens snuva kom. ( Man kunde ju pröva nån gång, istället för Alvedon och C-vitamin...) Blommorna innehåller svett- och urindrivande ämnen och bären lär vara svagt smärtstillande.

"Hyllemor" var värd all aktning och hon skulle krusas rejält innan man fick plocka något från henne. Med sin starka lukt skrämde hon troll och onda varelser på flykten. Men det kunde också vara farligt att sova under en fläderbuske, då kunde man få utslag och huvudvärk.

Om Vallörten, den kraftiga, håriga växten med ljusblå blommor som växte i rikligt intill min husvägg, fick jag veta att dess rot förr använts som sårläkande medel (vall, välla= läka), ofta i form av grötomslag. Alltså, en gegga av den kokta örten las på såren och hölls fast med lindor. Hygienen var väl inte alltför överdriven och ofta ledde omslagen säkert till infektioner. Vallörten kan ha gett en viss effekt eftersom nutida analyser har visat att växten innehåller ett bakteriedödande ämne, allantoin. Vallörtsrot var länge bland de viktigaste örterna i husapoteket och på 50-talet hade den ett riktigt uppsving som mirakelmedicin för att sen falla i glömska, berättar Mats Bergmark i boken "Vallört och vitlök".

Genom årtusenden av prövande har människor hittat örter de kunnat använda och vara behjälpliga av. Man tillskrev örterna magiska makter såg dem som budbärare från osynliga världar och bildade myter kring dem. Först på allra senaste tiden -sett i stort perspektiv- har vi kunnat ta reda på vetenskapen bakom de läkande egenskaperna även om förhållandevis få växter har undersökts.

Mitt hus byggdes i början på 1800-talet. Jag föreställer mig att de som flyttade in här då hade en självklar och genom årtusenden framvaskad kunskap om det som växte ur marken. Vilket vetande! Ett uråldrigt vetande som tyvärr gått förlorat på bara ett 100-tal år.