I elfte timmen

Odling i norr: En ständigt pågående utmaning

Gurkans nyckfulla resa

Gurkan har jag gett upp på många gånger i år. Jag har aldrig odlat gurka förr, och inte har jag något växthus heller. Jag fick ändå för mig att testa i år, mest för att Runåbergs erbjöd en sort som heter Crystal Apple – och namnet gjorde mig nyfiken! Fröna grodde snabbt när jag sådde dem inomhus, visserligen alldeles för tidigt (redan i mars, vilket är ett klassiskt misstag för nybörjare i vårt nordliga klimat).

Redan första gången gav jag upp hoppet om gurkorna, när de stått inomhus några månader och bladen fått bruna torra fläckar. Orsaken var förstås att de stått för varmt och torrt i fönstret, men jag orkade inte riktigt slänga dem. Under juni månad gav jag upp igen, då de hovrade i sina alldeles för små krukor på altanen, i veckor av "avhärdning". Till sist tryckte jag ändå ner dem i förra årets kompost, öste över lite jord och la på bark – och tänkte att "går det så går det".

Till min förvåning överlevde de ändå, började blomma lite, men jag tappade förhoppningarna igen i juli när det mest var blad och bara några enstaka blommor. I helgen kikade jag ändå under all grönska och såg att några små gurkämnen faktiskt var på gång! Det största var ungefär som ett björktrastägg. Men nu när nätterna är så kalla – ner mot +3 grader – är det nog snart dags att ge upp igen… Eller kanske ska jag försöka täcka plantorna nästa år? Det är klurigt att odla gurka utan växthus häruppe, men kanske kan någon annan sort eller plats fungera bättre. För fler vårinspirationer till odling och framtidshopp kan man läsa Vårkänning.

Frodiga gurkplantor i fjolårets kompost.

Sockerärtor och frösparande

Sockerärtorna däremot, de har verkligen överraskat på ett positivt sätt! Redan för två veckor sedan skrev jag i dagboken om min längtan efter första ärtskidorna – och nu dignar plantorna av härliga sockerärtor. Sorten heter "Norrlands Express" och verkar passa utmärkt här uppe. Jag köpte dem från Lindbloms för flera år sedan, men nu finns de inte kvar i deras sortiment, så för första gången ska jag försöka ta eget frö. Om vi får en fin höst och jag lyckas låta bli att äta upp ärtorna innan de ens når köket! Det är verkligen svårt att motstå dem direkt från plantan.

Rädisbaljor – överraskning i köksträdgården

Rädisbaljorna lider jag av samma "problem" med – de är så små, krispiga och goda att de sällan överlever promenaden in till köket. Rädisbaljor är egentligen bara fröbaljor från rädisor som fått växa till sig. Jag sådde en vanlig röd sort i varmbänken i våras, antagligen 'Cherry Belle', och efter gallring var det fyra plantor kvar. Nu har de vuxit till över 1,5 meter, översållade med rosa blommor och tunna krispiga baljor. Humlorna älskar dem – och det gör jag också! Vi har testat att ha dem i wok och sallad, men de är så små och fina att de nästan försvinner bland annat, så jag föredrar dem faktiskt direkt från busken. De smakar lite som vanliga rädisor men är mildare och ännu krispigare.

Rädisbalja, färdig att äta!

Tips och inspiration från Lena Israelsson

Det var faktiskt från Lena Israelssons bok Odla Orientaliskt som jag först fick idén att prova rädisbaljor. Den boken är verkligen en inspiration under vintermånaderna, när man mest går och längtar efter grönska och trädgårdsland. Nästa år ska jag testa ännu fler grönsaker från den boken, särskilt olika asiatiska kålväxter.

I år har jag faktiskt provat mizuna (eller kyona, som det ibland står på påsen), och sådde den i en gammal gjutjärnsgryta. Den var riktigt fin och dekorativ tidigt på säsongen, men tyvärr blev den snabbt angripen av larver, och sedan gick den upp i blom innan jag hann njuta så mycket av bladen. Möjligen behövs bättre skydd, som fiberduk, eller en annan såtid för bättre lycka nästa säsong.

En annan bok av Lena Israelsson, Köksträdgården, vårt gröna arv, har förgyllt många vinterkvällar med nya idéer. Förhoppningsvis kan jag snart berätta hur sparrisärten och blomsterbönan som hon skriver om smakar – men så här i slutet av sommaren är det alltid lite av ett vågspel om allt ska hinna mogna klart innan kylan sätter stopp.

Lärdomar från odlingssäsongen

Odling i norr är verkligen en prövning i tålamod och kreativitet! Fel tajming vid förkultivering, kalla sommarnätter och oväntade växtproblem hör liksom till, särskilt när några grödor odlas på friland och utan växthus. Men glädjen när något lyckas – som sockerärtor eller rädisbaljor – förgyller verkligen hela säsongen. Och man lär sig av varje år.

Läs också: Vårkänning