I elfte timmen

Onsdagen den 19 augusti 1998

Gurkan har jag gett upp på många gånger i år. Jag har aldrig odlat gurka förr, och inte har jag något växthus heller. Jag fick i alla fall för mig att testa i år, antagligen för att Runåbergs hade en sort som heter Crystal Apple, och bara namnet...! De grodde bra när jag sådde dem inomhus, alldeles för tidigt naturligtvis (mars).

Första gången jag gav upp på dem var när de stått inomhus, alldeles för varmt och torrt, ett par månader och började få torra bruna fläckar på alla blad. Nåja, jag lät dem vara eftersom det var alldeles för besvärligt att kasta bort dem.

I juni gav jag upp på dem igen, de stod ute på "avhärdning" i flera veckor i små små krukor. Nå, till slut fick jag i alla fall tid att trycka ner dem i förra årets kompostbehållare. Jag öste på litet jord och täckte med bark och tänkte "går det så går det".

Faktiskt överlevde de, blommade litetgrann, men jag gav upp på dem igen i juli eftersom det mest var blad, bara några få blommor. Så kikade jag under bladmassan i helgen och såg att det faktiskt var en del gurkämnen på gång! Det största var som ett björktrastägg ungefär. Men efter den senaste veckan, med nattemperaturer ner till +3 grader, kanske jag ger upp på dem igen...

Sockerärtorna som jag längtade efter i dagboken för två veckor sedan har plötsligt börjat ge en hel massa underbara ärtskidor. Jag tror att jag fått tag på en bra sort, "Norrlands Express" heter den. Jag köpte den från Lindbloms för flera år sedan, och nu har de slutat föra dem i sitt sortiment. Därför hoppas jag att jag kan spara frön från dem i år. Jag har aldrig sparat egna frön förr, men det ska nog inte vara så svårt - om vi får en fin höst förstås, och om jag kan låta bli att äta upp dem! Det är hopplöst att försöka plocka sockerärtor till middagen - jag hinner äta upp alla jag plockat på vägen från trädgårdslandet till köket.

Rädisbaljorna har jag samma problem med - de är så små och smaskiga att de sällan överlever in till köket. Rädisbaljor är helt enkelt fröbaljorna från "förvuxna" rädisor. Jag sådde rädisor i varmbänk i våras, en vanlig röd sort, Cherry Belle tror jag. Efter gallring blev det fyra plantor kvar som stått och vuxit hela sommaren.

Nu är de över 1.5 m höga, och översållade med rosa blommor och krispiga små baljor. Humlorna surrar kring dem och jag går där och smaskar. Vi har provat använda dem i wok och i sallad, men de är så få och små att de lätt försvinner bland allt annat. Personligen tycker jag att de är godast direkt från "busken", och jag gillar dem faktiskt bättre än rädisorna. Smaken är likartad, men de är krispigare och mildare.

Rädisbaljorna läste jag om i Lena Israelssons bok "Odla Orientaliskt" i vinter. En underbar bok på vårvintern när man går och längtar efter trädgårdslandet. Nästa år ska jag prova fler grönsaker från den boken, bland annat några av kålväxterna. Jag har faktiskt provat en av kålväxterna i år, Kyona (eller Mizuna som det står på fröpaketet). Jag sådde den i en gammal gjutjärnsgryta. Väldigt dekorativ, men tyvärr var den full med larver på försommaren, och sedan bestämde den sig för att blomma.

En annan bok av Lena Israelsson som förgyllt många vinterkvällar är "Köksträdgården, vårt gröna arv". Nästa vecka kanske jag kan berätta hur sparrisärten och blomsterbönan som hon skriver om i den boken smakar. Men så här i elfte timmen vet man aldrig riktigt...

Frodiga gurkplantor i fjolårets kompost.

Rädisbalja, färdig att äta!