Hädelse, helgerån, bedrägeri

Onsdagen den 15 september 1999

Otroligt nog fortsätter sommarvädret här, med dagstemperaturer krig plus 20 grader. Nätterna är kalla, vi har haft ett par minusgrader när det har varit molnfritt, men det är ändå härligt att grönsakerna får växa till sig litet. Skörd och grävning får vänta tills det blir frostigare ute.

Men det har inte varit så nyttigt för min moral, dessa lata varma dagar i september. Jag har börjat avvika från den smala stigen, jag har förrått min filosofi "om det inte går att äta, ids jag inte odla det".

Det hela började med att jag gick på biblioteket och av någon märklig anledning lånade en massa böcker om perenner. Perenner! Prydnadsväxter! Det tog inte länge förrän jag plockat fram alla mina gamla frökataloger och satt och korsrefererade och bläddrade fram och tillbaks, mumlandes "blåsalvia... veronica... allium... tulpan...". Jag skyller på att jag redan läst alla grönsaksböcker som finns på Luleå Stadsbibliotek. Och så är det ju så fina bilder i perennböcker.

Sedan gick det bara utför! Jag och en kompis gjorde en utflykt till Bryggmans handelsträdgård i Öjebyn i lördags, en resa på 10 mil enkel väg. En mycket trevlig utflykt, men ve och fasa - när jag kom hem var bilen full med perenner! Prydnadsväxter! Silververonika att plantera kring rosenbuskar, vit toppklocka som ska få samsas med den blåa kring pioner. Rosa och blå alpklematis som ska få "rinna" nerför en liten slänt. Scilla och bollök. Bergsnejlika till stenpartiet. Till och med en variegerad alunrot - herregud, jag har ingen aning om vad alunrot är för något! Och tänka sig att jag svänger mig med ord som variegerad! Droppen var nog "mysterieplantan" som jag köpte - de visste inte vad det var på plantskolan, men de antydde att kanske kanske det kunde vara ett "sjömanshjärta". Jag knep genast en, och glansiga bilder från Allt om Trädgård dansade framför mina ögon.

Jaha, sen var det ju dags att plantera härligheten. Söndagen tillbringades med spade och jordsäckar. När jag hade halkat omkring i slänten hela dagen och grävt hål, vattnat och planterat började jag vakna till litet. Eller kanske jag bara blev trött? Alla mina fina perenner såg plötsligt bara fåniga och plottriga ut i slänten. Jag hade till och med köpt täckbark och lagt ut runt rosorna. (Täckbark!? Är det inte bara i parker man använder täckbark? Använder ni täckbark?) Jag gav upp och gick in och lade mig. Litet modfälld känner jag mig fortfarande, men jag ska ge det en chans i alla fall. Får jag bara ner allt i jorden kanske det blir finare nästa sommar... Men det är riskabelt att häda på det här sättet!

Nåja, egentligen var det ju faktiskt så att den viktigaste anledningen till mitt besök på plantskolan var att införskaffa nyttiga buskar. Havtorn, närmare bestämt. Jag hade läst en artikel i Hushållningssällskapets tidning om havtorn som var väldigt inspirerande. Författarna kallade den för "vitaminbomb" och "Nordens passionsfrukt" och berättade att bären innehåller både C-vitaminer, antioxidanter och cancerhämmande ämnen. Dessutom verkade det vara en spännande och litet mystisk buske.

Den växer nästan bara i skärgården, eftersom den behöver väldigt mycket ljus och inte klarar av att skuggas av träd och ogräs. Däremot behöver den inte mycket näring, utan kan växa i grustag och på klipphällar. Tvåbyggare är den också, det vill säga att han- och honblommor sitter på skilda buskar. Så nu har jag två "flickbuskar" och en "pojkbuske" som ska ner i jorden på det soligaste ställe jag kunde hitta på tomten.

Tyvärr står de fortfarande i sina krukor, men så fort jag tillfrisknar från mina omoraliska aktiviteter med prydnadsväxter ska jag gräva ner dom!

Ulrika Wiss, Vibbyn, Norrbotten

Variegerad alunrot.

Havtorn, "flickplanta".