Expert för en dag
Så sipprade de in; förväntansfulla, entusiastiska och optimistiska. Det var dagen för odlingslott- utdelning. Någon hade med sig en spade men de allra flesta kom tomhänta för att inspektera sina nya marker. Det som saknades i spadväg ersattes dock med entusiasm.
Jag kommer själv ihåg hur det var. Vi, min mamma och jag, har bara odlat i tre säsonger och jag känner mig fortfarande som en nybörjare i de flesta avseenden.
Men nu haglade frågorna; vad tror du växer här på min lott? Hur får jag nyckel till klubbhuset? Får jag låna din spade? Ok, du håller på med den, men din sekatör då? Hur förbättrar jag den här lerjorden? Jag gick runt och försökte hjälpa nykomlingarna till rätta och insikten om att jag faktiskt kunde en massa växte inom mig. Men även någonting annat hände mig den dagen!
Mest nyfiken var jag på om jag skulle få en ny granne på lott 119, just jämte min. Lotten var i bedrövligt skick och under det gångna året hade diskussionen tagit många vändningar, allt ifrån att den skulle göras om till grillplats för medlemmarna i föreningen till att ogräset skulle brännas och lotten ev. styckas upp i mindre bitar. Jag var emot alla idéer utom styckningen och nya grannar förstås.
Vår förening här i Traneberg, just utanför Stockholms tull, har drygt 100 medlemmar och bara odlingslotter om 25-120 kvm (inga hus alltså). Och den här vanskötta lotten var, bortsett från två rader med svarta vinbärsbuskar, fylld med 120 kvm ogräs. En utmaning för vilken entusiast som helst, med andra ord!
Så kom de! Två kvinnor med glatt humör som skulle dela på 119. Vi hejade och pratade lite om odling och jordkvalité, innan vi fortsatte pula på var sitt håll. Jag drog en lättnadens suck över att någon hade förbarmat sig över eländet samtidigt som en känsla av skepsis och misstro började gnaga inom mig. Hur länge skulle de orka? Skulle de ge upp? Skulle ogräset bli deras övermän? Trots att de grävde för glatta livet kunde jag inte låta bli att snegla över stenplattorna mellan våra domäner för att se hur långt de hunnit. De grävde lite här och lite där, och inom mig skakade jag på huvudet. Jag minns nämligen alltför väl hur jobbigt det var att själv ta hand om så mycket ogräs, otuktat under flera år. Lie blev vårt första köp och spaden sprack när vi skulle gräva bort trädet som hade växt sig mannahögt.
Men det var här det där hände, den där känslan som jag pratade om tidigare. Att jag började fundera om nykomlingarna skulle orka, knuffade mig mentalt från att själv vara en. Jag kände mig inte som expert eller veteran (mer än just den dagen!), men jag kände att jag hade förtjänat min plats som fullvärdig medlem i Johanneslunds odlingslottförening. Jag hade klarat de första årens slit och mina grannars skepsis!
Susan Lindh, lott 118, Traneberg.
PS
Och hur gick det på 119? Det berättar jag en annan gång!
Grannen gräver, och vem har inte gjort det någon gång? Lott 119 i förgrunden. (min lott bakom)
Klätterställning tillverkas. Klematis, humle, ros och björnbär inbjudes härmed!