DECEMBER
Av Malena Skote
Trädgården ser oredig och rufsig ut.
Så här års önskar jag att jag hade en riktig ”vinterträdgård”. Alltså en trädgård som är vacker även på vintern, när löven fallit och frosten tagit alla blommor. En trädgård med tydligare struktur, strängare form, en form som syns även på vintern.
Jag önskar jag hade fullt av formklippta figurer som snön fick pryda med dekorativa mössor. Jag önskar att här fanns skogar av små träd med sån där vackert flagnande kopparröd bark. Och massor av vintergröna marktäckare.
Varje vinter önskar jag samma sak. På nytt börjar jag planera för en mer formalistisk trädgård. Jag ska nog ta och anlägga ett buxbomskvarter ändå. Ska jag göra en stensatt mittgång ut från huset? Det skulle vara vackert med en staty här, den syns ju även på vintern.
Men när våren kommer, grönskan fyller trädgårdens former och blommorna sticker fram igen avvisar jag alla mina vintertankar. Vadå, formklippt buxbom? Tråkigt! När det finns såna ljuvligheter som friväxande bondsyren! Här behövs väl ingen staty! Den skulle bara se fånig ut bland fläderbuskarna. Då går jag längs halvt igenvuxna stigar och njuter av gullvivor, narcisser och tulpaner i härligt rufsiga rabatter. Ängarna grönskar igen med förgätmigej, tusenskönor och violer. Borta är vinterns tristess och färska gröna skott döljer det vissna gulgrå.
Jag är nog en obotlig vildträdgårdsälskare Och så länge jag kan minnas har jag tyckt om vilda blommor; prästkragar, blåklockor och malvor.
När jag var barn köpte vi ett torp i Roslagen. Då, på 60-talet, var det modernt med det enkla och naturliga. Formklippning var närmast en synd. Pynt och dekoration var tillgjort och fult. Främmande och exotiska växter hörde inte hemma vid ett svenskt torp. Det naturliga var det vackra. Naturen skulle man inte ingripa i, den skulle få göra som den ville.
Likväl jobbades det en hel del i ”naturträdgården” runt torpet. Aspsly hölls undan från blåsippsbacken. Maskrosor fick inte kväva gullvivsängen. Den gamla vildapeln gallrades ur för att ge bättre frukt.
Så småningom blev det hela en mycket vacker tomt, inte en trädgård i egentlig mening men inte heller vild natur. Små bergknallar stack i dagen och mandelblom, gulmåra och fetknopp växte i skrevorna. Krikonträd och nyponsnår blommade ljuvligt på våren. Här tillbringade jag min barndoms helger och lov. Under söndagens bilresa hem till stan satt jag med famnen full av liljekonvaljer.
Men på vintern... Jag minns jullovets håglösa promenader i snön. Fjolårets fröställningar stack upp ur drivorna. Träden stod kala och stumma.
Har man en natur-lik trädgård får man också ta konsekvenserna. Naturen är ju lite rufsig på vintern. Den är inte formklippt, den spretar som den vill utan tanke på den som ser på.
I alla fall har naturen lämnat några lysande, röda nypon på de bara kvistarna i min trädgård. Och talgoxarna pickar på de sista frostiga fläderbärsklasarna. Det är ganska trevligt.
Fast inne i mitt huvud tar en tuktad liten barockträdgård med snömössor på buxbomskloten form. Den växer, får statyer, labyrinter och strikta grusgångar. Men jag vet att den för alltid kommer att stanna inne huvudet.
