DECEMBER

Trädgården ser oredig och rufsig ut

Så här års önskar jag att jag hade en riktig ”vinterträdgård”. Alltså en trädgård som är vacker även på vintern, när löven fallit och frosten tagit alla blommor. En trädgård med tydligare struktur, strängare form – linjer och formationer som syns även vintertid, när färger och blomsterprakt försvunnit.

Drömmen om vinterträdgård

Jag föreställer mig rader av formklippta figurer, prydda av snömössor, och små träd vars kopparröda bark lyser upp det grå. Massor av vintergröna marktäckare skulle ge liv även när allt annat vissnat; strukturen skulle stå kvar, oberoende av säsong.

Varje vinter kommer den där önskan smygande igen. Jag börjar planera på nytt – kanske dags att verkligen anlägga det där buxbomskvarteret? Eller skapa en rak mittgång av sten ut från huset. Det skulle vara vackert med en staty som målpunkt, synlig även genom snöns slöja.

Vårens återkomst och vinterplaner på is

Men så kommer våren. När trädgårdens former fylls av grönska och blommor letar sig fram genom fjolårsgräset, avvisar jag mina vinterplaner i ett nafs. Vad ska jag egentligen med formklippt buxbom till – är inte det ganska tråkigt när man kan ha yviga bondsyren och friväxande buskar istället? Här behövs ingen staty – den skulle ju bara se fånig ut bland vilda fläderbuskar och viftande ängsgräs. Istället promenerar jag längs halvt igenvuxna stigar och njuter av gullvivor, narcisser och tulpaner i rufsiga rabatter. Ängarna fylls av förgätmigej, tusenskönor och violer, och vintertristessen är borta; allt det vissna har dolts av nya, fräscha skott.

Vildträdgårdens charm

Jag är nog en obotlig vildträdgårdsälskare. Så länge jag kan minnas har jag tyckt om vilda blommor – prästkragar, blåklockor, malvor.

När jag var barn köpte vi ett torp i Roslagen. På 60-talet var det modernt att förespråka det enkla och naturliga, att avstå från formklippning och konstlade dekorationer. Exotiska växter hörde inte hemma vid svenska torp. Det naturliga var det vackra, och naturen skulle sköta sig själv – trodde vi.

Men även i vår så kallade naturträdgård arbetades det ganska flitigt. Vi höll undan aspsly från blåsippsbacken, maskrosor fick inte kväva gullvivsängen och den gamla vildapeln gallrades för mer frukt.

Så småningom blev platsen en vacker tomt, nog inte en riktig trädgård men heller inte opåverkad natur. Små bergknallar tittade fram, mandelblom och gulmåra växte i skrevorna, och krikonträd och nyponsnår blommade om våren. Här tillbringade jag helger och sommarlov, och på söndagarna åkte vi hem med famnen full av liljekonvaljer.

Vinterns rufs och längtan efter ordning

Men på vintern... då minns jag jullovets håglösa promenader i snön. Fjolårets fröställningar stack upp ur drivorna, träden stod kala och stumma, och trädgården kändes ödslig – en påminnelse om att naturlika trädgårdar faktiskt också har sina nackdelar. Naturen är rufsig på vintern, den klipper inte efter någon mall, och ibland längtar man efter något mer ordnat.

Trots det ger även vinterns trädgård sina små glädjeämnen. Några lysande, röda nypon lyser på de bara kvistarna, och talgoxarna pickar på de sista frostiga fläderbärsklasarna. Det är ganska trevligt ändå.

Trädgårdsdrömmarna lever vidare

Men i mitt huvud fortsätter idéer om en liten tuktad barockträdgård att växa – med snömössor på buxbomsklot, små statyer, labyrinter och strikta grusgångar. Fast jag vet nog att den trädgården alltid kommer att stanna just där, inne i mitt huvud.

Vinterns rufs och längtan efter ordning sätter igång funderingarna inför nästa år. Men så fort våren är här och trädgården fylls av nytt liv försvinner de igen. Kanske är balansen, eller växlingen mellan ordning och vildhet, själva poängen.

Vill du läsa mer om mina tankar kring årstidernas växlingar och trädgårdens skiftande karaktär tipsar jag om att läsa NOVEMBER. Där fortsätter reflektionerna kring hur trädgårdens själ förändras under årets gråaste månad och hur även de tysta perioderna bär på sin egen slags skönhet.