NOVEMBER

De flesta människor avskyr månaden november därför att den är så mörk. Själv tycker jag att november ibland kan vara riktigt bländande eftersom solen, när den väl är framme, står så lågt att den skiner rakt in i ögonen.

Av Malena Skote

Nej, det värsta med november är att ingenting växer. Allt står still, i livlös väntan. Jag sörjer när jag går ut i trädgården och ser prästkragarnas gulkantade löv stå stela av köld bredvid gräsets gula vippor. Och jag kan nästan gråta över de bruna hoprullade blad som sitter kvar på rosenbusken. Det är inte det liv som varit jag sörjer utan det liv som inte syns, just nu, i november. Själva tomheten efter det växande livet gör mig sorgsen.

Egentligen är trädgården full av liv, även så här års. Småfåglarna flyger tjattrande upp i stora flockar för att strax slå sig ner igen i hagtornshäcken. Katterna smyger tysta och koncentrerade i stora lovar. En kanin rusar plötsligt fram från ingenstans och far som en blixt över gräsmattan. Och ändå är allt så dött.

För mig symboliserar växterna själva livet. Jag älskar det envisa, viljestarka växandet som sakta men säkert tränger igenom alla hinder. Pingstliljor som oförskräckt skjuter upp ur decimetertjocka lager av fjolårslöv, maskrosor i minimala sprickor i asfalten, ljusgrönt gräs mellan gatstenar.

En vinter råkade jag tippa ett lass med krossad singel över ett påskliljeställe. Lökarna lät inte hindra sig. Igenom det tjocka lagret med singel trängde skotten och påskliljorna blommade lika vackert den våren också.

Så här i november, innan snön och de första frökatalogerna kommer, är min längtan efter små friska snödroppsskott bland multna löv som störst. Jag kunde ge hur mycket som helst för någonting färskt, spirande och fullt av liv. Vårvinterns första ljusgröna skott är så förtroendeingivande och på en gång rörande. De retar min aptit och det riktigt vattnas i munnen.

Längtan efter växandet ur marken är ett kroppsligt begär, precis som ett sånt där ihåligt hungersug efter choklad. Jag drömmer om långa rader av rödbetans hjärtblad i trädgårdslandet med den svarta myllan som bakgrund. Tänk att få rensa bort ogräs och se hur den prydliga raden med bondbönor kommer fram. Elaka bromsar och värkande rygg är lätt att glömma så här års. Eller att få hålla handen om en tulpans saftiga stjälk och titta in i dess öga. Eller att få borra näsan i pionens silkeslena kronblad. Än är det långt tills upplevelserna blir verklighet.

Nästa vår, tänker jag, ska jag verkligen njuta. Jag ska inte låta ett ögonblick gå till spillo utan följa varenda liten plantas växande för varje dag. Helt full med ljuva sinnesintryck ska jag bli så att det räcker över hela nästa vinter. Jag ska skaffa mig en reserv av växande, frodig grönska inombords så jag slipper sitta här och längta i november.

Men när jag tittar ut genom fönstret inser jag att det inte kommer att fungera. Solens sneda strålar faller på det avlövade äppelträdet. Naturen står stilla och väntar. November kommer alltid att var en längtans månad.

En liten vitgrön hyacintknopp på mitt arbetsbord försöker tröstar mig så gott den kan. Katterna har gått in och ligger gäspande utsträckta framför den sprakande kaminen. Julen känns nära. Allt jag kan göra är att vänta.