Anlägg en blomsteräng

Jordbruket i Sverige har sedan 1960-talet genomgått en omfattande rationalisering. Detta har medfört att vissa naturtyper mer eller mindre har försvunnit ur landskapet. Blomstrande ängar och hagar var vanliga för femtio år sedan. I vårt undermedvetna har många av oss en förkärlek för blomstrande ängar. Reklambranschen håller dessa bilder levande för oss genom att stå för miljö och trygghet.

Blomsterängar förr och nu – en förändrad natur i renässans

I vårt undermedvetna bär många av oss på en längtan efter blomstrande ängar – de där livfulla landskapen som frodades i det traditionella svenska jordbrukets spår. Reklam och folkkultur lever vidare på denna bild – kanske tänker vi på gamla kohagar fyllda av smörblommor och på Evert Taubes visa om gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol. Men i dagens landskap är det sällsynt att finna alla dessa blommor på samma plats, och förlusten av just de klassiska blomsterängarna har blivit uppenbar.

Från rik ängsmark till förlust av biologisk mångfald

Orsaken är djupt kopplad till moderna förändringar i jordbruket. Förr betade nötkreaturen magra hag- och ängsmarker, men i takt med ökad mjölkproduktion har de istället flyttats till bördig åkermark som ger mer näring och högre avkastning. De gamla betes- och slåttermarkerna har därmed blivit övergivna, och i stället för att blomma igen har de på 1970-talet planterats med gran – ett resultat av dåtidens skogspolitik och särskilda regler för den så kallade 5:3 marken. Efter bara några år utplånar den täta granskogen all annan växtlighet och landskapet förändras drastiskt: åkrarna gränsar direkt till skogen, samtidigt som skogsbryn och hagmarker försvinner, och därmed även livsutrymmet för mängder av ängsblommor och insekter.

Konsekvenserna för den biologiska mångfalden är stora. Många växt- och djurarter är idag helt beroende av de få hagar och ängar som återstår. Pollinatörer som bin, humlor och fjärilar försvinner i samma takt som deras livsmiljöer, och vissa arter har blivit hotade eller rödlistade.

Renaissance för blomsterängen – nya initiativ och möjligheter

Det finns dock en växande vilja att vända utvecklingen. Med hjälp av särskilda EU-bidrag återskapas nu ängs- och hagmarker där beskogningen inte gått för långt. Flera kommunala parkförvaltningar låter även olika markytor åter bli blomsterängar – och det finns glädjande exempel på vägkanter där bilarna idag färdas förbi artrika blomstren, tack vare att Vägverket numera arbetar för att göra trafikmiljön så artrik som möjligt. Ett konkret exempel är den kilometerlånga raden av trift längs E4:an mellan Södertälje och Nyköping.

Utvecklingen syns inte bara i det offentliga. Som trädgårdsägare kan man lockas av naturtomten som ett alternativ: kanske en kombination av gräsmatta, uteplats och blomsteräng? Drömmen om den vackra ängen lever vidare, men vägen dit kan kännas lång. Inte minst har fröhandeln börjat erbjuda blandningar med prästkrage, rödklöver, gulmåra, johannesört, lin och blåklint, där några arter snabbt blommar och skyddar de som tar längre tid att etablera sig.

Att skapa en äng – lärdomar från historiska skötselmetoder

Historiskt var ängarnas syfte att ge vinterfoder till kreaturen snarare än blommor åt betraktaren. Ängen hägnades in, man utglesade träd och buskar för att släppa in sol, och ingen växtnäring tillfördes. Tvärtom fördes näringen bort med det slagna fodret, vilket ledde till en kontinuerlig utarmning av jorden – en nyckel till den rika örtrikedomen. Linné uttryckte det i uttrycket ”Äng var åkers moder”. Skötselrutinerna – fagning (lätt räfsning av löv och grenar på våren) och lieslåtter i slutet av juli när ängsskallrans frökapslar klingar – innebar att man lät fröna falla till marken och säkra ängens fortbestånd.

Praktiska råd – så anlägger du en liten trädgårdsäng

Vill du skapa en blomsteräng behöver du varken stor markyta eller betesdjur. Även en yta på 5–6 kvadratmeter kan räcka. Grunden är att efterlikna den gamla skötselmodellen:

Utarma marken! Använd aldrig gödsel eller kväverika jordar, och undvik så kallad åkerjord eftersom du riskerar att få in invasiva ogräs och alltför mycket näring. Använd istället mosand och anpassa jorden efter förutsättningarna.
Välj rätt arter. Samla gärna frö från närliggande natur—eller använd begränsade mängder inköpta ängsfröblandningar. Undvik arterna timotej och hundäxing som lätt tar över. Eller plantera småplantor från växter som prästkrage, blåeld, ängsvial och skogsklöver. Kom ihåg att alla orchidéer och blåsippor är fridlysta!
Plantera smart. Små plantor är enklare att etablera än stora. Plantera helst på sensommaren eller hösten, och för säkra resultat: efterlikna den mångfaldiga zoneringen i en fuktig äng om möjligheten finns.
Sköt om ängen. Slå med lie efter blomningen och låt höet ligga kvar så att frön kan spridas. Forsla därefter bort höet för att undvika näringsuppbyggnad. Genom att låta löven ligga över vintern skyddas småplantorna och marken utarmas inte i onödan.

Med tålamod och rätt skötsel – och genom att vänta på den årliga successionen från vårens vitsippor och vårlök till sommarens smörblommor, prästkragar och sensommarens natt och dag – kan du efter några år skapa ditt eget lilla blomsterparadis.

Det lokala värdet av varje blomsteräng

Oavsett om du anlägger en hel äng, satsar på en blomsterrik grässluttning eller bara berikar vägkanten utanför huset, bidrar du till att upprätthålla biologisk mångfald och förbättra livsvillkoren för pollinatörer och flora. Varje liten insats räknas, och det är uppmuntrande att vi ser en renässans för blomsterängar – från de stora kommunala initiativen till de små privata experimenten.

Vill du läsa mer om vilka växter som passar och hur små plantor ser ut, kan du följa våra kommande presentationer på odla.nu.