Svartrot, scorzonera, bondsparris

Scorzonera hispanica
Asteraceae

Utseende och ursprung.
Svartroten, som ibland också kallas scorzonera eller bondsparris, är känd som kulturväxt från Sydeuropa sedan 1500-talet och kom till Sverige under 1700-talet. Svartroten har långa, smala, lansettformade blad som kan användas som sallat eller spenat. Men framför allt är det den 20-25 cm långa pålroten man använder.

Växtplats och jordmån.
Soligt läge med en djup, mullhaltig, näringsrik jord med ett pH-värde på ca 7,0-7,5.

Sådd och såtid.
Svartroten sås direkt på odlingsplatsen så snart jorden reder sig. Sådjup 2-3 cm, plantavstånd 3-8 cm, radavstånd 25-30 cm. Kan även sås sent på hösten.

Allmän skötsel.
Ogräsrensning, luckring och vattning vid behov.

Gödsling.
Svartroten kräver en näringsrik jord för att utvecklas bra.

Skadeinsekter och sjukdomar.
Svartrot är i regel problemfri vad det gäller skadeinsekter och sjukdomar, men däremot får man vara på vakt mot harar, kaniner och rådjur som är förtjusta i svartrötter.

Skörd.
Svartrötter skördas i oktober-november allt efter behov. När rotens övre del är 1,5-2 cm i diameter är den skördefärdig. Rötterna är mycket sköra och måste grävas upp försiktigt.

Näringsinnehåll.
100 g svartrot innehåller 35 kcal, 4 mg C-vitamin, 25 mg kalcium och 1 mg järn.

Förvaring.
Överbliven svartrot kan övervintra på växtplatsen.

Användningssätt.
Skalas, kokas och äts som sparris.

Sortval.
Det finns bara ett fåtal sorter. Rysk Kämpe och Lange Jan är två bra sorter som inte grenar sig så lätt.

Svartrot