Mangold, bladbeta, spenatbeta, romersk spenat

Beta vulgaris ssp. vulgaris v. vulgaris
Chenopodiaceae

Utseende och ursprung.
Mangold som också kallas bladbeta, spenatbeta eller romersk spenat är en tvåårig släkting till rödbetan, men den saknar den karaktäristiska, uppsvällda roten. Mangold har stora, friskt gröna, oftast buckliga blad, med uppsvällda vita eller röda bladstjälkar.

Växtplats och jordmån.
Mangold kan växa på de flesta jordar, men trivs bäst på en välgödslad, mullrik, något lerhaltig jord med ett pH-värde på 7,0.

Sådd och såtid.
Så direkt på friland i början på maj, vid för tidig sådd finns risk för stocklöpning. Sådjup 2 cm, plantavstånd 10-20 cm och ett radavstånd på 35-50 cm.

Allmän skötsel.
Ogräsrensning och luckring. Mangold har ett väl utvecklat rotsystem och klarar sig i regel utan bevattning.

Gödsling.
Mangold kräver en näringsrik jord för att utvecklas bra.

Skadeinsekter och sjukdomar.
Mangold angrips sällan av skadeinsekter och sjukdomar.

Skörd.
Vanligen skördar man bladen efterhand som de utvecklas. Redan efter 6-8 veckor kan man börja skörda. Skär man ner hela växten kommer det snart nya blad.

Näringsinnehåll.
100 g mangold innehåller 20,9 kcal, 32 mg C-vitamin, 88 mg kalcium, 39 mg fosfor och 3,2 mg järn.

Förvaring.
Djupfrysning efter förvällning.

Användningssätt.
Bladen används som spenat och stjälkarna kan kokas som sparris.

Sortval.
Det finns två huvudtyper, den ena har breda bladskaft, den andra smala. Det finns också rödbladiga sorter, och andra med stora, buckliga blad.

Mangold