Väpplingar

Lupinväppling och närbesläktade arter – en uppdaterad översikt

En rad lupinliknande växter blommar så här års och väcker ofta nyfikenhet. Det handlar ofta om olika arter och sorter av väpplingar, tillhörande ärtväxtfamiljen (Fabaceae). Särskilt intresse riktas mot lupinväppling, vars släktskap och egenskaper ibland förväxlas med riktiga lupiner.

Lupinväppling (Thermopsis montana)

Lupinväppling, ibland kallad rävböna, är en flerårig, beståndsbildande ört som kan bli upp till 80 cm hög. Den härstammar från Nordamerika, där den främst växer vilt i västra USA:s bergsområden. Se bild

Stjälkarna är upprätta, och längs dessa sitter strödda, trefingrade blad med lansettlika och ofta silverhåriga småblad. Blommorna är klargula och bildar glesa, långsträckta och toppställda klasar (maj–juli). Efter blomningen utvecklas håriga, mångfröiga fruktbaljor.

Lupinväppling odlas framförallt som prydnadsväxt och är uppskattad i rabatter för sitt frodiga växtsätt och sin lysande blomning. Den trivs bäst i soligt läge med näringsrik, väldränerad jord och används även inom jordbruket som gröngödslingsväxt för att förbättra jordens kvävehalt. Arten sprider sig huvudsakligen via rotutsprång och förekommer ibland förvildad, särskilt på kulturpåverkad mark såsom vägkanter, åkerkanter och andra öppna områden i södra och mellersta Sverige. Tänk på att lupinväppling misstänks vara giftig, och betande djur undviker gärna både blad och baljor.

Närbesläktade växter: Baptisia – Färgväpplingar

Ett par närstående väpplingsarter är mjölkfärgväppling (Baptisia alba, även känd som Baptisia alba var. macrophylla), som får stora, krämvita blommor, samt färgväppling (Baptisia australis), som istället bjuder på indigoblå blomklasar. Dessa prydnadsväxter är ursprungligen trädgårdsarter men har påträffats förvildade i södra och sydvästra Sverige, framför allt i soliga, sandiga och väldränerade miljöer. Se bild

Både mjölkfärgväppling och färgväppling är dekorativa, upprättväxande örter som kan nå omkring en meter i höjd. Bladverket är vackert blågrönt och sammansatt av 3-pariga blad vilket ger plantan ett buskigt och frodigt intryck. Blomningstiden infaller något senare än hos lupinväppling, och sträcker sig från juni till augusti. Efter blomningen utvecklas tydliga, dekorativa frökapslar som ger fortsatt prydnadsvärde långt in på hösten.

Skillnad mellan lupinväppling och riktig lupin

Det är lätt att blanda ihop lupinväppling med de mer välbekanta lupinerna (Lupinus spp.), framför allt på grund av liknande växtsätt, blad och blomspiror. Men det finns tydliga skillnader:

Namnförvirring och släktskap

Lupinväppling kallas ibland ”falsk lupin” på grund av sin likhet med lupiner, men deras släktskap är mer ytliga än genetiska. Lupinväppling tillhör släktet Thermopsis medan lupiner återfinns inom Lupinus. Blommornas och bladens detaljer – liksom de håriga, långsmala fruktbaljorna – skiljer dem säkert åt. Den nära släktingen färgväppling tillhör släktet Baptisia och utmärker sig genom sina dekorativa foder och frökapslar samt det buskiga växtsättet.

Trädgård och natur

Lupinväppling och dess närstående arter är robusta, fleråriga och attraktiva inslag i trädgården som ger höjd, färg och struktur både under blomning och via sina frökapslar. De fungerar dessutom som kvävefixerare och kan därmed bidra till markförbättring. Till skillnad från många lupiner är väpplingar i allmänhet lättare att hantera i odling och utmärker sig sällan som invasiva. De är därför lämpliga för trädgårdsmiljöer även där självsådd lupin bör undvikas. Dessutom undviks de oftast av betande djur, vilket är värt att ta med i bedömningen i betesnära trädgårdar.

Vill du veta mer om utseende och växtsätt kan du studera bilderna på lupinväppling här och färgväppling här.