Trädgårdsreflektioner - September
Text och bild: Anna Theorin
Det mörknar tidigare på kvällarna nu. Och kylan smyger sig på. Daggen är tung och ibland torkar den inte upp under hela dagen. Men vad gör det när man går ut en tidig morgon, dimman ligger kvar och allt är tyst och stilla. Plockar med sig ett päron och ett äpple. Stannar upp för en stund och bara andas. Det doftar frukt och löv. Jord och vatten. Mossa. Det är en annan känsla än den ytliga sommarkänslan. Det blir mer på något sätt. Mer dofter och intryck. Trädgården känns närmare skinnet. Den känns magiskt. Precis sådär magiskt det kan kännas när första snön kommer. När allt är vitt och konturer är som upplösta.
Jag njuter lite extra av höstens blomning. På våren är man ivrig. Allt ska göras med en gång, helst igår. Blommorna avlöser varandra i en kavalkad av färger. Fram tills nu. Nu blir det mer lågmält i rabatten. Det som blommar nu uppskattar man extra mycket. För man vet att när detta är slut, då dröjer det månader tills man får uppleva ljuset och värmen på samma sätt igen. Man tar inte växtligheten och fina dagar för givet. Varenda por i kroppen försöker ta upp det mesta av solen, dofterna och känslan. Det kommer dröja ett år innan jag kan äta mina goda äpplen direkt från kvist. Detta tankesätt gör en tacksam och ödmjuk. Tacksam för att man får uppleva känslan av egenodlad frukt. Ödmjuk inför att man inte kan skynda på trädgården alls. Man får vackert vänta. Som man gjort i alla år och tider.
Det finns mycket vi kan skynda på i vår tidsålder. Men du kan inte skynda på en trädgård.
Oktoberstormhatten lyser upp nu när blomningen minskar överlag.
Jag planterar lökar. Det ligger mycket symbolik bakom att plantera lökar om man tänker efter. Det ser inte mycket ut för världen när man gräver ner de bronsbruna lökarna i en tung jord. Det märks inte av efter att du är klar. Men man planterar hopp. Hopp om att kunna få se sina vackra lökar blomma nästa år. Hopp om att våren kommer igen. Att plantera en liten krokuslök som flera månader senare kommer ge pollen till en tidig, sömndrucken humla. Som i sin tur pollinerar äppleblommorna. Som ger oss mat. Som ger nya äppleträd. Som ger oss syre. Att plantera lökar och växter borde väl om någonting betyda att man ger tillbaka lite av det man tar.
Magnolia siboldii har underbara ceriserosa fröställningar samtidigt som bladen börjar bli pepparkaksbruna och limegröna. Visste ni att Magnolior fanns redan innan det fanns bin? I över 20 miljoner år har magnolior funnits på vår planet. Det är längre än vad jag kan förstår. Men då stod magnoliorna i full blom och pollinerades av dåtidens skalbaggar. Det är inte ett dåligt arv magnoliorna har. Jag brukar tänka på det när jag glömt att gödsla magnolian eller en kvist har gått av under vinterns snö. De har klarat 20 miljoner år. De lär klara av en sommar utan gödsel.
Att plantera nu på hösten är nått av det bästa. Det är fuktigt i luften och marken. Växterna går ner i vila och lägger inte kraft på att blomma och producera blad. De lägger bara kraften på att rota sig inför vintern. Det betyder att du i princip tjänar en säsong genom att plantera på hösten istället för nästkommande vår. Jag planterar ner mina vita rosor jag fick ut från sticklingar i somras. Tyvärr har jag inget namn på dem men vackra är de. Egentligen ska man klippa bort blommorna på sticklingar. Men det kan jag inte med. Som små vita moln får de sitta kvar.
En trädgårdsdag på hösten tycker jag är underbar. Man krattar upp lite löv. Klipper av vissna rosor i förhoppningen om att hinna få nya. Traskar runt i egen takt utan varken måsten eller stress. Det kanske börjar regna. Eller så lyser solen så varm så man luras att det är sommar. Allt går ner i tempo. Hela naturen stressar ner. Börjar vila. Jag tycker det är en fantastisk tid på året.
