Trädgårdsreflektioner - September

Underbara, krispiga september. Finns det något vackrare än när bladen börjar ändra färg. Luften är frisk och klar precis överallt och temperaturen ligger precis rätt. Inte för varmt, inte för kallt. De sena perennerna blommar fortfarande, dahliorna är vackrare än någonsin och de överblommande växterna har fortfarande friskt och grönt bladverk.

Höstens magi i trädgården

Det mörknar tidigare på kvällarna nu. Kylan smyger sig på, osynlig men tydlig. Daggen ligger tung i gräset, ibland så envis att den aldrig riktigt torkar upp under dagen. Men vad gör det när man kan gå ut i trädgården en tidig morgon, medan dimman fortfarande hänger kvar och allting är tyst och stilla? Man plockar med sig ett päron och ett äpple, stannar upp ett ögonblick och andas. Det doftar frukt och löv, jord, vatten och fuktig mossa. En annan känsla än den ytliga sommarglädjen. På hösten är det djupare – varje doft, varje intryck förstärks och trädgården känns närmare inpå skinnet. Det är magiskt, precis den där stilla magin som infinner sig när första snön lagt sig och världen blivit vit och mjuk, konturer upplösta.

De blygsamma sensommarblommorna

Jag njuter extra mycket av höstens blomning. Under våren är man otålig, vill göra allt på en gång – helst igår. Blommorna avlöser varandra i en kaskad av färger, men nu har tempot saktat ner. Blomningen blir mer lågmäld och sparsam, men just därför mer värdefull. Man uppskattar de blommor som fortfarande strålar ännu mer, för man vet att när de vissnat dröjer det många månader innan solljuset och värmen återvänder på riktigt. Varje soldag är en gåva, inget tas för givet. Kroppen försöker lagra ljuset, dofterna, känslan – för det kommer dröja ett helt år innan jag kan plocka ett äpple direkt från kvisten igen. Det här gör mig tacksam och ödmjuk – tacksam för egenodlad frukt, ödmjuk inför att man inte kan skynda på trädgården hur mycket man än vill. Precis som människor före oss har gjort i alla tider får vi vänta – och det är nyttigt.

Det mesta kan vi skynda på i dagens samhälle – men aldrig en trädgård.

Oktoberstormhatten lyser upp nu när blomningen minskar överlag.

Lökarnas hopp

Hösten är också lökarnas tid. Att plantera lökar är fullt av symbolik, för det ser kanske inte ut som mycket just där och då, när man gräver ner de hårda, bronsfärgade knölarna i mörk och tung jord. Men man planterar hopp. Hopp om att se färgsprakande vårblomning nästa år, hopp om att våren och ljuset faktiskt kommer åter. En liten krokuslök du sätter nu, ger tidig näring till en sömndrucken humla i mars – som omsorgsfullt pollinerar äppleblommorna, vilket ger oss mat, nya träd och rent syre att andas. Att gräva ner lökar och nya växter är ett sätt att ge tillbaka till naturen, att delta i cirkeln och låta optimismen ta plats när mörkret blir längre.

Magnolia: Tidens tålamod

Magnolia siboldii har underbara ceriserosa fröställningar samtidigt som bladen får pepparkaksbruna och limegröna nyanser. Visste du att magnolior blomstrade redan innan binen ens fanns på vår jord? I över 20 miljoner år har de stått här, pollinerade av dåtidens skalbaggar. Det är häpnadsväckande när man tänker på det. När jag glömmer att gödsla min magnolia, eller när en kvist bryts av vinterns snö, brukar jag påminna mig: magnoliorna har klarat så många årmiljoner, de klarar nog en sommar till – även om jag inte är perfekt.

Planteringsglädje och trädgårdens vila

Att plantera nu på hösten är något av det bästa du kan göra för din trädgård. Luften och jorden är fuktiga, växterna går ner i vila och behöver inte lägga energi på att blomma eller bilda nya blad – all kraft går istället till rötterna. På så sätt får du ett försprång: växterna rotar sig redan nu och står klara att skjuta fart tidigt på våren. Jag planterar mina vita rosor jag fick från sticklingar i somras – sortnamnet är okänt men de är oemotståndliga. Egentligen borde jag ta bort blommorna för att spara kraften, men det klarar jag inte av. De får sitta kvar som små mjuka moln mot höstens grönska.

En trädgårdsdag på hösten är något speciellt. Man krattar löv, klipper av de vissna blommorna i hopp om en sista blomning, och rör sig långsamt utan brådska. Kanske överraskar regnet. Kanske lyser solen så varm att man för en stund luras att hösten egentligen är sommar. Allting går ned i tempo – naturen, trädgården och inte minst jag själv. Hela omgivningen förbereder sig för vila. Det är en fantastisk och välgörande tid.

Reflektioner och fakta kring hösten i Sverige

Biologiska och meteorologiska perspektiv

När hösten anländer i Sverige, sker det inte bara visuella och känslomässiga förändringar – det finns också tydliga biologiska och meteorologiska skiften. Enligt SMHI:s definition, räknas hösten in när medeltemperaturen understigit 10 grader fem dygn i följd, och aldrig före 1 augusti. Kalendariskt räknar vi hösten från september till november. Under denna tid byter träden färg – från grönt till gult, orange och rött – när klorofyllet bryts ner och andra pigment tar över. Sommaren känns redan avlägsen när vinden river i trädkronorna och löven singlar till marken.

Hösten är en av våra rikaste tider för sinnesintryck: doften av blöt jord, gräset som ännu inte gett upp sin sommargrönska, solen som bländar lågt över fälten, den första frosten som glittrar på morgonen. Trädgårdsarbetet skiftar också: nu planterar man vårlökar, röjer upp i landen, beskär buskar och samlar in årets sista frukter och grönsaker.

Höstens blomning och pollinatörer

Även om många växter trappar ner finns det de som blommar sent och ger färg åt trädgården – astrar, stormhatt, oktoberaster, luktaster, höstsilverax och vissa rosor. De blir också viktiga för höstens kvarvarande pollinatörer, som i det allra sista ljuset hittar både näring och vila innan vintern tar vid.

Cykler och tålamod – trädgårdens eviga budskap

Hösten påminner