Stäppsalvia
Det finns flera vackra sorter, även vita och rosatonade. Stäppsalvian bör inte saknas i en solig rabatt - den låter sig också lätt kombineras med många andra perenner och även rosor och andra blommande buskar.
Stäppsalvians färg och form gör den till en idealisk perenn i de flesta sammanhang där läget är soligt och jorden inte allt för lerig och tung. Idealet är en lätt, kalkhaltig jord men stäppsalvian anpassar sig bra till de flesta jordar och klarar även ett halvskuggigt läge under förutsättningen att dräneringen är god. Finast och mest långlivad blir den dock i full sol där den också utvecklar sin fina bladarom och attraherar fjärilar bäst. Tänk solstekta, torra gräsmarker där vinden, kanske från havet, drar fram så får du rätt känsla för vad stäppsalvian älskar.
Strikt och stram - en strukturell växt
Stäppsalvian har en starkt vertikal form med sina långa blomspiror som faktiskt utgör ungefär hälften av växtens höjd. Detta attraktiva och ganska strikta utseende, speciellt i början av blomningstiden, har för övrigt gjort att man rätt ofta hittar stäppsalvia även i, eller snarare utanför, blomsteraffärer och andra ställen där blommor säljs.
Den holländske trädgårdsdesignern och växtförädlaren Piet Oudolf, som arbetar mycket med formkontraster hos perenner, menar att stäppsalvian med sin strikta vertikala riktning, är en typisk strukturväxt - då i motsats till mer formlösa, mjukare och mer slingrande växter som till exempel nävor och violer. Enligt Oudolfs teori om växtkomposition (som inte alls är så komplicerad som det kanske i förstone kan låta) bör det finnas kontraster i form och storlek hos växterna i en rabatt, lika väl som när det gäller färger. En rabatt med bara likartade former, säg enbart prästkrageliknande blommor i olika färger, blir formlös och på så sätt mindre intressant än om man kombinerar växter med tydliga former och strukturer med vad vi på svenska brukar kalla vävarväxter, alltså växter, ofta lägre, med mjukare, rundare och mer oregelbundna former.
I en salviaflod blir det självfallet dåligt med kontrast, men kontrasten finns vid sidan av i form av riktigt höga perenner, ofta mycket prydnadsgräs som kan nå ett par meters höjd.
Naturligtvis måste skalan på växterna i en stor park vara en annan än i en mindre rabatt, men även i den mindre skalan är det vettigt att tänka på formkontraster.
Massverkan
Det är knappast för de enskilda blommornas skull man odlar stäppsalvia, de är ju tämligen små, utan här handlar det om massverkan. Ett paradexempel på en sådan massverkan är "Salviafloden" i Enköpings drömpark där nämnde Piet Oudolf verkligen tog ut svängarna när han designade den. Salviafloden i Drömparken är ett kilformat stråk ner mot ån som rinner i parkens kant. Den består av inte mindre än sju olika sorter av stäppsalvia, vilka planterats i oregelbundna stråk för att likna schatteringar av penseldrag eller vågor. I mitten av juni börjar salviafloden att visa sin härliga blå färg och från midsommar och ett par veckor framåt är den en häpnadsväckande upplevelse, kanske särskilt under de ljusa midsommarkvällarna.
Salviafloden i Enköping blev så lyckad att Oudolf upprepade konceptet när han designade Lurie garden i Chicagos Millenium park, där floden förstås blev ännu större. Men man behöver alltså inte åka till Chicago för att se en salviaflod, utan det räcker med Enköping!
Behåller form och färg
Vissa perenner rasar ihop efter blomningen men stäppsalvian håller ställningarna. Faktum är att vissa sorter av stäppsalvia, speciellt kanske 'Ostfriesland', behåller något av färgen i de stödblad som blir sittande kvar på blomställningarna. Eftersom blommorna slår ut nerifrån och upp så blir det en tvåfärgseffekt också under blomningstiden. Hos 'Ostfriesland' är blomman blåviolett medan stödbladen snarare är rödvioletta.
Om man lämnar stäppsalvian obeskuren efter blomningen på detta sätt så kan det hos vissa sorter, främst de fröförökade såsom 'Blaukönigin', bildas grobart frö med påföljd att man nästa år har gott om fröplantor i rabatten. Det här är på gott och ont - naturligtvis trevligt att man får fler plantor att placera ut, men nackdelen är att de nya plantorna inte är sortäkta, utan de går tillbaka till den vilda arten mer och mer. De blir oftast högre och glesare och har kortare blomningstid. Man kan gissa att de fröförökade sorterna är F1-hybrider och därmed inte frökonstanta.
De vegetativt förökade sorterna, som dominerar utbudet, är också hybrider, men som sådana ofta sterila - därav den vegetativa förökningen. Den gör också plantorna dyrare så man kan nästan göra till regel att de sorter som är lite dyrare i inköp också är sterila, vilket kan vara bra att veta beroende på hur man vill sköta sin rabatt.
Nedklippning ger omblomning
Om man har en fröförökad sort och vill minimera bortrensningen av fröplantorna så kan man helt enkelt klippa av de utblommade blomstänglarna och det är ingen dum idé alls, även ur en annan aspekt - en nedklippning direkt efter blomningen gör nämligen att de vilande knoppar som finns i varje bladveck sätter igång att utvecklas och man får en andra blomning! Denna kan vara fram till senhösten och gör stäppsalvian extra odlingsvärd även om den förstås inte är lika kraftfull som den första blomningen. Vinterhärdigheten verkar inte minska på något sätt av en sådan behandling, så det är bara att klippa på, men vänta inte för länge med nedklippningen och gör den ganska hård, på så sätt blir nytillväxten kraftigare.
Speciellt om stäppsalvian växer på en kraftig och näringsrik jord och där bildar stora kuddar så kan den få en tendens att lägga sig åt sidorna - en nedklippning råder bot också på detta.
På hösten behöver man inte klippa ner stäppsalvian (man behöver inte klippa ner några perenner på hösten för den delen) och den gör sig ofta rätt fint som vinterståndare, speciellt om man inte har klippt tillbaka den, utan att den har fått förvedas. I milda klimat är stäppsalvian halvt vintergrön, men hos oss övervintrar den med gröna bladrosetter närmast marken och övervintringen är i allmänhet mycket säker om man uppfyller dess krav på god dränering. Lerjord med stående vattenpölar gillar stäppsalvian inte, då kilar den ganska snabbt vidare.
Massor av möjligheter
Blått är stäppsalvians färg och vem gillar inte blått? Dessutom kan blått kombineras med så många andra färger att möjligheterna med stäppsalvia i rabatten är närmast outtömliga.
Till att börja med kan man ju kombinera blått med andra blå färger, kanske med lavendel som ju gillar samma typ av lägen. När vi kommer in på lavendel så kommer vi också in på gråbladiga växter, vilka är klassiska tillsammans med stäppsalvian. Olika malörter växer ju också ihop med stäppsalvian i det vilda så det passar utmärkt på flera sätt, till exempel en matta av krypmalört eller gråtimjan runt salvian och lavendeln. Idealiska kompanjoner här blir martorn av olika sorter, som ju har den rätta blågrå karaktären och dessutom massor av spännande former! Även lammöron kan läggas till, denna gråbladiga växt har också en helt annat, rund och mjuk karaktär, så här får vi återigen formkontraster.
Man kan stanna där, i en torranpassad rabatt i blått och silvergrått om man vill, men kanske vill man ha ett lite bredare spektrum och då kan man gå åt olika håll. Det som ligger närmast - är åt det röda hållet - violett och dess rosa pasteller. I ett småskaligt sammanhang där salvian liksom är herre på täppan kan man lägga till backtimjan eller citrontimjan som blommar i rödviolett. Någon mindre, torktålig näva i rosa kan vara helt rätt, jordnäva eller blodnäva till exempel. Backnejlika och pipört är två andra röda och torktåliga växter som kan passa, speciellt med de sorter av stäppsalvia som är lite åt det rödvioletta hållet.
Om skalan är lite större och det är stäppsalvian själv som ska spela rollen av marktäckande växt eller kantväxt, ja då passar den utmärkt tillsammans med rosor av olika slag där den kan spela ungefär samma roll som lavendel. Röda eller rosa rosor fungerar fint liksom vita, och faktiskt även gula och orange rosor, fast kanske inte alla på en gång. Ju mer man avlägsnar sig från blått, desto större blir färgkontrasterna och när man kommer till gult och orange så blir kontrasten maximal och då kan det bli för mycket att blanda in ytterligare en grundfärg.
Medan vi är inne på gula buskar som stäppsalvian kan passa till så kan vi också nämna vår kära ölandstok som finns i flera passande färger och storlekar. Vi ska då inte välja de stora varianterna utan titta på det fina sortimentet av lågväxande sorter som förutom gult finns i vitt, orange och rosa; det är bara att välja den som passar in i färgschemat. En annan lämplig gul liten buske med samma ståndortskrav är hyperikum, som finns både i småblommiga och storblommiga varianter. Det finns också en sommarblommande ginst, svartginst, som är perfekt i sammanhanget.
Grå blad mildrar färgkontraster
När vi nu kommit över på den eldigare delen av färgcirkeln där vi får spännande och kraftiga färgkontraster så kan det vara på sin plats att åter påminna om gråbladiga växter. Att ställa knallblått mot knallgult kan bli tröttsamt för ögat i längden och då kan en uppblandning med gråbladiga växter vara mycket välgörande. Även limegröna växter har ungefär samma effekt, mycket använd är jättedaggkåpan, som går fint ihop med det mesta.
Det finns det några självklara kombinationer i gult - orange med stäppsalvian, till exempel från nattljus och vallmo. Gullnattljuset, som blir i samma höjdklass som stäppsalvian, och storblommigt nattljus, som mer kryper på marken, har underbara gula blommor om kvällarna. Sibirisk vallmo är en lekfull art som gärna fröar av sig i den här typen av grusiga jordar och den dyker upp än här, än där med sina gula eller orange blommor hela sommaren. När vi är inne på vallmo så kan vi också nämna jättevallmo som finns i både den vanliga orange och en röd form och som bägge blommar runt midsommar när salvian har sin finaste blomning. Den finns också i vitt och i rosa, så oavsett i vilken färgriktning man väljer att gå så finns det en jättevallmo som passar.
En växt som vi inte ska förbigå är rölleka. Den växer också vilt ihop med stäppsalvian så de delar ståndortskrav med varandra. Dessutom så kompletterar röllekan - med sina horisontella, breda och platta blomställningar - väl stäppsalvians vertikala spiror.
Av rölleka finns idag många sorter: för den blå-röd-rosa rabatten fungerar den gamla välbeprövade 'Cerise Queen' fint. För den kontrastrikare rabatten där blått kombineras med gult och orange finns den likaledes välbeprövade praktröllekan i klargult, men här finns också en rad intressanta hybrider i varma färger som terrakotta och liknande vilket öppnar möjligheter i den mer kontrastrika rabatten i blått - gult - orange.
Gräs slutligen, inte att förglömma, är alldeles utmärkt i sammanhanget; det finns en rad torktåliga arter som passar samtidigt som de också kan vara med och mildra färgkontrasterna i likhet med de gråbladiga växterna. Bland de lägre gräsen kan nämnas blåsvingel och tofsäxing, av de medelhöga kan nämnas fjädergräs och lampborstgräs och av de höga silverhavre och stort fjädergräs.
Historik och ursprung
Man undrar om den tyske plantskolemannen Karl Foerster anade vad som skulle komma ur den påse med stäppsalviafrö som han våren 1949 gav till sin assistent och efterföljare Ernst Pagels med orden "sök, och du skall finna"? Efter några års korsnings- och urvalsarbete kunde Pagels 1955 presentera sorten 'Ostfriesland' för allmänheten, och året därpå kom sorten 'Mainacht', fortfarande två av de ledande sorterna av stäppsalvia.
Foersters ambition med sitt nya sortiment av perenner var att få fram ett sortiment med vackra, tåliga och härdiga perenner, och man får väl därmed säga att han och Pagels verkligen lyckades med stäppsalvian. År 1997 utsågs förresten stäppsalvian 'Mainacht' till årets perenn av Perennial Plant Association, och därmed fick även en amerikansk publik stifta bekantskap med denna perenn och nu är den en etablerad och populär perenn även på den sidan av Atlanten.
Att Foerster utgick från härdiga, vilda växter i förädlingsarbetet lade förstås grunden till framgången. Stäppsalvian växer över stora delar av Mellan- och Östeuropa, ända bort mot Centralasien via Turkiet, Armenien och köldhålet Kazachstan. Samtidigt som vintrarna i dessa områden kan vara bistra så är somrarna oftast stekande varma. Det ger oss, tillsammans med det svenska namnet, en aning om att detta är en växt som trivs bäst i sol och värme och under ganska torra förhållanden. Det finns också uppgifter om att stäppsalvian har rymt från trädgårdar på Öland och ställvis växer vilt där, vilket ytterligare bekräftar att dess favoritväxtplats är solig, varm och torr.
Namnförbistring
Linné, som först beskrev stäppsalvian, hade kanske inte riktig koll på exakt hur den växte i större delen av sitt utbredningsområde, och kallade den Salvia nemorosa vilket betyder "salvian som växer i lundar". Kanske berodde det på att namnet ängssalvia var upptaget av den större arten Salvia pratensis, som man också sällsynt kan hitta i det svenska odlingslandskapet. Dessa arter kan korsa sig med varandra och Linné beskrev korsningen som arten Salvia sylvestris, skogssalvia.
Numera finns indikationer från vetenskapligt håll att det hybridkomplex vi kallar stäppsalvia, numera ska gå under namnet Salvia sylvestris, och i handeln förekommer nu bägge namnvarianterna jämsides. I praktiken är alltså Salvia sylvestris samma sak som Salvia nemorosa och vi kan fortsätta att kalla den stäppsalvia. Kanhända kommer Salvia sylvestris att ta över som benämning i framtiden. Ibland ser man också namnet honungssalvia, Salvia x superba, men detta är alltså också bara ett annat namn för samma sak.
Man kan se att vissa sorter har lite större enskilda blommor, som 'Mainacht', och det är troligtvis ett uttryck för mer inblandning av ängssalvian. Även en del nyare sorter av Piet Oudolf har mer av ängssalvia i sig och har därmed större enskilda blommor.
Lars Forslin
Stäppsalvians blå färg gör sig fint ihop med till exempel limegrönt, som här hos hakonegräset, Hakonechloa macra 'Aureola', men även den vanligare jättedaggkåpan fungerar mycket fint. Stäppsalvian på bilden heter 'Caradonna', en relativt ny (år 2000) sort med höga (60-70 cm) och mörka stjälkar och som blommar tidigast av alla stäppsalviasorter, redan i mitten av juni börjar den blomma för fullt.
Här väller "Salviafloden" fram i Drömparken i Enköping. De sju olika sorterna av stäppsalvia är planterade i långsträckta och oregelbundna stråk så att deras olika nyanser kommer att likna vågrörelser eller penseldrag. Gertrude Jekyll jobbade redan på 1800-talet på detta sätt med långsträckta planteringar där nyanserna går i varandra, men Salviafloden är en uppfinning av vår tids kanske främste designer med perenner, holländaren Piet Oudolf. Här syns den mörkblå sorten 'Caradonna', de ljusare sorterna 'Rügen' och 'Blauhügel'. Längst bort den rödvioletta 'Ostfriesland'.
Nedklippt stäppsalvia som blommar om för fullt ännu i början av oktober.
Härligt kontrasterande höstsolros, 'Lemon Queen', i bakgrunden.
Praktfullt blommande stäppsalvia av sorten 'Ostfriesland', som under- och kantplantering till klätterrosor. När salvian blommat över så tar lavendeln vid. 'Ostfriesland' har rödvioletta stödblad medan blommorna är mer åt det blå hållet, vilket ger en livlig och intressant färgskiftning. Efter blomningen så håller stödbladen sin färg och är fortsatt dekorativ.
Stäppsalvia finns även i rosa och vitt. Den nyare rosa sorten 'Amethyst' är högvuxen och ståtlig, blir 60-70 cm.
'Schneehügel' är en vit mutation av 'Blauhügel'. Hügel betyder ju hög eller kulle, och det ser ut att passa mycket bra här.
Foto: Lars Forslin