Slem, skam och slamsor

Text & Foto: Elisabeth Andersson

Grilltång. Träskor. Hink. Vattenkokare. Dags för ännu en sorglig mördarrunda i trädgården. Varför kallas DEN för mördarsnigel? Det är ju JAG som släcker liv. Frossarsnigel kanske vore ett schysstare tillmäle för det försvarslösa blötdjuret?

Ibland kan jag känna en sådan ilska mot stackarna just för att de är så totalt passiva när man knipsar upp dem - mitt i måltiden - och kastar ned dem i den klibbiga massan av redan fångade artfränder i hinken. Utan ett ljud, inte med minsta morrning eller klagosuck accepterar de sitt öde. Jag riskerar inte något bett, inte någon giftstråle i ögat, ingen rispad hud, inte ens en panikslagen blick – trots att de har ögonen på skaft.

Detta gör mig till en vedervärdigt maktfullkomlig massmördare, vilket är förbaskat svårt att stå ut med. Och så girig sedan: miiiiiiiina blommor, miiiiiiina smultron, mitt alltihop. Men det är det väl också? Eller? Jag har betalt för dem, planterat och skött om dem, väntat och längtat efter deras klimax och så väller det plötsligt fram en hoper obekymrade matmonster och bara tar för sig. Vad skall de med all energi till? De äter konstant - och rör sig i slowmotion! Kanske käkar de så kopiöst för att kunna producera rejält med åkslem så de kan se sig omkring lite?

Som nybliven trädgårdsägare försökte jag att endast skicka de spansktalande sniglarna till sällare jaktmarker. Men ju mer jag läste på förstod jag hur svårt det är att identifiera dem och alltfler varianter och korsningar etableras hela tiden. Tvekan och analys av vad jag hade i tången började ta för mycket tid. I takt med ökad desperation över all förlorad växtprakt utövade jag snart en utrotning av alla raser som nära nog hade fått en viss führer att blekna. Snäckorna, som till en början hade skonats, rök också med när jag erfarit att de i princip var lika besatta av att äta allihop. Fast någon sa att lundsnäckan även förtär mördarsnigelägg, så där klarar sig varannan. Typ. I mina mildare stunder kan jag även hysta in en och annan snigel i skogspartierna med ett buttert "ät skogsbingel", eller låta dem som har vett på att hålla till i ängspartierna och äta det vilda vara helt i fred. Fullständigt blöthjärtad blev jag vid upptäckten av en liten hoper av olika slags snäckor som hasade omkring på trädgårdens enda kalkstenen. Förmodligen ville de åt kalken till sina hus och det var så rörande att jag inte kunde koka en snäcka på länge.

En som har fått permanent uppehållstillstånd i mitt rike är den tjusiga leopardsnigeln. Tack och lov menar vetenskapen att den är högst måttlig i maten. Min favoritleopard är en fet madam som bor i varmkomposten. Jag kan bara inte ta kål på dem! Alltså, betänk att jag en gång i tiden faktiskt har samlat på avporträtterade sniglar (snäckor egentligen, de har skal) i alla upptänkliga former och material. Sedan barnsben har de fascinerat mig; deras sävliga framfart i vår stolliga värld, de underbara ögonantennerna och tryggheten i att ha sitt hus med sig överallt. Nu får jag fokusera denna kärlek till den fläckiga, lilasvarta varianten och göra mig kall och hård inför alla de andra när jag skållar dem till en snabb död.

Avrättningsmetoderna. När man som vi har en stor naturtomt (som erbjuder ALLT sniglarna kan önska för att frodas) blir många av de goda råden kring dessa omåttligt skrattretande. "Gör en (1) ölfälla" - vi får göra en swimmingpool och starta bryggeri. "Dra en eltråd runt rabatten" - vi får skutta omkring i ett spindelnät och bygga ett kraftverk. "Lägg dem i frysen" - finns det så stora frysboxar? "Klipp huvudet av dem" - om jag vore 50 cm hög och ändå ville vada i snigelinälvor möjligen. Det råaste gapflabbet utstötte jag dock när jag i en artikel om snigeldilemmat läste rubriken "Det svåra är att hitta dem." Yeah, right.

Nej, det är inte roligt med trädgården full av slem och växter ätna till slamsor. Du behöver aldrig undra när smultron och hallon är riktigt mogna. En snigel tar inte en tugga förrän det är sött rätt igenom, och de är alltid steget före dig. Riktigt sur blir du också när du hittar alla dessa funkiablad och annat som bara har kapats, fällts och sedan lämnats därhän. Ät åtminstone upp när du ändå förstört plantan, snigeljä... skriker det inom dig. Är de månne (likt många män) besatta av att få skrika "timber"? Styrkan i det raseri som de kan väcka i dig bara genom att äta är egentligen obegripligt. Därför var det intressant att i helgens lokala konstrunda finna en vacker installation (Kajsa Frostenssons "Hot") som använt snigeln som motiv för att diskutera vad vi idag uppfattar som hot, hur vi reagerar och vad vi gör åt det. Snigeln tar helt klart fram mina sämsta sidor och jag fruktar att mina illdåd mot den kommer att leda till en reinkarnation i en slemmig kropp.

Många skall bli fler.

Sniglar är snabbare än fåglar.

En sötnos ur samlingen i förrådsfönstret iakttar sorgset levande artfränders öden.

Samling i kalkdepån för alla de sorter.

Min favoritleopard i komposten.

Snigeln i konsten; utsnitt av Kajsa Frostenssons "Hot" 2007 (foto: konstnären)