Rätt ur jorden

Det är underbart att vara självhushållande. Att sätta fingrarna i jorden, att se grönsakerna frodas och växa, att skörda och ta tillvara. Att hämta gratismat i skogen och lagra för vintern.

När jag var barn hade vi sommarstuga i Halland. Där plöjde grannbonden, farbror Artur, varje år upp ett enormt grönsaksland där pappa odlade morötter, lök och kålrötter som han skalade, skar och kokade till mustiga grönsakssoppor. Av pumporna gjordes syrliga inläggningar och de fina små rödbetorna hamnade i ättikslag. Mamma, å sin sida, traskade ut i skogen och plockade blåbär, lingon och björnbär som, om vi inte åt dem med socker och mjölk, på ett nästan magiskt vis förvandlades till sylt och saft som räckte hela vintern. Vi barn var egentligen inte överförtjusta. Vi ville hellre ha fabrikssylt, konstgjord blandsaft och fruktfri fruktkräm i påse, sådant som var modernt på 1960- och 1970-talen. Det lyxigaste i grönsaksväg vi visste var för övrigt små mjöliga gröna ärter i plåtburkar från det stora konservföretaget.

I vuxen ålder började jag botanisera bland grönsaksdiskarnas färgglada delikatesser – som uppvisade andra egenskaper än barndomens ganska oglamourösa grödor. Knallröda tomater från Holland, blankvaxade äpplen från Nya Zeeland och krispig stjälkselleri från Israel, dessutom tillgängliga året om. Snart kändes det närmast som en mänsklig rättighet att i januari få sätta tänderna i en knaprig sockerärt från Kenya. Och tänk så nyttigt också!

Så började debatten. Den om varifrån våra livsmedel kommer, om hur näringsrika de egentligen är och vad västvärldens gigantiska matkonsumtion gör med miljön. För att inte tala om hur ohälsosamt det är med giftbesprutade grönsaker, för både odlare och konsument.

Lite yrvaket började vi prata om närproducerat och egenodlat, och funderade över när vi släppte kontakten med jorden och århundraden av odlarkunskap. Tillsammans med insikten om att människan mår bra av trädgårdsarbete har det lett till att jag och många andra har börjat fundera på om det är möjligt att själv odla grönsaker för husbehov.

Egentligen behöver jag bara backa bandet en smula, och se tillbaka på mina föräldrars odlarglädje och stolthet i att kunna förse sina barn med mat de själva frambringat ur jorden. I nutid räcker det med att konstatera att mina egna odlingar på sommartorpet årligen resulterar i mängder av tomater, squash, spenat och mangold. Och tittar jag ut genom fönstren från mitt hem på Södermalm i Stockholm noterar jag att det går att odla även i staden. Utanför huset ligger koloniträdgårdar, en gång anlagda för att stadsbor skulle få tillgång till frisk luft, rekreation och egna odlingsytor, där lyckliga kolonister nu odlar allt från prydnadsväxter till pumpor.

Så visst går det att bli självförsörjande på grönsaker och faktiskt klara sig själv! Och nej, det handlar inte om att gå tillbaka till något eländigt torparliv i armod utan om att använda gammal beprövad kunskap i en modern tid. Naturligtvis beror skördarnas omfång på hur stor eller liten bit mark du har, hur mycket eller lite jobb du vill lägga på odlingarna och hur mycket kunskap du skaffar dig. Kanske lönearbetar du mindre och odlar mer, kanske driver du bara upp lite kryddor i köksfönstret – men oavsett om du storsatsar eller odlar aldrig så lite är det en angenäm känsla att ta makten över sin mat och att få i sig näring sprungen ur den egna jorden.

Läs mer om spännande självhushållnig i boken Rätt ur jorden. Den finns att köpa hos oss på Odla.nu.