Ovanliga amaryllis

I Göteborgs Botans samlingar finns alltid något intressant att titta på. Nu blommar två arter av amaryllis, Hippeastrum pardinum, panteramaryllis och H. rutilum var. fulgidum, äkta makar.

Om klassiska Hippeastrum-arter i odling

Dessa två arter var vanliga hemma förr, men har numera nästan helt försvunnit från marknaden. Har man tur, kan man få en lök från någon som ännu har dem. Båda två används flitigt i korsningsarbetet, särskilt då den fläckiga panteramaryllisen.

Amaryllis eller inte?

Egentligen är det fel att kalla dem för amaryllis, för den enda arten som har rätt att kalla sig för amaryllis är den rosa kapamaryllisen, Amaryllis belladonna, från Syd- och Västafrika. Men namnet amaryllis är så vedertaget att det knappast går att byta det, så även SKUD säger panteramaryllis om Hippeastrum pardinum.

Panteramaryllis – Hippeastrum pardinum

I Botan blommar det så vackert just nu! Panteramaryllis, Hippeastrum pardinum, kommer ursprungligen från högt belägna områden i Peru och Bolivia. De ca 60 cm långa bladen växer typiskt fram efter blomningen och bildar en elegant bakgrund till de spektakulära blomstänglarna. Vanligen producerar arten endast två stora, gröngula blommor per stjälk, där kronbladen är täckta av många små, röda fläckar – det säregna "pantermönstret" som ligger till grund för det svenska namnet.

Äkta makar – Hippeastrum rutilum var. fulgidum

Den andra arten, Hippeastrum rutilum var. fulgidum, kallas ofta för Äkta makar och har sitt ursprung i Brasilien. Dess blad är något kortare, ungefär 30 cm långa och något nedåtböjda. Även blommorna sitter oftast parvis – därav namnet Äkta makar – och är intensivt mönjeröda. Båda dessa arter är fascinerande exempel på den mångfald som finns inom släktet Hippeastrum, och vad gäller panteramaryllisen är den, tack vare sin distinkta teckning, särskilt uppskattad inom förädlingsarbete för att ta fram nya hybrider.

Skötsel och förökning

Förökning sker enklast med de små sidolökar som ibland bildas bredvid de äldre, större lökarna. Sådana sidolökar kan växa till sig utan viloperiod och blommar först när de blivit tillräckligt stora. Det är även möjligt att föröka med frö, ifall en frökapsel bildas efter blomningen – men för bästa blomning bör man knipsa bort de utblommade kronbladen om man inte är ute efter frö, då frösättning tar mycket kraft från huvudlöken och kan försämra nästa års blomning. När blomstängeln vissnat, tas den bort helt för att inte stjäla näring och energi från löken.

Viloperiod och omplantering

Under våren och sommaren hanteras växten som en vanlig krukväxt: vattna och gödsla kontinuerligt för att bladen ska kunna bygga upp nästa års blomknoppar. På hösten är det vanligt att bladen börjar gulna och vissna, vilket markerar början på viloperioden – då slutar man vattna och låter löken vila. Under vintern planteras löken om i porös blomjord, så att minst halva löken sticker upp ovan jord. Sedan kan den drivas till ny blomning när ljuset återkommer.

Biologisk och kulturell betydelse

Ta gärna chansen om du får möjlighet att odla någon av dessa vackra och historiskt viktiga arter. De bidrar inte bara till ett färgsprakande inslag i fönstret, utan bär också på en rik biologisk och kulturell historia.