Nu håller jag tummarna!

**Sylvias gröna hörna** Vintern som gick var, som vi är väl medvetna om, minst sagt lång och på många håll i landet snörik. Snön har inte försvunnit överallt, fast våren vinner alltmer mark och växterna vaknar till liv!

En vinter utöver det vanliga – reflektioner från västkustens trädgård

Den gångna vintern liknade ingen annan jag har varit med om! Förutom att den var lååång och kall, så blev det dessutom barfrost här på västkusten mest hela vintern. Inget skyddande snötäcke som skulle hjälpt mot barfrosten hade vi, men snö här hör ju till ovanligheter. Däremot brukar västkustvintrarna vara gråa och blöta, men så icke i år.

Det är först nu, detta veckoslut i mitten på april, som det har börjat regna. Jag kan nästan höra hur den snustorra marken säger sluuuuurrrppp när den girigt suger åt sig vattendropparna. Jag hade hoppats på en ordentlig rotblöta som kunde tina tjälen ordentligt och ge vattnet möjlighet att nå rötterna på djupet, men det verkar inte bli riktigt så. Men lite regn är ändå bättre än inget alls! Det varma vädret som vi haft hjälper också till att gradvis tina tjälen som legat som ett envist lock över trädgårdsjorden, och markens törst berättar mycket om vinterns stränga prövningar.

Barfrost – vinterns största utmaning

Barfrost är ett fenomen som kan ge även den mest erfarna trädgårdsentusiasten huvudbry. När tjälen går djupt och inget skyddande snötäcke finns, blir både rötter och ovanjordiska delar utsatta för köld och uttorkning. Just i år fick jag återigen bevittna hur bara någon decimeter snö hade gjort skillnad – men istället lämnades mina städsegröna växter till sitt öde. Trots att flera fått skyddande nät över sig och att jag försökt skapa mikroklimat med hjälp av löv och grenar, var det ofta förgäves.

Närmare om tjältorka och solbränna

Om du vill fördjupa dig finns mina tankar om tjältorka i Vårfunderingar i januari, där fenomenet reds ut i detalj. Korta dagar och kraftig sol i mars gör att bladen på bland annat rododendron börjar transpirera och torkar ut, eftersom marken fortfarande är frusen och vattnet inte kan fyllas på. Detta är särskilt påtagligt för känsliga sorter och unga plantor – så även denna vinter.

Särskilt bekymrad är jag över våra stackars rododendronbuskar. Trots att de var täckta med ett lätt och luftigt solskyddsnät, i mitt fall av varumärket Under-Cover, så verkar de ändå ha tagit skada av den långvariga torrfrosten och den kraftiga solstrålningen. Rododendronblommorna kanske kommer slå ut ändå, men det ser bedrövligt ut med de skadade bladen som hänger som rullade cigarrer på grenarna. Vi har försökt vattna nu när marken tinat lite, men bladen hänger ändå. Lyckligtvis syns det att de nya bladknopparna bredvid blomknopparna verkar vara oskadda – så det finns fortfarande hopp!

Oväntade förluster – men trädgården bjuder på mirakel

Den här vintern har verkligen visat hur viktigt det är att skydda alla sorters städsegröna växter så att bladen inte får solbränna på grund av tjältorka. Men trots alla försiktighetsåtgärder räcker det inte alltid till. En del av de känsligare städsegröna växterna verkar ha gått hädan helt, till exempel vissa cypresser, tujor och mitt annars fina lagerolvon, Viburnum tinus. Olvonens vintergröna blad är helt torra och frasar sönder när jag försiktigt tar i dem, och detsamma gäller barren på några riktigt ovanliga barrväxter.

Samtidigt händer det små mirakel i trädgården! Jag hade nästan gett upp hoppet om den gula solfjäderstallen och den vackra variegata hiban – men båda verkar ha klarat sig utan någon som helst skada, och de var faktiskt inte ens övertäckta. Likaså har flera småplantor av känsliga rododendron klarat vintern bättre än väntat, fast de har så ytliga och små rotsystem. Det är alltid fascinerande att se hur vissa individer överlever mot alla odds, kanske för att de växer på lite beskuggade platser eller fått skydd av annan växtlighet.

Det mesta av det lövfällande beståndet verkar även ha klarat sig, vilket ger visst hopp. Men än kan jag inte ropa hej – det återstår att se om bladen börjar utvecklas ordentligt nu under våren. Jag håller tummarna extra hårt för att persikoknopparna ska slå ut, och hoppas innerligt att vi nu slipper fler kalla bakslag och nattfroster som förstör de spirande knopparna.

Återhämtning och vårens första tecken

Det är hoppfullt att se hur snabbt trädgården kan börja återhämta sig, även efter en ovanligt sträng vinter. I Vårens första surr berättar jag om de där allra första tecknen när insekterna återvänder och perennerna spirar, trots de prövningar de genomlidit. Vissa växter kommer förmodligen ta månader eller till och med hela säsongen på sig att visa tecken på återhämtning, men tålamoden brukar belönas.

Säsongens reflektioner och praktiska tips

Läs gärna vidare i En galanthofils väntan om du liksom jag är nyfiken på vårens allra första blommor och deras förmåga att trotsa både barfrost och kyla. Och för den som redan sneglar mot påsken och vill addera färg och glädje finns inspiration i Pynt till påsk!.

Våren innebär ofta både oro för bakslag och förväntan på allt nytt som vaknar – precis som i år.

Sylvias gröna hörna – vidare läsning för trädgårdsälskare

#Läs tidigare avsnitt av Sylvias gröna hörna 2013#

Utforska mer om vinterns och vårens utmaningar:

Tips – Få senaste nytt från oss!

Tänk på! Om du prenumererar på vårt kostnadsfria nyhetsbrev får du regelbundet information om våra artiklar och krönikörer så att du inte missar något. Prenumerera här:

Slutsatser i kölvattnet av en extrem vinter

Den extrema vintern har ställt till det för många städsegröna växter på västkusten, och vikten av att kombinera växtval, skyddsmetoder och tålamod med vädrets makter har blivit tydligare än någonsin. Men trädgården visar förvånansvärt ofta på överlevnadskraft och vilja att återhämta sig – något som alltid ger ny energi inför varje säsong.

Sylvias nästa krönika kommer om ett par veckor!