Mattor av vilda vårblommor!

Som solen

Vårlök, Gagea lutea, är en annan art som breder ut sig gärna på frisk, något fuktig humusjord – ofta längs vägrenar och i lundar – och bildar lysande gula tofsar i mängder när våren är som skirast.

På fuktigare platser hittar man stora bestånd av svalört, Ranunculus ficaria. Denna växt är verkligen ett smycke i vårsolen – blommorna lyser med samma intensitet som solen själv och sprider glädje där de breder ut sig.

Markernas drottningar

Det är inte bara vitsippor som kan breda ut sig i naturen. Styvmorsvioler, Viola tricolor, är experter på att pryda våra berghällar och torrängar med sina vackra lilavita blommor. När det blir lite fuktigare i marken, är det i stället skogsvioler och lundvioler som kan bre ut sig och bilda härliga, färgrika mattor under träden.

En av de verkliga vårens drottningar är Liljekonvalj, Convallaria majalis, som du kan hitta i tusental i lundskogarna. Dessa doftande, vita klockor omges av frodiga, gröna blad och bildar täta mattor där man nästan inte vågar sätta foten. Liljekonvaljen sprider sig effektivt med sina underjordiska rhizomer och trivs bäst i fuktig, näringsrik skogsmark. Det är dock viktigt att komma ihåg att hela växten är giftig för både människor och husdjur – även om förgiftning är ovanlig vid mindre förtäring, bör man vara försiktig om små barn leker där liljekonvaljer växer.

Mattor i tusental

Och så har vi förstås den folkviseljuva gullvivan, Primula veris, som trivs på näringsrika marker och sprider sig generöst – om man låter den vara i fred. Detta är särskilt viktigt, då gullvivan, precis som blåsippan, Hepatica nobilis, är fridlyst på de flesta håll och därför inte får plockas eller grävas upp.

På fuktiga platser vid dikeskanter och i skogsbryn kan du ibland skåda en grön matta beströdd av tusentals vita stjärnblommor – det är fältarv, Cerastium arvense, som i stora bestånd nästan ser ut som en stjärnhimmel vid marken.

Många bilister bromsar in när de ser en brunröd matta av något okänt vid vägrenen – det är pestskråp, Petasites hybridus, som bildar vidsträckta, prunkande bestånd på fuktigare marker i södra Sverige, ofta vid vägkanter, bäckar och diken.

Gräsmatteägare kan förtvivlas över brunörtens, Prunella vulgaris, förmåga att ta över gräsmattan. Brunörten bildar gärna violetta mattor på just gräsmattor, betesmarker, längs stigar och på rudemark, och trots sin oansenliga tillvaro är den också en viktig växt för pollinerande insekter.

Om man däremot i södra Sverige har turen att träffa på en matta av Natt och dag, Melampyrum nemorosum, känns det särskilt privilegierat. Den är nämligen ganska sällsynt och dess blåvioletta och gula blommor är ett riktigt sagolikt inslag i vårens flora.

Färgglada inkräktare

Vacker, men inte alltid lika välkommen, är de täta mattor av maskros som plötsligt kan dyka upp på ängar och i gräsmattor. Det samma gäller tussilago, som ofta sprider sig ohämmat vid vägrenar och på åkermark. Men tidigt på våren, när de första blommorna syns, är de ändå efterlängtade färgklickar i naturen.

Den svenska vårens blommor visar oss hur naturen själv kan klä marken i mjuka, färgrika mattor – ibland till vår stora glädje och ibland till viss förtvivlan, men alltid lika fascinerande.