MAJ

Äntligen blommar min våräng. Gullvivor och vilda tulpaner nickar med sina blomhuvuden. Det doftar ljuvligt av gammeldags pingstliljor, skira tovsippor vippar bredvid frodig lungört. Över ängen dansar späda lövskuggor.

Ängens färgprakt och fascination

Tillsammans med myskmadra och saftigt grönt gräs bildar blommorna en matta av färger och former som böljar för vinden.

Är det det som gör ängar så vackra? Att de rör sig i vågor, som om de vore landets egna hav? Eller är det kanske ljudet när vinden får grässtråna att sjunga mot varandra? "Ängen han sjunger," skrev August Strindberg i Trefaldighetsnatten. "Stå still, hör på sångernas körer; är det dig ej när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?"

Drömmen om egna ängar

Jag skulle helst vilja ha äng över hela trädgården, gärna flera olika – torra ängar med kattfot och mandelblom, fuktiga med älggräs och vänderot. Och så förstås den allra vackraste, midsommarängen med prästkragar, blåklint och vallmo. Trädgårdshandböcker föreslår allt oftare att vi ska anlägga en naturäng och låta delar av våra trädgårdar bli vilda, fyllda av ängsblommor och högt gräs.

Ängen – gammalt kulturlandskap

Men så "naturlig" som vi ofta tror är nu inte ängen. Den är egentligen ett av människans äldsta kulturlandskap—långt äldre än trädgården som begrepp. Redan stenålderns människor röjde gläntor i skogen för att skapa betesmarker och slå hö till sina djur (källa).

Oumbärlig fram till 1900-talet

Ända fram till början av 1900-talet var slåtterängarna oumbärliga för bonden, där vinterhöet från ängarna ofta avgjorde om djuren skulle överleva vintern. Utan djur blev det inget kött, mjölk eller gödsel till åkrarna – det gamla talesättet "äng är åkers moder" syftar på just detta beroendeförhållande (källa). Tio tunnland äng gav gödsel åt ett tunnland åker, och lövfoder från hamlade träd kompletterade djurens vinterdiet. Samtidigt gav den öppna marken ljus åt de örter och blommor som är typiska för ängen.

Rytmen av fagning och lieslåtter

Vårstädning var viktig: man räfsade, eller fagade, bort löv och gammalt gräs. Skräpet eldades upp och askan spreds ut, vilket gynnade många av ängens speciella arter. Genom årtusenden har blommorna anpassat sig till denna årliga skötsel – och blivit beroende av bonden med lie och räfsa (källa).

Förändring och förlust

På 1800-talet kom vallodlingen och markerna började användas till mer näringsrika foderväxter. Det ledde till att ängarna snabbt växte igen av buskar, sly och så småningom skog om ingen längre slog med lie eller lät djur beta där under säsongen (källa). Samtidigt försvann ängens biologiska mångfald och dess artrikedom, som fram till dess hörde till de högsta i hela det svenska landskapet.

Lärdom av Ängsö

Ett tydligt exempel är Ängsö i Stockholms skärgård. I början av 1900-talet fanns här vackra lövängar som brukats i generationer. När naturskyddsentusiaster från staden ville skydda platsen trodde man att det bäst gjordes genom att lämna ängen orörd—men utvecklingen gick snabbt; när ängen inte längre slogs eller träden hamlades, växte den igen på bara några år (källa).

Att återskapa blomstrande ängar

Idag finns det knappt några slåtterängar kvar. De behövs inte längre i det moderna jordbruket, och betet är för näringsfattigt för dagens krav på högmjölkande kor. Nästan hela detta kulturlandskap har därför försvunnit, och den biologiska mångfald ängen erbjöd är nu hotad (källa). Men älskar man ängar finns ändå möjligheten att skapa sin egen lilla äng i trädgården. Även då krävs aktiv skötsel: jord som inte är för rik, helst magert och sandigt, annars tar gräs, hundkäx och nässlor snabbt över. På våren bör allt gammalt gräs krattas bort så inte en tjock filt hindrar årets blommor från att gro. Slår man ängen varje sensommar, räfsar på våren och tar bort det mesta av det som är visset, blir jorden så småningom lagom mager för våra ljuvaste ängsblommor att trivas (källa).

Drömmen om blomstrande sommaräng

Jag hoppas min egen våräng ska utvecklas till en blomstrande sommaräng fylld av prästkragar, färgkullor och blåklockor. Kanske klipper jag en rundel mitt i, breder ut en filt och sjunker ner på rygg för att titta på de vajande grässtråna mot blå himmel. Och varför inte, någon gång, bygga en liten brygga tvärs över där jag kan sitta och dingla med benen rakt ner i ängens böljande vågor?

Vill du läsa mer om ängens historia och hur du själv kan skapa en blomstrande äng, läs vidare på odla.nu.