MAJ
Av Malena Skote
Tillsammans med myskmadra och saftigt grönt gräs bildar blommorna en matta av färger och former som böljar för vinden.
Är det det som gör ängar så vackra? Att de går i vågor som påminner om havet? Eller är det ljudet när vinden gnider grässtråna mot varandra? "Ängen han sjunger" skrev August Strindberg i Trefaldighetsnatten. "Stå still, hör på sångernas körer; är det dig ej när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?"
Jag skulle helst ha äng i hela trädgården. Gärna olika sorter — torra ängar med kattfot och mandelblom, fuktiga ängar med älggräs och vänderot. Och så förstås den allra vackraste, midsommarängen med prästkragar, blåklint och vallmo.
Anlägg en "naturäng", står det i trädgårdshandböckerna. Det propageras för vilda partier i trädgårdarna med ängsblommor och högt gräs.
Men så särskilt naturlig är nu ängen inte. Snarare en av människans äldsta kulturyttringar, långt äldre än trädgårdarna. Redan stenåldersmänniskorna högg ut öppningar i skogen för bete och slåtter.
Ända till i början på 1900-talet var slåtterängarna oumbärliga för bonden. De gav livsviktigt vinterhö till djuren och utan djur blev det inget kött, mjölk eller gödsel till åkrarna. Tio tunnland äng gav gödsel åt ett tunnland åker.
Även buskarna och träden runt omkring ängarna hamlades och löven togs tillvara som vinterfoder. Samtidigt kom solen åt att lysa på markens örter.
På våren räfsade (fagade) man ängen fri från löv och fjolårsgräs. Skräpet eldades upp och askan spreds över ängen. Genom årtusenden gjorde sig ängens blommor beroende av bonden som gick med lie och räfsa varje år.
Så har människan och naturen tillsammans skapat något av det vackraste som finns.
På 1800-talet började man med vallodling, nya foderväxter odlades på åkrarna i stället och ängarna började växa igen.
Träd, buskar och sly tar snabbt över en äng om inte någon slår med lie eller djur får beta en period varje år.
På Ängsö i Stockholms skärgård fanns det i början av seklet vackra lövängar brukade i generationer av bönderna runt omkring. Men naturskyddsfolk inne i Stockholm uppfattade Ängsö lövängar som ursprungliga och naturliga. De skulle få växa ifred och inte störas. Bönderna förbjöds att slå ängarna och hamla träden. Och på några få år växte ängarna igen.
Nu finns nästan inga slåtterängar kvar. De behövs inte längre. Och betet är för magert för dagens högavkastande kor.
Älskar man ängar kan man i alla fall anlägga sådana i den egna trädgården. Men inte heller här går de fria från skötsel. Är jorden inte tillräckligt mager tar gräs, hundkäx och nässlor överhanden. På våren är det viktigt att kratta bort allt gammalt gräs annars bildas det snart en tjock filt som blommorna har svårt att tränga igenom. Slår man ängen varje sensommar, räfsar på våren och tar bort det mesta som är visset blir jorden så småningom lagom mager för de ljuvaste ängsblommor.
Jag hoppas min egen våräng övergår till en blomstrande sommaräng med prästkragar, färgkullor och blåklockor. Med gräsklipparen ska jag klippa en rundel mitt i, bre ut en filt, sjunka ner på rygg och titta på vajande gräs mot blå himmel.
Kanske bygger jag en liten brygga tvärs över, där jag kan sitta och dingla med benen rakt ner i ängens böljande vågor.
