MAJ

Gräsklipparen dundrar fram över det frodiga och snabbvuxna försommargräset. Tusentals stolta maskrossoldater faller för de vassa knivbladen. Ha, tänker jag, nu får ni så ni tål! När jag efteråt kollar in resultatet av sommarens första gräsklippning har gräsmattan helt bytt utseende. Från att ha varit gulprickig är den snyggt och jämt grön igen.

Av Malena Skote

Men det lär bli en kortvarigt segerrus - snart har den starka och flitiga maskrosen skickat iväg nya slang-stänglar med gula solar.

Många är vi som varje vår svär över maskrosorna. De långa rötterna är nästan omöjliga att få upp och minsta bit kvarlämnad rot ger upphov till nya plantor. Frö- produktionen är riklig och de små fallskärmar kan föras långt med vinden.

Vi kanske kan trösta oss med att den i alla fall är nyttig. Nästan alla delar går att använda; roten kan torkas och rostas till kaffesurrogat, bladen som är rika på C-vitamin kan ätas råa, blommorna jäsas till vin och den vita mjölksaften har använts för gummiframställning, läser jag i Inger Ingmanssons bok "Kan man äta sånt?" som handlar om hur man kan använda vilda växter.

Inställningen till den i Sverige så beklagade blomman blir positivare ju längre söderut i Europa man kommer. I Frankrike säljs buntar av späda maskrosblad som vilken grönsak som helst på torgmarknaden. Fransmännen avnjuter de små gröna bladen -aldrig minsta rött i- tillsammans med andra salladssorter och vinegrettesås.

Men döm om min förvåning när jag i en italiensk trädgårdstidning hittar instruktioner till hur man sår maskrosor!

Vad är ogräs och vad är inte? Allt kan vara ogräs och inget behöver vara det. Det beror bara på var det växer. I åkern som omger min trädgård är ljuvligheter som blåklint, kornvallmo och vild riddarsporre ogräs, medan de innanför tomtstaketet är mer än välkomna.

Jag blev så glad när den vita sötväpplingen med sina långa honungsdoftande spiror dök upp i rabatterna. Den gör sig bra mot mörkgröna rosenblad och fortsätter att blomma långt efter att rosorna slutat. Dessutom är den enligt folkmedicinen bra mot både sömnlöshet och kolik. Baldersbrån har jag i många år mekaniskt rensat bort men vid närmare åsyn är den ju en liten söt prästkrage. Numera får den stå kvar i lagom omfattning, den ger trädgården ett lite vilt utseende.

Det är påfallande hur användbara och nyttiga våra vanliga ogräs är. Den lilla envisa jordrevan, t ex, är rik på garvsyra och te på den är bra mot hosta. Våtarven innehåller mycket C-vitamin och kan användas som spenat. Den åts förr som medicin mot skörbjugg. Kirskål och svinmålla har odlats som grönsaker!

Vitplistern är ett starkt ogräs som är svårt att rå på. Men man kan koka god soppa på den, precis som på dess släkting nässlan. Jag brukar plocka mängder med blommande vitplister och ta bort de största gröna bladen som ju sitter emellan de vita läpp- blommorna. Och vips har jag en grann bukett med stora vita blomspiror. Man anar inte att de är "ogräs".

Appropå nässlor - vilket ogräs har väl använts flitigare? Den har nyttjats till medicin, växtgödsling, ätits som grönsak, torkats och smulats till mjöl och dess fibrer har vävts till tyg - nättelduk, som länge ansågs finare än linne. På 1600- och 1700-talen anlades nättelgårdar, där man odlade nässlor just för att göra tyg av.

Undan för undan har min syn på ogräsen förändrats. I början av mitt trädgårds- innehav skulle ogräsen helt enkelt väck. Med enkelspårig ilska och irritation hackade, rensade och rev jag bort dessa stygga inkräktare i min fina trädgård. Men vart efter jag lärt mig lite om den fantastiska kulturhistoria som finns bakom varje växt har jag fått en vänskapligare relation till ogräsen. Vetskapen om deras användning och hur viktiga de varit för folk förr har gjort att jag ser på dem men nya ögon.

Jag kanske t o m dristar mig till att plocka en bukett maskrosor.