Ljuvliga julrosor

Blomningstid och Ursprung

Julrosor (Helleborus) är omtyckta vinter- och vårperenner som odlas på friland främst i södra delen av landet. En av de mest fascinerande egenskaperna hos julrosor är deras ovanligt tidiga blomningstid. Redan under senhösten eller vintern – ibland från november och ända in i januari, beroende på hur mild vintern är – kan de pryda rabatten med sina vackra blommor. I särskilt milda vintrar, som de senaste åren i södra Sverige, händer det ofta att julrosorna blommar genom stora delar av juletiden och vidare in på nya året.

Denna förmåga att slå ut mitt i kylan är ett arv från julrosens vilda förfäder, som växer i sydöstra Europas bergsområden. I sitt ursprungliga klimat är somrarna för varma och torra för blomning, så växten har utvecklat en strategi att blomma under den svalare och fuktigare vintern. Trots att den nu odlas långt norrut, behåller den sitt säregna blomningsbeteende.

Så vill julrosen ha det

Julrosor trivs bäst på platser med halvskugga, gärna i den vandrande skuggan under lövfällande träd eller glesa buskage. Sådan miljö skyddar bladen från att skadas av den starkaste vår- och sommarsolen, samtidigt som tillräckligt med ljus släpps igenom under höst och vår.

Jorden ska vara djup, mullrik och näringsrik, gärna med relativt högt pH-värde – kalkning rekommenderas därför vid behov. Julrosen är känslig för stående vatten; dränera därför växtplatsen väl. För blöta och kalla vårar kan vara ödesdigra, så extra omsorg med dräneringen är viktigt.

När julrosen väl har etablerat sig på en växtplats, vill den stå orörd. Den bästa utvecklingen får plantan om den inte flyttas; särskilt gäller detta den vita julrosen (Helleborus niger) som annars kan blomvägra i flera år – ett drag den delar med pionen. Helleborus orientalis är däremot något enklare att flytta vid behov, men även där är försiktighet en dygd.

Under vinter och tidig vår kan vädret slå om snabbt. Vid kraftiga köldknäppar eller barfrost, särskilt när blomknopparna redan är på väg upp, är det klokt att tillfälligt täcka plantan med torra löv och granris. Så snart mildvädret återkommer kan täckningen tas bort, men håll den till hands för växlande mars- och aprilväder.

Skötsel och underhåll

• Gödsling: Bäst är att gödsla på våren när nya blad bryter fram, gärna med brunnen kogödsel eller annat organiskt material som förser jorden med kalk och näring.
• Vattning: Vattna enbart under torra perioder. Julrosor trivs bättre i lätt fuktig än i blöt jord.
• Bladklipp: På senvintern eller tidig vår kan gamla eller skadade blad med fördel tas bort för att minska risken för svampsjukdomar och göra plats för nya, friska blad och de kommande blommorna.
• Flytt: Undvik att flytta plantan om möjligt. Särskilt H. niger är känslig och kan tappa blomningslusten efter omplantering.
• Vinterns skydd: Vid knoppning och risk för sträng kyla är ett täcke av torra löv, granris eller snötäcke en stor fördel.

Sjukdomar och skadegörare

Julrosor kan drabbas av olika svampsjukdomar, framförallt om växtplatsen är för blöt och luften står stilla. Gråmögel och svartfläcksjuka visar sig genom mjöliga eller missfärgade fläckar. Även kyla och barfrost kan skada blommor och blad. Ta genast bort angripna blad och blommor samt rensa bort äldre blad för att öka luftcirkulationen kring plantan. Vid stort svampangrepp kan försiktig användning av svampmedel övervägas.

Sniglar och snäckor kan ibland ge sig på blad och knoppar. Plocka bort dem regelbundet för att skydda plantan mot skador.

Förökning

Den enklaste metoden att föröka julros är frösådd. Fröna är färskgroende, vilket innebär att de måste sås medan de fortfarande är färska, direkt efter att de mognat och börjar falla till marken – annars gror de ofta på egen hand under moderplantan. Unga plantor nära moderexemplaret kan enkelt flyttas, men äldre och etablerade plantor får bäst utveckling när de lämnas orörda.

Arter och sorter

Några vanliga och uppskattade arter

• Vit julros, Helleborus niger: Den klassiska julrosen, med stora bländande vita blommor och gula ståndarknappar. "Niger" syftar på rötternas mörka färg – dessa är dessutom mycket giftiga, varför växten inte bör förtäras.

• Turkisk julros, Helleborus orientalis: Kommer ursprungligen från Turkiet och Grekland och är mycket mångformig både vad gäller blomfärg och storlek – från äppelblomsrosa och vitt till nästan svart, och med både enkla och dubbla blommor.

  • Röd julros (H. orientalis ssp. abchasicus): Rödblommig variant.
  • Prickig julros (H. orientalis ssp. guttatus): Blommorna är ofta fläckiga eller prickiga, och ingen är den andra lik.

• Hybridjulros, Helleborus x hybridus: En grupp där många arter, främst H. orientalis, korsats fram till en stor variationsrikedom vad gäller färg och blomform, exempelvis sorterna ’Metallic Blue’, ’Red, Pink, White och Yellow Lady’. Dessa självsår sig ofta lätt, och de nya plantorna kan bjuda på överraskande färgvariationer.

• Purpurjulros, Helleborus purpurascens: Ursprungligen från Mellaneuropa och ofta först ut i blom, ibland redan till jul. Blommorna är mörkt violettrosa, med flera på varje stjälk.

• Klockjulros, Helleborus foetidus: Trots namnet (”illaluktande”) luktar denna art inte särskilt starkt. De vintergröna plantorna får knippen av gröna blommor med röda kanter (särskilt sorten ’Wester Flisk’ med rödskiftande stjälkar).

• Korsikansk julros, Helleborus argutifolius: Likt klockjulrosen är den högväxt och får äppelgröna blommor, men utan röda kanter. Den brukar sticka upp tidigt på våren och är inte lika vintertålig.

• Grön julros, Helleborus viridis: Blommar allra sist, ofta först på vårkanten, och har gröna blommor.

Det finns fler spännande arter, till exempel brun julros (Helleborus x sternii) och stamjulros, som bjuder på blomprakt från vinter till vår, och är uppskattade inslag i woodland-rabatter och bland marktäckande växter.

Artöversikt