Lättodlade olvon

Träd, buskar och häckväxter

Skogsolvonet med sin vackra blomning i midsommartid är en av våra mest folkkära buskar. Olvonbusken är härdig och lättodlad och får dekorativa bär under hösten, vilka hänger kvar på busken långt in på vintern. Den välkända snöbollsbusken, som är en steril variant, får inga bär men dess blomning är extraordinär. Snöbollsbusken har funnits i plantskolesortimentet så långt tillbaka som 1500-talet, vilket visar att den är odlingsvärd!

Skogsolvon – färgprakt för trädgård och natur
Text och foto: Lars Forslin

I Sverige är skogsolvon, Viburnum opulus, vanligt upp till och med södra Norrlandskusten, men förekommer även ända upp i Norrbotten. Även om busken ibland bara kallas ”olvon”, är det kanske mer passande att kalla den ”lundolvon”, eftersom den sällan trivs i barrskog. Istället finner man den främst på lundartade platser – skogsbryn, fuktiga ängar, bäckraviner och andra områden med mullrik, lite fuktig jord. Detta är en viktig fingervisning om hur olvonet helst vill ha det, även som odlad trädgårdsväxt.

Snöbollsbusken – en anrik prydnadsväxt

Den vilda formen av olvon kan bli en stor buske, ofta 4–5 meter hög, vilket gör att den framför allt lämpar sig där man vill ha en rejäl buskvolym. För många trädgårdar är ändå de förädlade lägre sorterna att föredra. Mest känd är snöbollsbusken (Viburnum opulus ’Roseum’), som smyckar många svenska trädgårdar med sina vita, klotformade blomklasar lagom till midsommar. De imponerande blomkloten översållar hela busken och skapar en fantastisk syn.

Snöbollsbusken har långa anor – den finns omskriven så tidigt som på 1500-talet, när den odlades i holländska plantskolor. Till skillnad från det vilda olvonet, som har flata blomställningar omgivna av större, sterila skyltblommor (dessa fungerar som insektsmagneter och släktskapet med flädern känns igen), har snöbollsbusken endast de sterila blommorna. Därför bildas blommorna till klotformade bollar – men inga bär.

Höstfärger och bärrikedom

Förutom den rika blomningen bjuder olvonet även på vackra höstfärger, då bladen skiftar i djupt röda till lila nyanser. Hos det vilda olvonet utvecklas röda, sirligt glänsande bär som kan sitta kvar långt in på vintern. Dessa bär är svagt giftiga och äts ogärna av fåglar förrän de blivit frusna. I östliga Europa – framför allt Ukraina och Ryssland – har olvonbären mycket hög status och används både som föda och medicin samt betraktas som nationalväxt.

Olvon för floristens skaparglädje

Att snöbollsbuskens elegans uppskattas även internationellt har visats i flera uppmärksammade sammanhang, exempelvis vid det brittiska kungliga bröllopet 2011, där kvistar från snöbollsbusken prydde Westminster Abbey i sitt limegröna, omogna stadie. Den klotrunda blomformen är särskilt uppskattad i blomsterarrangemang – och med en buske i trädgården ökar möjligheterna till vackra, egna buketter året runt.

Variationer och trädgårdssorter

Vi utgår här från Viburnum opulus och dess sorter – och det finns en hel del att välja på. Grundarten är härdig i zon 6, och generellt klarar olvon odling i stor del av landet.

Olika sorter för olika behov

’Compactum’ (kompaktolvon) är en låg växtform som sällan blir högre än 1,5 meter. Den blommar rikligt i platta flockar och bjuder på massor av röda bär. Passar för zon 5 – och är ett utmärkt val för mindre trädgårdar.
’Nanum’ (dvärgolvon) är verkligen låg, ca 0,7 m, och sätter sällan blommor eller bär, men ersätter detta med ett tätt, vackert bladverk med djupt flikiga blad och fin höstfärg. För norra Sverige kan den vara intressant som ett alternativ till japansk dvärglönn. Lämplig som låg häck i skuggigt läge. Härdig i zon 6.
’Xanthocarpum’ är en sällsynt form med dekorativa, gula bär – vacker, men ovanlig i plantskolor.
’Roseum’ (snöbollsbusken) är den klassiska trädgårdsformen med klotformigt vita blomklasar. Den vanliga klonen är härdig till zon 5, men den får sämre höstfärg i norr. Där rekommenderas istället de härdigare klonerna ’Strömsund’ och finska ’Pohjan Neito’ för zon 6, som dessutom ger busken möjlighet att utvecklas riktigt stort – ofta 2–3 meter och ibland ännu högre.

Klonernas ursprung

Det råder viss osäkerhet huruvida ’Strömsund’ och ’Pohjan Neito’ härstammar direkt från originalklonen ‘Roseum’ eller uppstått oberoende, men båda är väl anpassade för svenskt och finskt klimat.

Olvon i trädgården

Olvon är tacksamt och lättodlat om man ger det det som naturen föreskriver – mullhaltig och måttligt fuktig jord. Ren sandjord eller tung lera bör undvikas. I vanlig trädgårdsjord brukar etableringen gå lätt, och buskarna kräver relativt lite skötsel. Buskarna blommar rikligast i soligt till halvskuggigt läge, men undvik att placera dem där det blir för torrt: det ökar risken för bladlusangrepp.

Snöbollsbusken planteras gärna som solitär där den blir ett riktigt blickfång, men fungerar även fint i blandbuskage tillsammans med andra storväxta buskar som exempelvis luktschersmin, paradisbuske, syren, kornell och forsythia. Eftersom snöbollsbuskens blommor är sterila, blommar den länge – ingen frösättning innebär längre blomprakt.

Vilda, högväxande olvon passar allra bäst på naturtomter eller där man vill skapa lummiga buskage i skuggigare och gärna fuktiga lägen, medan kompakt- och dvärgolvon är perfekta för mindre villatomter, till låga häckar eller där platsen är begränsad.

Vilket olvon eller vilken sort du än väljer, är blommorna perfekta till midsommarkransar!

Fakta om Skogsolvon (Viburnum opulus):

Ursprung: Vildväxande buske i Europa och norra Asien.
Växtplats: Lundar, skogsbryn och fuktiga marker – föredrar mullrik, något fuktig jord.
Blomning: Maj–juni, vita blommor i flata eller klotformiga ställningar beroende på sort.
Bär: Röda bär (eller gula på ’Xanthocarpum’), svagt giftiga, men bedöms som harmlösa och används i mat & medicin i östra Europa.
Höjd: Grundarten 4–5 meter, kompakta sorter och dvärgolvon 0,7–1,5 meter, snöbollsbusken 2–3 meter.
Härdighet: Grundarten och härdiga sorter tål zon 6, vanliga snöbollsbusken zon 5.
Användning: Från solitär till buskage, blomsterarrangemang, häckväxt och naturnära planteringar.

Läs mer och se bilder i artikeln av [Lars Forslin].