Knölbegonior - gammaldags växter i modern tappning

Begoniasläktet – mångfald och ursprung

Begoniorna hör till ett mycket stort och variationsrikt släkte med uppskattningsvis 800–1 400 arter som alla härstammar från jordens tropiska och subtropiska skogsområden. I dessa varma och fuktiga miljöer har arterna utvecklat en stor mångfald. Det finns upprättväxande, hängande och krypande former, liksom såväl knöl- som jordstamsbildande arter. En del begonior är örtartade medan andra har busklik eller närmast vedartad karaktär, och vissa är så kallade epifyter som kan leva på andra växter utan att parasitera på dem.

Internationellt talar man om att det finns över 900 arter och uppåt 10 000 registrerade namnsorter och hybrider. Modern begoniaodling tog riktig fart först under 1950-talet, och dagens många prydnadssorter har sitt ursprung bland annat i arter från Socotra (utanför Somalias kust) och Sydamerika. Släktet är uppkallat efter den franske botanikern Michel Bégon (1638–1710).

Begonior odlas antingen för sina ofta spektakulära blommor eller, som i vissa arter, för sina mycket vackert tecknade blad. Som typiska skogsväxter föredrar begonior en plats med halvskugga och jämn tillgång på fukt. Jorden bör aldrig torka ut helt.

Form- och färgrikedom bland knölbegonior

I denna artikel läggs fokus på knölbegonior – Begonia x tuberhybrida – som är populära som sommarblommor tack vare sina lysande, ibland doftande blommor och långa blomningstid. Knölbegoniornas utseende och storlek varierar mycket, och de delas ofta in i undergrupper efter blommornas utseende och storlek. Många av dessa grupper har också fått handelsnamn, vilka kan skifta mellan olika leverantörer då namnskicket bland hybrider kan vara spretigt.

Exempelvis kallades varianter med tvåfärgade blommor tidigare för Begonia marmorata, eller Begonia marmorata Camellia om blomformen också var "kameliaformad". Numera bör de benämnas Begonia x tuberhybrida ’Marmorata’, eller Begonia x tuberhybrida Camellia-gruppen, men namnfloran i handeln är oftast brokig och föränderlig.

Undergrupper av knölbegonior

Storblommig grupp (Begonia x tuberhybrida var. gigantea)

Dessa har de största blommorna, uppemot 15 cm i diameter, bärs av synnerligen grova stjälkar och stora blad som orkar hålla upp sitt tunga flor. Gruppen delas ofta vidare in i underklasser avseende blomknoppens karaktär, till exempel enkla, fyllda, fransade eller marmorerade varianter.

Medelstora

Multiflora-gruppen samlar begonior med blommor på 5–7 cm, och som oftast är fler till antalet än hos de storblommiga sorterna. Stjälkarna är tunnare, ibland svagt hängande och växtsättet mer kompakt.

Hängande/kaskadbegonior

Begonia x tuberhybrida Cascade-serien samlar de sorter som är särskilt lämpade att odla hängande, exempelvis i amplar eller lådor med fallande växtsätt.

Småblommiga

I multiflora-gruppen finns även småblommiga begonior, där mängden blommor kompenserar för den mindre storleken. Här ingår de extremt blomrika Herrgårdsbegoniorna.

Nonstop-serien

En modern och populär grupp är Nonstop-serien. Dessa begonior kan sås från frö tidigt på året (redan i januari) och hinner blomma redan första sommaren. Vanligtvis säljs dock knölar på våren (februari–mars), för förkultivering.

Bland nya hybrider återfinns många varianter inom Nonstop®-serien, exempelvis Nonstop® Mix, Nonstop® Fire och Nonstop® White, kända för sin rika och långvariga blomning, kompakta växtsätt och breda färgspektrum. Plantorna blir cirka 20–30 cm höga med ett liknande omfång, och de passar utmärkt både i kruka, på balkong eller i rabatter.

Plantering av knölar och skötsel

Det kan vara svårt att se vad som är “upp” och “ner” på torra begoniaknölar. I bästa fall syns ett groddutskott; annars är det den välvda (“kupiga”) sidan som ska nedåt och den lätt urholkade skålsidan uppåt. Knölarna skall planteras grunt, så att översidan precis täcks av jord.

Så fort plantorna börjat komma igång kan de successivt vänjas vid uteliv, men utplantering sker först när risken för frost definitivt är över – begonians tjocka, vattniga stjälkar är mycket köldkänsliga och skadas redan av lättare nattfrost.

Efter säsongen, när hösten och frostrisken närmar sig, grävs knölarna upp, får torka och lagras därefter mörkt, torrt och svalt (5–8 °C är idealiskt) inför nästa tillväxtsäsong.

Alla begonior trivs i en mycket humusrik men föga näringsrik jordblandning. En klassisk rekommendation är att blanda sphagnum (inte renlav/adventsmossa utan sådan mossart som används till orkidéodling och säljs som torra block i garden centers) med väl förmultnad lövjord och ibland lite sand. Kalkning bör ske sparsamt. Efter etablering bör plantorna gödslas ofta, men med mycket svag näringslösning.

Under sommarens blomning krävs extra mycket vatten och regelbunden näring – enklast är att tillsätta svag blomsternäring varje gång du vattnar, så hålls tillgången jämn.

De flesta moderna hybridbegonior klarar sol, men visar sig ändå från sin vackraste sida i halvskugga: alltså med sol bara under för- eller sen eftermiddag och skydd mitt på dagen. I gassande sol kan bladen få vita fläckar, torra kanter eller till och med brännskador.

Skadegörare och sjukdomar

Begonior är attraktiva även för många växtskadegörare såsom bladlöss, spinnkvalster och dvärgkvalster, som gärna ger sig på de saftiga bladen. Vid hög luftfuktighet kan blad- och stjälkbakterios, gråmögel samt mjöldagg förekomma, särskilt om beståndet är tätt. Knölbegonior är dock generellt mindre mottagliga för sjukdom än många andra begoniasorter.

För bästa resultat rekommenderas alltid att hålla plantorna luftiga, vattna på morgonen direkt i jorden (och inte på bladen), och undvika näringsbrist, torka eller för blöta förhållanden.

Sammanfattning

Knölbegonia är en kulturväxt med extraordinär blomprakt och formrikedom, lämpad för de flesta odlingslägen där frost undviks. Med rätt planterings- och skötselmetod har du stor chans till en lång, färgintensiv blomningssäsong och kan enkelt övervintra dina favoritsorter för kommande år.

(Läs mer och hitta inspiration till begoniaodling via [Av Sylvia Svensson].)