Känslornas ståndorter

Karins krönika ”Vore jag Gud, då skulle jag gråta över människorna … över deras ondska och grymhet och gemenhet och dumhet”. Så skrev Astrid Lindgren i dikten ”Vore jag Gud”. En bottenlös förtvivlan över tillståndet i världen och ondskans triumf över förstånd och solidaritet. Det är lätt att känna igen sina egna känslor inför mycket av det som sker idag i vår omvärld, en vrede som inte skriks ut utan snarare vrider sig i en tyst kramp under det faktum att man så lite kan göra. En förtvivlan.

Bygg vidare på trädgårdssagan

Här är en uppdaterad och något utökad version av texten, med bevarad ton och struktur från Karin Eliassons original, och med hänvisningar till den information och tematik som du vill ha med.

Från barndomens Småland till känslornas trädgård

Nu bygger vi det andra kapitlet i trädgårdssagan på Astrid Lindgrens Näs. Om första kapitlets teman handlade om gamla tiders Småland, leken som livets kärna och det vackra i det vilda – så har vi nu tagit steget in i känslornas trädgård.

Inspirationen till de rum vi nu skapar hämtar vi från stämningar i Astrid Lindgrens litteratur, sådant hon ständigt återvände till: livets känslofundament. Det är en utmaning att försöka översätta känslor till växtlighet och rumslighet, men livsglädje, trygghet, melankoli och sorg har känts både naturliga och lustfyllda att skapa trädgård utifrån.

Vandra bland känslornas ståndorter

Vad får du själv för associationer? Visst är spirande björkar, hoppande vatten och tufsiga solrosor givna glädjeämnen? Och visst kan inget väcka melankoli så som skogstjärnen, draperier av tsugor och mjuka mattor av mossa?

Under mina promenader i det småländska landskapet har jag funnit stor hjälp. Där har jag letat efter stämningar på samma sätt som man annars kan leta växter. Vanligtvis söker man efter olika ståndorter och undersöker vilka växter som trivs var – nu har jag letat efter känslornas ståndorter.

Hur känns det att sitta i blomkanten av en kohage, mitt i en körsbärslund, eller vid randen av en mörk sjö med bara grantak runt omkring? Vad väcks när man cyklar förbi ett lysande rapsfält, ser en vårbäck ila förbi i farlig hastighet eller promenerar över kullar fyllda av backsippor? Överallt finns grönska i olika former och sammansättning som leder oss på små känsloresor genom landskapet.

Trädgårdar för förtvivlan

Men var växer då vår förtvivlan? Kan naturen över huvud taget väcka förtvivlan? Var står du när du blickar ut och tänker ”Vore jag Gud, då skulle jag gråta”?

Det är svårt att veta. Kanske i landskap som härjats av stormar, som när Gudrun drog fram och lämnade efter sig ett plockepinn av träd. Kanske där skarvkolonier har lämnat kvar dungar av döda träd, stiliserade och sorgsna som spikmattor. Kanske där marken utarmats och blivit obrukbar. Förtvivlan är svår att finna en växtlig gestaltning för – där tystnar naturen på något sätt, orden räcker inte till.

I Astrid Lindgrens berättelser får även ondskan och förtvivlan plats. Hon såg det som ett sätt att hjälpa barn och unga att tackla verkligheten vi alla lever i. ”Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likväl som vuxna uppröras av konst”, sa hon så klokt. Så vi kan inte hoppa över ett förtvivlans trädgårdsrum. Men jag kapitulerade inför uppgiften att lösa det på egen hand. Jag fann inga blommor som kunde tala smärtans språk.

Konstens roll när växtligheten tystnar

Ibland kan konsten bli naturens språkrör; känslor spetsas till, reduceras ned och stramas åt så att ett budskap blir tydligt. Därför får vi nu i trädgården en skulptur, skapad för att representera det tysta skriket – förtvivlan, så som den drabbar Mio inför slutstriden mot Riddar Kato i Mio min Mio. Mio står där med svärdet i båda händerna, darrande inför dödshugget, och Riddar Kato sliter upp sin skjorta:

”Se till att du träffar hjärtat, skrek han, se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt så länge där inne och gjort så ont.”

Säg mig, vilken blomma hade kunnat gestalta det?

Fortsättningen på Näs trädgårdskapitel

Med kapitelindelade trädgårdsrum, där naturen, leken och känslorna får ta plats, fortsätter vi att låta Astrid Lindgrens verk och liv inspirera utformningen av Näs. Det är en plats där alla åldrar kan vandra i både sagans, känslans och naturens landskap – och där trädgården ständigt får utvecklas vidare, precis som berättelserna själva.

Läs mer

Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar du på www.astridlindgrensnas.se.