Känsla för jord
Text och bild: Karin Eliasson
Att stå maktlös inför något som är fundamentalt för vår överlevnad är förmodligen bland det mest frustrerande vi människor kan uppleva. Så i handlingskraftens namn uppfinner vi ritualer, danser, böner, offer, fester – allt som kan tänkas påverka vädrets makter att spela till vår fördel. I gamla kulturer, oavsett världsdel, har människan ägnat sig åt att tillbe jord och himmel och dess förening i fruktbarhet, inför och under varje skördesäsong, år efter år, i årtusenden.
Runt riterna har sagor vuxit fram, gudar har fått gestalta naturkrafterna, sagor har blivit till lekar som unga par lekt i pingst-tider, blommor har en gång i tiden offrats vid gudinnans fötter och långt senare har offret bytt form till blomsterkransar som prydnad. Det var i böckerna om allt detta magiska tänkande kring fruktbarhet som jag första gången lät mig fascineras av labyrinter. Labyrinten som symbol. Labyrinten som spelplan. Labyrinten som ett stycke magi i trädgården.
För det är ju ofta i trädgårdar vi finner dem idag, labyrinterna. I alla fall de som gestaltas genom grönska. De tidiga labyrinterna var så kallade envägslabyrinter. ”Enkla” labyrinter, där en enda lång vindlande väg leder in till en mittpunkt. Oftast formade som cirklar och lagda med stenar. De labyrinter tankarna går först till nuförtiden, speciellt om man pratar trädgård, är flervägslabyrinter, den typen av labyrint som är komplex och som skapar förvirring. Och förmodligen är det just labyrintens spänning mellan å ena sidan det oerhört strama, regelbundna, logiska och å andra sidan det kaosartade, förvirrande, ologiska, som gör den till en så tidlös symbol. Den har använts som verktyg för unga män för att visa list och mod i antikens berättelser, den har använts som symbol för livets ständiga vägval och förirrelser av filosofer och den har använts som symbol för den svåra, men enda, vägen till mötet med Gud, av kyrkan.
I förra veckan mätte vi ut formen för sommarens labyrint här på Näs. Mitt framför sockerdrickträdet, i prästgårdsparken ska denna klassiska trädgårdsprydnad få bre ut sig. Det blir ingen Hampton Court-kopia, inga höga häckar bakom vilka man leka romantiska tafatt-lekar med sin fästman… Nej, det blir en urtids-variant. Stabil. Lågmäld. Ren och vacker. Av sten. Skapad av konstnären Magnus Lönn, och med en alldeles ny magisk betydelse. Den här labyrinten åkallar inte några himmelska krafter, den ropar in i ett annat universum - vår kreativitet och fantasi. Istället för jord-dyrkan får man här tillfälle till ord-dyrkan. Det känns rätt uppfriskande, garanterad utdelning på dina böner. En promenad i ordlabyrinten och smil-banden dras upp, fantasin firar triumfer och nya ordkonstellationer regnar som manna från himlen.
Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på Astrid Lindgrens Näs