Känsla för jord
Maktlöshet inför naturens krafter
Att stå maktlös inför något som är fundamentalt för vår överlevnad är förmodligen bland det mest frustrerande vi människor kan uppleva. Så i handlingskraftens namn uppfinner vi ritualer, danser, böner, offer och fester – allt som kan tänkas påverka vädrets makter, och i förlängningen naturens gång, till vår fördel.
I gamla kulturer, oavsett världsdel, har människan under årtusenden tillbett jord och himmel och deras förening i skördetidens fruktbarhetsriter. År efter år upprepades dessa ceremonier, i hopp om goda skördar och överlevnad.
Traditionernas berättelser och symbolik
Runt dessa riter slingrar sig berättelser fram. Gudar har fått gestalta naturkrafterna, sagor har blivit lekar mellan unga par i pingst-tid, och blommor som en gång offrades vid gudinnors fötter lever idag kvar som blomsterkransar i vårens och sommarens fester.
Det var när jag fördjupade mig i böcker om detta magiskt tänkande kring fruktbarhet och naturkrafternas väsen som labyrinten blev en symbol som fångade min fascination. Labyrinten som symbol, som spelplan, som ett stycke magi i trädgården.
Labyrintens utveckling
Vi hittar dem ofta just i trädgårdar idag – labyrinterna. Särskilt labyrinter gestaltade i grönska, men även lagda med sten. De tidiga labyrinterna, så kallade envägslabyrinter, utmärks av en enda lång slingrande väg som leder till en tydlig mittpunkt. Ofta är de cirkelformade och skapade av stenar, en tradition som återfinns både här i Norden och på många andra platser och som speglar människans behov av struktur och trygghet i det okända.
När vi idag pratar om labyrinter i trädgårdar tänker många istället på de mer komplexa, flervägslabyrinterna, där valet av väg och risken att gå vilse är central. Det är kanske just spänningen mellan det starkt ordnade, regelbundna och det förvirrande, kaosartade som gör labyrinten så tidlös som symbol. Den har genom tiderna använts som verktyg för unga män att visa list och mod i antikens berättelser, som bild för livets ständiga vägval och irrvägar i filosofins värld och som religiös symbol för den svåra – men enda – vägen mot mötet med Gud i kyrkans tolkning.
Lager och betydelser
Labyrinten bär ofta på fler lager än så. I vissa traditioner ansågs de magiska platser där energier möts, och att gå labyrintens väg kunde ses som att vandra genom tillvarons prövningar mot en djupare insikt eller transformation. Vissa fornnordiska labyrinter har sju cirklar – ett heligt tal, förknippat med veckan, planeter och regnbågens färger, och där vandringen in mot mittpunkten speglar en andlig resa eller ett slags invigning.
Nya labyrinter på Näs
I förra veckan mätte vi ut formen för sommarens labyrint här på Näs. Mitt framför sockerdrickträdet, i prästgårdsparken, kommer denna klassiska trädgårdsprydnad att breda ut sig. Det blir ingen storslagen Hampton Court-labyrint, inga höga häckar där man kan leka romantiska tafatt-lekar gömd för världen. Istället blir det en urtida variant, stabil, lågmäld och vacker – lagd av sten. Den är skapad av konstnären Magnus Lönn och får nu en helt ny magisk betydelse.
Den här labyrinten åkallar inga himmelska makter eller naturkrafter – den öppnar istället dörren till ett annat universum: vår egen kreativitet och fantasi.
Kreativitetens och ordens labyrint
Här sker ingen jord-dyrkan, men här kan man ägna sig åt ord-dyrkan. Det känns uppfriskande, nästan lyxigt att veta att en promenad i ordlabyrinten leder till garanterad utdelning på sin kreativitet. Leendet kommer av sig självt, fantasin får ny fart, och nya ordkonstellationer kan regna som manna från himlen.
Labyrinten är fortfarande ett sätt för oss att koppla samman det inre och yttre, att vandra en väg som bjuder på insikt, stillhet och lekfullhet – och i vårt fall nu också inspiration och språklig glädje.
Mer information
Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på deras hemsida.