Jättevallmo
Jättevallmon måste vara en av de mest populära växterna i perennrabatten. Den har funnits länge i odling och är mycket härdig, upp till zon 8.
Eftersom begreppsförvirring råder mellan tre olika arter, Papaver orientale, P. pseudo-orientale och P. bracteatum, fick jag hjälp från två auktoriteter på området, Thomas Karlsson vid Naturhistoriska Riksmuseet och Magnus Lidén vid Botaniska trädgården i Uppsala. Jag citerar dem rakt av, det kan ju inte sägas bättre!
Det finns tre arter som är rätt lika varandra och har förväxlats:
P. pseudo-orientale, P. orientale och P. bracteatum. Ibland har man uppfattat dem alla som varianter av P. orientale. P. pseudo-orientale är den vanligaste arten i odling; de båda andra ovanliga.
100 år tillbaka var de mer populära och man gjorde hybrider och urvalsformer. Flera trädgårdssorter går inte att hänföra till någon av de vilda arterna, kanske därför att de har hybridogent ursprung.
P. bracteatum är den största, med mörkt blodröda blommor med en avlång svart fläck på varje kronblad. Tätt under blomman sitter alltid några små dvärgblad. Odlad i Europa sen tidigt 1800-tal, men nu ovanlig.
P. pseudo-orientale har orangeröda blommor med brett fyrkantig svart fläck som inte riktigt når basen av kronbladet. Den har oftast små blad tätt under blomman. Det är den vanligaste arten i våra trädgårdar, och påträffas ibland förvildad eller kvarstående från gammal odling. Den introducerades först mot slutet av 1800-talet.
P. orientale känns igen på mer brandgula blommor och nickande knoppar, bladen är inskränkta till nedre halvan av stammen och kronbladen har en ljus fläck eller ingen fläck alls. Den saknar de små dvärgbladen under blomman. Har funnits i odling sen tidigt 1800-tal, men är nu ovanlig. Vanligen är det fylld-blommiga sorter som odlas.
Kulturväxtlexikon fördelar namnsorterna så här:
*P. bracteatum*: mörk jättevallmo
(Kaukasus)
'Beauty of Livermere'
P. pseudo-orientale: jättevallmo
(Ö Turkiet, Kaukasus)
'Allegro'
'Big Jim'
'Perry's White'
P. orientale: orientvallmo
(NÖ Turkiet, NV Iran)
'Olympia'
Sorter med osäker härstamning, trädgårdsjättevallmo
'Border Beauty'
'Cedar Hill'
'Helen Elisabeth'
'Marcus Perry'
Pizzicato-sorter
'Prinzessin Viktoria Louise'
Så långt Magnus och Thomas.
Med sina vackra, djupt parflikiga, hårigt grågröna, långa blad som börjar komma upp tidigt på våren, är jättevallmon en välkommen syn efter en lång och färglös vinter.
Växten har en djup pålrot, varför det kan vara svårt att flytta stora, etablerade plantor, men eftersom den frösår sig ymnigt, så brukar det alltid finnas massor med småplantor som är något lättare att gräva upp och flytta.
På försommaren, i maj-juni, växter det upp höga, likaså håriga, stänglar, som bär upp ensamma, iögonfallande stora blommor i klara färger. De hårt sammanpressade knopparna börjar lösas ut, vänder sig upp mot solen, slätar sakta ut sina skrynkliga kjolar och öppnar sig till lysande vackra, vida blommor. Ett spektakel som är trevligt att följa en solig sommarmorgon!
Blommorna är ofta röda eller orangeröda i olika nyanser. Men det finns namnsorter i vitt, rosa i många nyanser, ljus- och mörklila, nästan vinröd och med eller utan svarta fläckar i mitten. Kronbladen kan vara endast lätt krusiga i kanterna eller hej vilt fransiga, några har en annan färg i kanterna (engelskans picotee).
De fullt utslagna blommorna är känsliga för regn och blåst, som lätt skadar de papperstunna kronbladen. Det kan behövas ett ringformat stöd runt plantan så den hålls stadigt upprätt.
Förökning
Som tidigare sagt, självsår vallmon sig ymnigt om den får hållas. Man kan naturligtvis göra så som vallmon själv gör, bara så ut fröna direkt på växtplatsen på sommaren och låta naturen sköta sitt. Inom några få år blir fröplantorna stora nog för att kunna blomma. Annars kan man så i krukor på våren och plantera ut plantorna på hösten. Frösådd är det enklaste sättet att föröka vallmon på.
Man kan också ta rotsticklingar, dvs. försöka dela en äldre planta och plantera en så lång rotstickling som möjligt i bädd med porös, sandig jord på hösten och flytta den till växtplatsen på våren. Eftersom delning lämpligen görs på hösten, så markera platsen var du har vallmon! Den försvinner nämligen till underjorden strax efter att den har blommat färdigt och satt frö, men den har inte alls dött som många ängsligt tror! Ev. visar den några nya blad redan på hösten, om hösten är lång och mild.
På grund av att den försvinner redan på sommaren och lämnar ett gap efter sig, bör man plantera andra yviga perenner intill den. Växter med silvrigt bladverk passar bra till både vallmon och för att senare att ta över efter den. Sådana som lammöron, Stachys byzantina i kanten, malörten Artemisia 'Powis Castle' och kantnepeta, Nepeta 'Six Hills Giant' runtom blir trevligt.
Odjur och elände
Vallmon är vanligen frisk, men ibland kan svarta bladlöss förekomma eller sniglar kan kalasa på de späda bladen på våren. Falsk mjöldagg kan förekomma i täta bestånd.
Papaver pseudo-orientale 'Allegro'
Papaver orientale'Queen Alexandra'
Papaver orientale 'Olympia' minglar med perukbuske
Papaver 'Cedar Hill'
Papaver 'Helen Elisabeth'
Papaver 'Rasberry Queen'