Iris

försommarens utropstecken!

Det stora Iris-släktet, som till största del härrör från de tempererade delarna av norra halvklotet, innehåller många intressanta, färgsprakande skönheter för trädgården. De hör till de äldsta växterna i odling, tillsammans med rosor och liljor.

Iris-släktet är uppdelat i olika grupper beroende på vissa egenskaper. Dels efter den övervintrande delen, som kan vara en knöl eller en jordstam, dels efter blommans form, skäggbärande (pogoniris, grupp 1), skäggfria (apogoniris, grupp 2) och arter med knöl samt övriga (grupp 3).

Jag börjar i omvänd ordning då grupp 1 är störst och den får därmed komma sist!

Till grupp 3, knölbildande iris, hör några av våra tidigaste vårblommor, nämligen Iris reticulata, våriris, som blommar i olika blåa nyanser och som vit, I. histrioides, snöiris med himmelsblåa blommor och I. danfordiae, vintergäcksiris som har gula blommor som namnet antyder.

Dessa låga irisar kan under milda vintrar blomma redan i februari-mars och lysa där i den nakna jorden och ge en föraning om den kommande våren. Underbart! Därför bör du välja en plats i trädgården där snön försvinner tidigt och där det är varmt och skyddat. Kanske en rabatt intill husväggen eller i samband med en altan?

Efter blomningen kommer det upp smala, dekorativa blad som senare under sommaren vissnar ner och irisen gömmer sig fram till nästa vår. Alla tre klarar sig t o m zon 3.

Den gula vintergäcksirisen kräver dock att växtplatsen är helt torr under sommaren, varför man bör lägga tegelpannor e.d. över de nervissnade bladen så att det inte regnar på dem. Man kan också gräva upp dem och förvara dem i torr sand till hösten, då man återplanterar dem.

Till denna grupp tillhör även Iris bucharica, bokharairis (juno-iris). Den blir omkring 50 cm hög, med breda lansettlika blad och blomstjälkar med flera väldoftande, ljusgula blommor i toppen. Om läget är skyddat kan den gå t.o.m. zon 4.

Alla fyra vill ha sandhaltig, genomsläpplig jord och det får absolut inte vara stående vatten på växtplatsen, för då ruttnar knölarna lätt. Gödsla gärna med Algomin eller med benmjöl, även Weibulls höstgödsel passar på hösten..

De förökar sig själva så sakteligen med sidolökar, även fröna gror ibland om man låter blomstjälken sitta kvar efter blomningen. Tänk på att irisfröna är begärliga för fåglar och möss så om du vill ha dem kvar, får du sätta på ett nät!

Till grupp 2, skäggfria irisar, hör också några av våra mest älskade irisarter. Dessa gillar mer fuktiga växtplatser och kan även växa i grunt vatten.

Alla känner väl till vår vildväxande gula svärdslilja, Iris pseudacorus, som pryder våta dikeskanter och strandängar på försommaren? Den växer gärna i grunt vatten, där vattendjupet är högst 20 cm och då kan den bli över meterhög, på torr mark får den knappt halva höjden. Härdig till zon 6 ungefär.

Iris ensata syn. kaempferi, japansk iris, kommer som namnet säger från Japan och växer vild även i Manchuriet och Korea. Det finns många vackra namnsorter, men även arten är odlingsvärd. Den gillar också fuktiga växtplatser men inte direkt i vatten och man kan odla den på torr mark. Den har stora, flata, uppåtriktade blommor i oftast mörka lila och blåa nyanser, men även ljusa namnsorter finns (se bild). Härdig t.o.m. zon 2.

Iris laevigata, glansiris, kommer från samma områden som den japanska irisen. Mera typiska "irisblommor" och smalare blad. Gillar också våt placering, även i grunt vatten. Zon 2.

Den mycket välkända strandirisen, Iris sibirica, tillhör tuffingarna och klarar sig t.o.m. zon 5. Den har smala, långa blad och sirliga blommor på upp till 1 meter höga stänglar. Mycket dekorativ vid dammkanter och i fuktiga rabatter, även om den klarar torrare placering. Det finns många namnsorter, men de vanligaste blomfärgerna är blåa, lila och vita nyanser.

Iris chrysographes är en form av de sibiriska irisarna och kan bli 50 cm hög. Mycket mörkt röd-violetta blommor med guldgula fläckar på grå-gröna stänglar. En namnsort med så mörka blommor att de kan kallas svarta är 'Black Knight'.

Iris spuria, dansk iris, är inte så välkänd. Den är vildväxande vid Öresund och sparsamt på den skånska Öresundskusten. Den är dock som odlad härdig upp till zon 4 ungefär. Blommar med blåvioletta blommor med mörkare ådror i juni och trivs liksom sina kusiner, på fuktiga ställen. Det förekommer flera olika former av arten.

Och så är vi framme vid den stora gruppen 1, skäggbärande iris. Namnet beror på att den ofta har färgglatt "skägg" på ovansidan av de yttre kalkbladen. Dessa irisar har jordstammar (rhizomer) som man inte skall täcka djupt, de ska ligga alldeles i jordytan. Härdigheten är tämligen god, går bra t.o.m. zon 6.

Egentligen är det bara tre arter som hos oss odlas i någon större skala.

Iris x germanica (barbata), med många synonyma namn: tyskiris (detta namn rekommenderas av Kulturväxtlexikon), trädgårdsiris, skäggiris, är så sortrik att den bildar vår absolut största och mest välkända irisgrupp.

Om man bläddrar i en iriskatalog från USA resp. från Tyskland kan man få huvudbry, eftersom det är många olika namn: Tall bearded iris, Iris bearded resp. Iris barbata hohe eller Iris germanica. I samtliga fall menas helt enkelt den höga sorten av tyskirisen.

Tyskirisen kan delas in i grupper efter höjden enl. uppdelning gjord av Schreiner's Iris Garden, Oregon:

Miniature Dwarf Bearded (MDB) som är de minsta, 15-20 cm höga och tidigast blommande, i april.

Standard Dwarf Bearded (SDB) är lite högre, 20-35 cm och blommar lite senare, i april-maj.

I tyska kataloger brukar dessa kallas för Iris barbata 'Nana' och är ihopslagna med föregående…

Intermediate (IB) är nästa i höjden, ca. 45-65 cm och de blommar vanligen i maj.

Nästa i höjden är Table and Border Bearded (BB) och dessa är lite lägre (60 -70 cm) än den sista, som heter Tall Bearded (TB) och innehåller jättarna upp till 110 cm.

(Källa: John Candow, en tyvärr numera avliden trädgårdsamatör och iris- och dagliljenestor!)

De övriga i denna skäggiga grupp är Iris pallida, silveriris, som är sirligare än tyskiris men lika hög. Blågröna blad och oftast "silvriga" blomfärger. Flera namnsorter finns, bl. a. 'Variegata' som har vitstrimmiga blad och ljuvligt silverblåa blommor, en favorit! (se bild)

Iris pumila, småiris, ses inte sällan i stenpartier, där den blommar med färgglada blommor i maj. Passar även bra som kantväxt, då de ca. 15-20 cm höga breda bladen håller sig gröna hela sommaren.

Grupp 1 odlas i de vanliga trädgårdslanden, i rabatter och i stenpartier beroende på art och sort. Normalt planteras iris med 25 - 40 cm avstånd. Tätare plantering ger en omedelbar effekt. Iris behöver dock glesas ut ofta.

Gillar väldränerad, högklassig, gärna lite lerhaltig, sandblandad och kalkhaltig trädgårdsjord som inte har så mycket torvinblandning. Bädda knölen i sand och plantera den så att bara nedre delen är i kontakt med jorden. En upphöjd rabatt är nästan ett måste, för det skall vara sluttning så att vatten inte står kvar vintertid. Plantera knölen på en liten kulle, aldrig i en grop! (se skiss!)

Skydda knölarna mot vinterfukt, det är den som tar död på de flesta irisarna i denna grupp! Annars är övervintringen vanligen problemfri, bara man skyddar mot barfrost och vinterfukt.

Halm, tallbarr och granris är utmärkta vintertäckare.

Gödslas med Algomin, benmjöl och/eller med Weibulls höstgödsel på hösten. Ett kalktillskott behövs också då. Gärna svensk krossad kalk som innehåller magnesium. Krossad kalk är mera långtidsverkande än kalkmjölet. Obs! Se till att kvävehalten (N) i din gödning ligger på max 2-3 %. Högre kvävehalt kan skada dina iris.

Vill helst ha sol, men växer även i vandrande skugga. Kan behöva vattnas på kvällen under varma somrar.

Klipp av de överblommade blomstjälkarna ca. 2 cm från markytan.

Nyplantering bör ske senast i början på september så plantan hinner rota sig. Vattna ordentligt under hela månaden. Delning eller omplantering kan göras efter blomningen.

Odjur och elände: Virus kan orsaka gula strimmor på bladen. Svarta löss kan också sitta och kalasa mellan bladen. Spruta vid behov med ett lämpligt medel från trädgårdsbutiken.

Iris reticulata 'Violet Beauty'