Helleborus, julros
Det är en ros utsprungen... Helleborus, julros
Den gamla psalmen antas syfta på julrosor, vinterns tappra blommare.
I södra Sverige, där de kan odlas, kan de ibland blomma redan på senhösten, i november-december, eller så blommar de extremt tidigt under vårvintern och våren.
Det är ett växandets under att hitta en blommande julros mitt i snödrivan, där den har värmt sig ett hål i isskorpan, alldeles bokstavligt! Visst kan den deppa om det är minusgrader, men vid nästa töväder reser den sig igen och utvecklas vidare.
Denna märkliga blomningstid är ett arv efter dess förfäder som växer vilda i sydöstra Europas berg. Där är det för varmt under sommaren för att julrosen skall orka blomma, så den väntar på vinterns svalare väder och sätter igång då. Egenskapen har gått i arv och även om den har blivit flyttat norrut, så gör den på samma sätt.
Julrosor vill gärna stå lite halvskuggigt, gärna i vandrande skugga under glesa buskar och under lövträdskronor i djup, mullrik jord som också skall ha högt pH. Kalka alltså! Den vill absolut inte ha stillastående vatten så dränera väl! Julrosen vill inte heller bli flyttad, då blomvägrar den några år i likhet med pionen!
Den vanligaste i odling hos oss är den vita julrosen, vars latinska namn är Helleborus niger, och niger betyder ju svart! Hur kommer sig nu detta? Jo, för att dess rötter är svartfläckiga och dessutom dödligt giftiga! Svarta faran, kanske?
Men blomman är alltså bländande vit och underbar, med stora gula ståndarknappar!!
Det är främst denna art som är kräsen när det gäller flyttning, släktingen Helleborus orientalis är något lättare att flytta. Helleborus orientalis kommer främst från Turkiet och Grekland, där den växer vild på bergsängar och i skogar.
Helleborus orientalis är mycket mångformig när det gäller blommornas färg och storlek. Det finns otaliga hybrider från ljuvaste äppelblomrosa till nästan svart. Ofta är de fräkniga på olika sätt, det finns knappast två blommor med exakt likadant utseende! Dessa hybrider självsår sig lätt och det brukar nästan alltid finnas småplantor intill moderplantan. Av dessa småplantor vet man aldrig vad det blir för färger, så det är spännande att se dem blomma för första gången.
Tänk på att alla Helleborus är färskgroende, så man måste så fröna omedelbart efter att de har mognat och börjar ramla av. Annars har växten snart själv försörjt för sådden.
Den röda julrosen, Helleborus purpurascens, som kommer från östra Mellaneuropa, är ofta mycket tidigt i blom, hos mig inte sällan vid juletiden. Den är högre än den vita och har flera blommor på samma stjälk. Blommorna är mörkt violettrosa, ibland med grönt i mitten.
Ytterligare arter i släkten är Helleborus foetidus som på svenska kallas grenig julros. Egentligen betyder foetidus illaluktande, men så illa luktar den nu inte…
Denna art har förvildat sig i Sverige på några platser. Den är högväxt med vackra tredelade blad och gröna blommor, som har en röd blombladskant.
Liknar föregående gör den korsikanska julrosen, Helleborus argutifolius. Den är också högväxande och har äppelgröna blommor utan röda kanter. Denna är särskilt ivrig på att komma igång att blomma "för tidigt", den kan sticka upp från en snödriva, men tyvärr är inte den lika tuff som den vita julrosen, så blommorna förfryser sig ofta.
Helleborus x sternii och Helleborus viridis hör också till dessa grönblommande skönheter. Särskilt den senare blommar först när våren verkligen har kommit, i april-maj.
Helleborus-hybrid
Helleborus purpurascens
Helleborus orientalis-hybrid
Helleborus foetidus
Helleborus nigra
Helleborus argutifolius