Hedersomnämnd novell - Blommiga samtal

De fantastiska bidragen i kortnovelltävlingen gjorde det till ett ganska svårt, fast väldigt kul, arbete för juryn att välja vinnare. En av novellerna blev väldigt omtyckt men nådde inte riktigt ända fram till vinst, så den fick istället ett särskilt hedersomnämnande - Blommiga samtal heter den!

Blommiga samtal

Bondpionen vecklade ut sina första kronblad och såg sig nymornad omkring. Hon kände igen sig. Människan hade inte flyttat henne i år heller. Det var skönt! Hon stod i mittrabatten och hade god överblick över den uppodlade delen av trädgården. Solen värmde fast det inte varit ljust så lång stund. Daggdropparna på hennes blad började krympa. Vippstjärten var på plats.

– God Morgon, hälsade henne en av Narcisserna längs väggen. Så fint att vi kan blomma en stund tillsammans.

– God Morgon. Ja, det känns så tryggt att du står bredvid mig när jag vaknar. Vilka var uppe ur jorden när du kom?

– Det var Liljekonvaljerna och Vivorna. De hade tagit vid efter Tussilago och Sipporna.

– Då är det som det brukar vara. Är människan här, också?

– Jaa, hon brukar slå sig ned i stolen på det vanliga stället när solen börjat lysa där och jag ser att hon har glömt att stänga till växthuset som vanligt också.

De skrattade, men avbröts när de hörde ett gällt skratt från Fuchsian på bänken utanför växthuset.

– Mycket är sig likt från föregående år. Jag har blivit utställd alldeles för tidigt. Människan sa att ”jag skulle fortare bli mogen”. Så bråttom är det väl inte? Säsongen är ju lång.

– Du tål nog, svarade Pion diplomatiskt. Berätta om de nya som är på gång!

– Från Peru kommer Eldblomman och Leanderklockan. Den ena har en röd och den andra har en blå färg som inte liknar något annat, enligt människan. Varför nöjer hon sig inte med oss? Vi gör ju allt för att glädja henne.

Pion och Lilja stod i tyst samförstånd. Fuchsian var sig lik. Alltid lite klagande, fast hon var i de bästa händer, och alltid med en framträdande plats där hon syntes ordentligt. Hennes blomstringstid var verkligen lång – ända tills höstens köld kom. Själva var de försommaraktiva och drog sig sedan passivt tillbaka när höjdpunkten passerat. Men varje år dök nya växter upp, ofta med annorlunda bladverk, dofter och kronblad. En del återkom åter, som Tobakerna, som förhoppningsvis skulle placeras framför dem igen – det gav både skugga och väldoft. De var sydamerikaner. Sommargästerna Krasse, Ringblomma och Purpurklätt var alltid trevliga och spred färgprakt i rabatten. En del av deras fröer brukar klara vintern och övervintrar på egen hand – naturens egna återvändare.

Pion vände sig till Fuchsia:

– Ser du kinesen på bordet? Vilken tidig blomning!

Kinesens stängel vajade trotsigt.

– Jag har ett namn! Rosenincarvillea heter jag. Det finns en så snäll människa här att jag kan leva och blomma. Vi är visst många asiater här. Kommer inte du, Pion, ursprungligen från Turkiet?

– Jo, några förfäder kom därifrån men det var för många hundra år sedan. Alla vandrar väl som klimatet tillåter. Eller hur, Löjtnantshjärta? Våra anfäder kommer ju från samma trakter?

Löjtnantshjärtat sträckte upp sig så hans små klockor dallrade. Sedan berättade han hur engelsmannen Robert Fortune reste till Kina för att samla trädgårdsväxter år 1842 och återkom fyra år senare med plantor, där deras förfäder ingick. Sedan började de spridas över Europa. De hade växt i hundratals år i Kina före dess.

– Där trodde man till en början att bland annat Samurajj-, Fänrik- och Furirhjärtan hörde till vårt släkte, men så är det ju inte, som vi vet idag.

Löjtnanten tystnade och de andra blev tankfulla. Vilken historia bar de själva på? Vilket bidrag hade de till trädgårdens alla berättelser?

– Vi lökar växer numera över hela klotet, sa Narcissen med en lätt stolthet. Ofta konkurrerar vi inte med de inhemska arterna, så jag ser inga problem mellan oss och dem.

Plötsligt inflikade Fuchsian, som sällan kunde hålla sina tankar för sig själv:

– Har ni hört det senaste? Människan satt i växthuset och berättade om nya bekantskaper. Sex fröer har flutit iland i Thailand. Vad de ska bli vet hon inte. Tänk vad hon ska pyssla med dem – det blir väl ingen tid över till oss!

– Ta det lugnt, sa Pion lugnande. Hon experimenterar bara. Det krävs både rätt kön och rätt pollen för att det ska bli de frukter hon önskar sig. Vi har ju härdats av vårt klimat och kan föröka oss själva – ingen anledning till oro.

Brännässlorna och Våtarven låg en bit ifrån samtalet, men hörde allting. Lika osynliga varje år, bortglömda av de blommande, men ändå först på plats om våren och sist att vissna om hösten. I tysthet konstaterade de att de trots allt var användbara – som reservskafferi för människan och ständigt närvarande över nästan hela jordklotet. Att tävla om uppmärksamhet brydde de sig inte om.

Husets dörr slog upp. Någon ställde en kopp på bordet. Incarvillean fick en forskande blick och blev genast vattnad. Därefter fick Fuchsian sin dos, och på återvägen passerade människan Pion, Lilja och Löjtnant. Hon höll först sin hand under Pions blomkrona, synade den och sedan de andras. Pion kände värmen från människans hand på stjälken; den rundade sig om blomfodret och vände henne försiktigt. Som svar öppnade Pion blombladen lite mer, så att pistill och ståndare blottades i dagens första ljus.

När människan återvände till bordet tog hon fram en liten anteckningsbok och penna ur fickan, utan att han något bråttom. Hon drack småklunkar och lät blicken svepa över hela trädgården. Snart slöt hon ögonen och vände ansiktet mot solen – den första riktigt varma dagen på säsongen. Hela trädgårdsfloran iakttog henne. De hörde henne mumla:

– Vad var det nu man skulle ha till ogrässalladen? Maskrosblad, Våtarv, Röllekablad, Harsyrans blad och blommor, Ängssyra, Granskott, Lindknoppar, Löktrav, Ramslök, Sommargyllen, Kirskål, Maskrosblommor, Äppelblom… Jag måste nog börja leta.

Alla blommorna föll i stilla rörelse. Det var så oväntat men harmoniskt – att denna människa inte bara vårdade och beundrade dem, utan faktiskt var en del av ekosystemet, en samlare och vandrare i landskapet precis som de själva. Den varma årstiden var deras gemensamma – trädgårdens och människans, tillsammans.

Analys och reflektion kring Blommiga samtal

Centrala teman och symbolik

Årstidsväxlingar och biologisk mångfald

Texten beskriver medvetet trädgårdens och växternas årscykel. Varje växtart representerar på ett symboliskt plan inte bara sig själv och sin egen blomningstid, utan också migration, anpassning och tidens gång. När Pion, Narciss och Lilja samtalar om vilka som "tagit vid efter" föregående blomning, illustreras både succession och ekologisk dynamik: varje art har sin plats i trädgårdens, och i ekosystemets, flöde.

Identitet, ursprung och migration

Genom växternas samtal tematiseras frågor om identitet, ursprung och deras historiska spridning. Resonemangen kring Rosenincarvillea från Asien, Pions rötter i Turkiet och Löjtnantshjärtats introduktion till Europa påminner om hur botaniken historiskt präglats av både mänsklig och icke-mänsklig förflyttning. Referensen till botanisten Robert Fortune och arter som etablerats i nya miljöer lyfter aktuella begrepp som ex-situ-bevarande och biologisk globalisering.

Den osedda nyttan av "ogräs"

Brännässla och Våtarv lyfts fram som exempel på arter som ofta ses som ogräs och förbisedda –