Hedersomnämnd novell - Blommiga samtal

De fantastiska bidragen i kortnovelltävlingen gjorde det till ett ganska svårt, fast väldigt kul, arbete för juryn att välja vinnare. En av novellerna blev väldigt omtyckt men nådde inte riktigt ända fram till vinst, så den fick istället ett särskilt hedersomnämnande - Blommiga samtal heter den!

Av signaturen Leva MC

Blommiga samtal

Bondpionen vecklade ut sina första kronblad och såg sig nymornad omkring. Hon kände igen sig. Människan hade inte flyttat henne i år heller. Det var skönt! Hon stod i mittrabatten och hade god överblick över den uppodlade delen av trädgården. Solen värmde fast det inte varit ljust så lång stund. Daggdropparna på hennes blad började krympa. Vippstjärten var på plats.

God Morgon, hälsade henne en av Narcisserna längs väggen. Så fint att vi kan blomma en stund tillsammans.
God Morgon. Ja, det känns så tryggt att du står bredvid mig när jag vaknar. Vilka var uppe ur jorden när du kom?
Det var Liljekonvaljerna och Vivorna. Det hade tagit vid efter Tussilago och Sipporna.
Då är det som det brukar vara. Är människan här, också?
Jaa, hon brukar slå sig ned i stolen på det vanliga stället när solen börjat lysa där och jag ser att hon har glömt att stänga till växthuset som vanligt också.

De skrattade men avbröt sig när det hörde att en till skrattade men med gällare röst. Den kom från Fuchsian på bänken utanför växthuset.

Mycket är sig likt från föregående år. Jag har blivit utställd alldeles för tidigt. Människan sa att ”jag skulle fortare bli mogen”. Så bråttom är det väl inte? Säsongen är ju lång.
Du tål nog. Berätta om de nya som är på gång!
Från Peru kommer Eldblomman och Leanderklockan. Den ena har en röd och den andra har en blå färg som inte liknar något annat enligt människan. Varför nöjer hon sig inte med oss? Vi gör ju allt vad vi kan för att göra henne nöjd.

Pion och Lilja stod i samförstånd. Fuchsian var sig lik. Alltid klagande fast hon var i goda händer och alltid fick en framträdande plats. Hennes blomstringstid var verkligen lång – ända tills kylan kom. Själva var de försommaraktiva för att sen bli passiva åskådare. Det skulle bli spännande med nya växter. Varje år dök det upp sorter med annorlunda bladverk, dofter och kronblad . En del återkom, t ex Tobakerna. De skulle förhoppningsvis placeras framför dem igen. Det betydde både skugga och väldoft. De var sydamerikaner. Sommargästerna Krasse, Ringblomma och Purpurklätt var trevliga. En del av deras fröer brukar klara kylan och de kunde komma tillbaka av sig själva. Pion vände sig till Fuchsia.

Ser du kinesen på bordet? Vilken tidig blomning! Kinesens stängel vajade trotsigt.
Jag har ett namn! Rosenincarvillea heter jag. Det finns en sådan snäll människa här så att jag kan leva och blomma. Vi är visst många asiater här. Kommer inte du Pion från Turkiet?
Jo, några förfäder kom därifrån men det var för många hundra år sedan. Alla vandrar väl som klimatet tillåter. Eller hur, Löjtnantshjärta? Våra anfäder kommer ju från samma trakter?

Löjtnantshjärtat sträckte upp sig så hans små klockor dallrade. Sen berättade han hur engelsmannen Robert Fortune reste till Kina för att hämta trädgårdsväxter år 1842 och kom hem fyra år senare med en samling där förfäderna ingick. Sen spreds de i Europa. De hade ju växt hundratals år i Kina.

Där trodde man först att andra ”hjärtan” som Samurajj, Fänrik- och Furirhjärtan hörde till släktet men nu vet väl alla att det gör de inte. Löjtnanten tystnade. De andra blev tankfulla. Vad hade de för historia att bidra med?
Vi lökar växer numera över hela klotet. Oftast konkurrerar vi inte med de infödda så jag ser inga problem mellan oss och dem. Narcisserna såg stolta ut.
Har ni hört det senaste? Fuchsian kunde inte hålla tyst längre. - Människan satt här i växthuset och berättade om nya. Sex fröer har flutit iland i Thailand. Vad de ska bli vet hon inte. Tänk vad hon ska gulla med dem! Det blir väl ingen tid över till oss.
Ta det lugnt, sa Pion. Hon provar bara. Det skall ju till rätt kön och pollen och för att det skall bli frukter som hon vill ha. Vi är ju vana att klara oss i det här klimatet och kan föröka oss. Inte behöver vi känna oss hotade.

Brännässlorna och våtarven hörde de prunkandes samtal. Det var likadant vartenda år. Ingen såg dem. Det var som om de inte räknades. Ändå var de först på plats och sist att vissna. Dessutom tillgängliga på nästan hela jordklotet. Mat till människan dög de också till – som ett reservskafferi. Att krusa andra föll dem inte in.

Husets dörr öppnades. En kopp ställdes på bordet. Incarvillean fick en forskande blick vilket medförde att människan gav henne en skvätt. Sen gick hon till Fuchsian med den och på återvägen passerade hon Pion, Lilja och Löjtnant. Hon höll först sin hand under Pions blomkrona och synade den, sedan de andras. Pion kände värmen från hennes hand. Först trevade den under stjälkfästet, rundades runt fodret och vände henne. Som ett svar vidgade hon blombladen så att pistill och ståndare syntes.

När människan återvände till bordet tog hon upp en liten bok och en penna ur fickan och lade dem ifrån sig. Sen hon satte sig. Hon tog koppen och drack småklunkar medan hon såg ut över trädgården. Sen slöt hon ögonen med huvudet riktat mot solen. Hela trädgårdsfloran iakttog henne under tiden. De kunde också höra henne mumla.

Vad var det nu man skulle ha till ogrässalladen? Maskrosblad, Våtarv, Röllekablad, Harsyrans blad och blommor, Ängssyra, Granskott, Lindknoppar, Löktrav , Ramslök, Sommargyllen, Kirskål, Maskrosblommor, Äppelblom … Jag måste nog börja leta.

De dallrade till. Det var så oväntat. Sen spred sig harmonin. Den här människan passade in i trädgården. Den varma årstiden var deras, tillsammans.□□