Gulliga hjärtan i trädgården

De ljuva gammaldags perennerna – om Dicentra, löjtnants- och fänrikshjärtan

De gammaldags och älskade trädgårdsväxterna löjtnantshjärta och fänrikshjärta, har länge prytt både mormors- och nutida rabatter. Men släktet Dicentra, som omfattar drygt 20 arter, bjuder på fler intressanta, ibland ovanliga arter för samlaren och trädgårdsälskaren. Samtliga arter har sitt ursprung i Ostasien eller Nordamerika, och gemensamt för dem är att de är typiska lund- eller lövskogsväxter. Därför trivs de allra bäst i halvskuggiga, gärna woodlandmiljöer, där jorden är djup, mullrik och fuktighetshållande.

Odlingsråd och jordmån

De flesta klassiska trädgårdsformer, som löjtnantshjärta och fänrikshjärta, klarar även något soligare platser, förutsatt att jorden hålls ordentligt fuktig genom vattning. Som woodlandväxter vill de ha en levande, djup matjord, gärna med gott om organiskt material. Vissa arter, som fänrikshjärta, är tåligare och klarar även vanlig trädgårdsjord bra, medan andra är mer specialiserade.

Några av de mer okända arterna

Sjömanshjärtat – Dicentra cucullaria

Sjömanshjärta (Dicentra cucullaria), hemmahörande i Nordamerikas lövskogar, hör till de mindre kända perennerna men är verkligt odlingsvärd. Den är en lågväxande ört med blågröna, finflikiga blad och vita, ibland med gulrandiga, hjärtformade blommor som slår ut på korta stänglar i maj–juni. Typiskt för sjömanshjärtat är att det trivs bäst på skuggsidan av stenparti eller i rabattens halvskugga. Efter blomning vissnar bladverket ner och vilar resten av sommaren. Härdig till zon 3.

Alphjärtat och dess släktingar – Dicentra peregrina

Bland släktets verkliga primadonnor återfinns alphjärtat (eller samurajhjärtat) – Dicentra peregrina – och dess varianter, t.ex. den djupt rosaröda f. pusilla och hybriden D. x peregrina 'Rokujo'. En ovanlig vit variant, D. peregrina 'Alba', finns också. Dessa små, delikata växter bildar täta, ljust blågröna rosetter med rosa eller rosaröda blommor, men är synnerligen kräsna: de vill ha vulkanisk eller starkt grusblandad jord, helst extremt väldränerad, och trivs bäst skyddade i alpinväxthus. Fukt under vintern är ödesdigert, trots att de annars klarar kyliga temperaturer upp till zon 2.

Klättrande och slingrande arter

Slingerhjärta – Dicentra scandens och D. macrocapnos

Den snabbväxande, gulblommiga slingerhjärtat (Dicentra scandens), är närmast att betrakta som ettårig i Sverige. Men under en odlingssäsong kan den snabbt klättra flera meter upp i större buskar eller ett äppelträd och skapa ett överdådigt, vackert grönt slöje. Någon gång kan den övervintra under noggrann täckning med torra löv och plastskiva, men vanligen fryser den bort om vintern – ibland kan dock plantor komma igen genom självsådd. En mycket lik art är D. macrocapnos (även kallad "klättrande fänrikshjärta" eller "slingerhjärta") med tjock, knölliknande rot, finflikiga blad och krämgula, hängande blommor. Den blommar långt in på hösten och trivs bäst i fuktig, humusrik och något sandig jord. Med vintertäckning och frösådd kan man öka dess chanser att återvända även nästa säsong.

Fänrikshjärtan – D. eximia och D. formosa

Både D. eximia och D. formosa kallas hos oss fänrikshjärta. De är ganska lika men skiljer sig i höjd och blommans nyans. Den förstnämnda återfinns oftare i äldre trädgårdar, men det är vanligtvis D. formosa som säljs i handeln. D. eximia är något lägre (25–40 cm), med mörkgröna blad och mörkrosa blommor i ensidiga klasar, och blommar från maj till september. Det finns även en vacker vit variant: 'Alba', som klarar upp till zon 5.

D. formosa har något högre blomsterstjälkar och blommorna sitter mer upphöjt ovanför bladrosetten. Grundarten har ljusrosa blommor, men i odling finns både vita och djupt rosa nyanser. Populära sorter är t.ex. mörkrosa 'Luxuriant', vitblommande, gråbladiga 'Langtress', och 'King of Hearts' med särskilt ljusa blommor och blågrönt bladverk.

Liknande till utseendet är D. oregana, med krämvita blommor och eleganta, blådaggiga blad. Tålig upp till åtminstone zon 2.

Den klassiska stjärnan: Löjtnantshjärta

Den största och förmodligen mest kända i släktet är löjtnantshjärtat (Dicentra spectabilis – numera även kallad Lamprocapnos spectabilis). Den odlas i Sverige sedan 1800-talet och bildar med tiden rejäla ruggar tack vare sina ömtåliga, köttiga jordstammar. De ljust blågröna, eleganta bladen vissnar helt efter blomningen i maj–juni och lämnar en öppen plats i rabatten, så låt gärna höga, sent uppvaknande perenner som höstanemon eller astilbe ta vid! Blommorna är sagolika: ca 2 cm stora, klassiskt hjärtformade i rosa och vitt, dinglande på långa, bågböjda stänglar. Som snittblomma är den också oslagbar. Förutom klassiskt rosa variant finns även en vacker vit, 'Alba', samt den moderna gula blad-nyheten, 'Gold Heart'.

Förökning och skötsel

Alla arter i släktet är relativt enkla att föröka genom delning av jordstammen på vår eller höst. Fröförökning är också möjligt, särskilt för vissa ovanliga arter. Växterna brukar vara friska, men sniglar kan ibland angripa de späda bladen och i enstaka fall kan virus orsaka gula bladfläckar, särskilt hos löjtnantshjärta. Virussmittade exemplar bör rensas bort i god tid, men förväxla inte bladens naturliga vissnande efter blomningen med sjukdom! Virusangrepp märks ofta redan före blomningen.

Sammanfattande fakta och odlingstips

Rekommenderade