Gulliga hjärtan i trädgården

De ljuva gammaldags perennerna, löjtnants- och fänrikshjärtan, har odlats länge i våra trädgårdar.

I detta lilla släkte, Dicentra, med ca. 20 arter finns dock några fler, tämligen okända arter, som man kan odla i trädgården. Alla kommer från antingen Ostasien eller Nordamerika och de är lund- och lövskogsväxter, varför de gillar att växa i halvskugga, gärna i woodland.

De ovan nämnda mormorsväxterna klarar även något soligare placering om den kompenseras med fuktigare jord och vattning vid behov. Som lundväxter vill de gärna ha djup, mullrik och fuktighetshållande jord, även om fänrikshjärtat klarar normal trädgårdsjord bra.

Till de mer okända arterna hör sjömanshjärtat, Dicentra cucullaria, som kommer från Nordamerikas lövskogar. Den är en låg ört med blågröna blad med vitaktiga undersidor. De 10-20 cm höga blomsterstjälkarna bär upp vita hjärtan i maj-juni. Gillar att växa i stenpartiets skuggigare lägen. Zon 3.

Divorna i sammanhanget är alphjärtat eller samurajhjärtat som den också kallas, D. peregrina och dess varianter, som den mörkare rosaröda f. pusilla och hybrider, t.ex. D. x peregrina 'Rokujo'. En ovanlig, vitblommande variant av arten finns också, D. peregrina 'Alba'.

Dessa 10 cm låga, något svårflirtade skönheter har ljust blågröna, vackra bladrosetter och rosa eller rosaröda blommor.

Dessa kräver att helst få växa i vulkanisk jord eller i mycket väldränerad, starkt grusblandad jord och gärna i ett alpinväxthus. De tål inte vinterfukt även om de annars skulle tåla våra vintertemperaturer till zon 2 ungefär.

Den klättrande, gulblommiga D. scandens, "slingerhjärta", är nog att betrakta som ettårig hos oss, men den växer så det knakar och under en sommar uppnår den avsevärda dimensioner. Passar att klättra i äppelträd eller i större buskar.

Hos mig övervintrade den dock en vinter täckt med en plastskiva och torra löv, men när jag följande vinter glömde täcka den så sa den tack och adjö. Kunde förstås varit en självsådd fröplanta som kom upp på våren, vem vet.

Den mycket snarlika D. macrocapnos har också fått heta "slingerhjärta" eller "klättrande fänrikshjärta".

Den har en tjock, knölliknade rot och finflikiga blad. Klättrar med hjälp av klängen precis som föregående art. Blommar från mitten av sommaren till senhösten med krämgula, hängande blommor. Fuktig löv- och sandjord är bra här också.

Kan ha svårt att klara vår vinter, men man kan pröva att vintertäcka med torra löv och en plastskiva. Den är också lätt att fröså.

Både D. eximia och D. formosa kallas hos oss för fänrikshjärta och de liknar varandra mycket.

Den förstnämnda påträffas ofta i äldre trädgårdar, men den som oftast förekommer hos oss i handeln brukar vara D. formosa.

D. eximia är något lägre, 25-40 cm hög och har mörkare gröna blad. Även blommorna är mörkare rosa, de hänger i ensidiga klasar och växten blommar från maj till september.

En vitblommande variant, 'Alba', finns också. Zon 5.

D. formosa har något högre blomstjälkar och blommorna är därmed högre placerade över bladverket. Blommorna hos arten är ljusrosa, men det förekommer även vita, olika nyanser av rosa och mörkrosa samt nästan röda namnsorter.

Den mörkrosa 'Luxuriant' lär vara den vanligaste namnsorten i handeln, 'Langtress' är gråbladig och vitblommande, 'King of Hearts' har ljusrosa blommor och gråblåa blad.

En tredje art som liknar dessa två fänrikshjärtan heter D. oregana. Den har krämvita blommor och mycket vackra, blådaggiga blad. Åtminstone zon 2.

Den högsta i odling, förutom den klättrande arten förstås, är D. spectabilis, löjtnantshjärta. Den är också den mest välkända, odlad hos oss sedan början på 1800-talet.

Den bildar allt större ruggar med tiden med hjälp av den sköra, lösköttiga jordstammen.

De ljust blågröna bladen är tunna och efter blomningen, som inträffar i maj-juni, vissnar de ner och växten försvinner till underjorden och lämnar en glugg efter sig. Därför bör man plantera någon annan, höstblommande yvig perenn intill, en sådan som kommer upp något senare och tar över efter löjtnantshjärtat.

Blommorna är förtjusande, de är ca. 2 cm vida, hjärtformiga i rosa och vitt och sitter på en lång, ensidig, elegant bågböjd klase. Den är också en fin snittblomma. En vit variant förekommer, 'Alba'.

Alla arterna är tämligen lätta att föröka genom att dela jordstammen. Även fröförökning är möjligt.

Dessa växter är vanligen problemfria vad gäller sjukdomar. Sniglar kan få för sig att kalasa på bladen och virus kan orsaka gula fläckar, särskilt hos löjtnantshjärtan.

Virussmittade plantor bör grävas upp och brännas. Men blanda inte ihop det naturliga nervissnandet med virussjukdomen, viruset märker man av redan före blomningen!

Och saken blir inte enklare av att det har kommit en nyhet som har gula blad: Dicentra spectabilis 'Gold Heart'! I övrigt ser den ut som ett normalt rosablommigt löjtnantshjärta.

D. x peregrinaFoto: Bernt Svensson

D. scandens,* *"slingerhjärta"
Foto: Viktoria Serafin

D. scandensFoto: Viktoria Serafin

D. macrocapnosFoto: G-B Karlsson

D. eximia,'Alba'
Foto: Bernt Svensson

D. formosa'King of Hearts'
Foto: Viktoria Serafin

D. oreganaFoto: Bernt Svensson

D. spectabilis, löjtnantshjärta
Foto: Viktoria Serafin

D. spectabilis*
* löjtnantshjärta, vit
Foto: Bernt Svensson

Dicentra spectabilis'Gold Heart'
Foto: Viktoria Serafin