Gödsling

Förutom vatten, koldioxid och solljus behöver växterna en rad kemiska grundämnen som finns i jorden i varierande koncentration. Vi kallar alla dessa ämnen med ett gemensamt namn växtnäring. Växtnäringen tas upp med vattnet via rötterna som har förmåga att selektera de ämnen som växten behöver.

Växters näringsupptag och problem med tungmetaller

Ibland tar växter fel och tar upp bland annat kadmium – en tungmetall som växterna inte behöver och som förekommer i jorden till följd av mänsklig aktivitet, såsom industriutsläpp eller förorenade gödselmedel. Växten förväxlar kadmium med kalcium (som den behöver) eftersom upptagningsmekanismerna i rotsystemet inte alltid kan skilja på dessa ämnen. Kadmium upptas då av växten, trots att ämnet är giftigt och helt onödigt för växtens utveckling.

Jordinnehållet av växtnäringsämnen och tungmetaller som kadmium varierar beroende på vilken berggrund som levererat jorden genom vittring. I Sverige består berggrunden huvudsakligen av gnejs och granit, så kallad gråsten, som rent generellt är mycket näringsfattig – framför allt med tanke på fosforbrist. Här och var finns det kalksten, vilken är betydligt rikare på växtnäring.

Barrskogar kan tolerera dessa näringsbrister och växer ändå förhållandevis bra, vilket förklarar varför huvuddelen av Sverige har dominerats av det norra barrskogsbältet, den så kallade taigan. Men om man vill odla mer näringskrävande växter på gammal skogsmark är matjordslagret oftast alldeles för näringsfattigt.

Även om man förbättrat jorden med nytt material, så saknas ofta näring. Därför krävs att man på ett eller annat sätt måste tillföra dessa ämnen – det vill säga gödsla. Det är främst tre huvudsakliga näringsämnen det handlar om: kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). Dessa förkortningar (NPK) återfinns på konstgödselförpackningar, ofta angivna i koncentration. Till exempel innehåller NPK 7-11-15 7% kväve, 11% fosfor och 15% kalium. Sandjordar lider ofta brist på kalium och fosfor, medan lerjordar oftast har tillräckligt med kalium men kan sakna fosfor. Kväve är nästan alltid en bristvara, eftersom det lätt lakas ur jorden under vintern. Kväve ger störst synlig effekt genom frodig, djupgrön växtlighet. Vid blomodling kan dock för mycket kväve leda till försenad knoppsättning, vilket är värt att tänka på.

Alternativ till konstgödsel

Vill man undvika konstgödsel finns flera alternativ bland naturgödselmedel. I ordning efter näringsinnehåll räknas urin (både mänsklig och från djur) högt, följt av gräsklipp, hönsgödsel, kogödsel, hästgödsel, hushållskompost, trädgårdskompost, lövkompost, torv och slutligen halm. Urin har ungefär samma näringssammansättning som många flytande krukväxtgödselmedel, och det sägs ibland att man kissar för ungefär 20–30 kronor varje gång. Tänk dock på att urinen innehåller en del klor från kosten, vilket kan "bränna" växterna i för höga koncentrationer. Därför ska urinen alltid spädas med vatten och spridas jämnt – näringen förflyttas nämligen inte i sidled i jorden, vilket gör att eventuella fläckar syns tydligt om man sprider för punktvis.

Den välbrunna stallgödsel som rekommenderas i äldre trädgårdslitteratur är allt mer sällsynt idag, eftersom flytgödsel blivit vanligare inom jordbruket. Växterna behöver även mikronäringsämnen i små mängder, exempelvis svavel (som ofta tillförs naturligt via regn) eller järn (som kommer från slitaget av våra redskap).

Om kalkning och jordens pH

Kalk säljs ofta i stora mängder, kanske på grund av att man får mycket produkt till lägre kilopris. Kalk påverkar jordens pH-värde, men överdriven tillförsel är i de flesta fall onödig och kan till och med vara skadlig. Exempelvis främjar högt pH skorvsvamp på potatis, och kalk som medel mot mossa på gräsmattan är en myt – denna föreställning har spridits av kalkindustrin men saknar vetenskaplig grund. Skadlig användning syns som "ormlika" strängar där gräset bränns av kalken.

Torvbaserade jordar som säljs i butik kan vara näringsberikade med höns- eller kogödsel eller med konstgödsel, men oftast bara så att behovet för de första veckorna är täckt. Vill man ha fortsatt rik blomning och tillväxt långt efter midsommar, behöver växtnäring tillföras regelbundet – enklast genom flytande näring vid vattning.

Gräsklipp och ekologisk gödsling

För grönsaksodling är gräsklipp ofta det bästa sättet att tillföra näring – det bryts snabbt ned och näringsämnena transporteras ner till växternas rötter med hjälp av maskar. Dock kan gräsmattan utarmas på näring om man bara tar bort avklippet; då kan ekologiskt sinnade odlare gödsla med egen urin (uppsamlad i exempelvis plastdunk). Gödsling sker tidigt på våren och efter midsommar. Vid torrt väder späder man 1 del urin med 10 delar vatten, vid vattenmättade förhållanden 1:2, och dosmängden är ungefär 1 liter urin per kvadratmeter och tillfälle. Doften brukar försvinna inom ett dygn. Naturligtvis är det enklare att använda färdigköpt konstgödsel, men uthållig ekologisk odling kräver mer arbete, särskilt för den som inte har tillgång till egna kor eller storskalig stallgödsel.

Växtnäring tillförs genom gödsling. Ett av de bästa gödselmedlen är mänsklig urin.

På bilden ovan visas effekten av olika typer av gödsling. Från vänster: ogödslat, Biobact, Wibulls Rika, Bonsaigödsel, 1% urin, 2% urin och 3% urin. Det är tydligt att Bonsai-gödning, som innehåller mer växtnäring än de övriga, ger resultat som motsvarar 2% urin i vatten. Med andra ord – man kissar för cirka 20–30 kronor per tillfälle.

Kadmium: förekomst och påverkan

Varför kadmium är problematiskt

Kadmium är en mycket giftig tungmetall utan biologisk funktion för växter eller djur. Den finns naturligt i vissa jordar men tillförs framför allt via förorenat avloppsslam, industriutsläpp och viss mineralgödsel. Växter kan ta upp kadmium istället för kalcium och ackumulera ämnet i de ätliga delarna, vilket kan innebära en risk för människor som äter dessa grödor. Kadmium kan orsaka allvarliga hälsoproblem hos människor, bland annat njur- och benskador samt vissa cancerformer.

Hur pH påverkar kadmiumupptag

En sur jord ökar tillgängligheten av kadmium för växtens rötter. Att höja pH-värdet med kalkning kan motverka upptag men bör göras med måtta. Tillförsel av kalcium eller kisel minskar också växternas kadmiumupptag eftersom dessa ämnen konkurrerar om samma upptagningsvägar.

Sanering med växter

Vid höga kadmiumhalter kan vissa växter – exempelvis salix – användas för sanering, då de effektivt suger upp kadmium från marken. Det är dock komplicerat att skala upp sådana metoder till större områden.