Gladiolus

Gladiolus, eller på svenska sabellilja, gladiol, är ett släkte som kommer från Afrika, Mindre Asien och några arter från Medelhavsområdet. Det svenska namnet sabellilja har med de styva, svärdsliknande bladen att göra, som växer upp från en lökliknande stamknöl.

*Text: Sylvia Svensson
Foto: Bernt Svensson*

Allt som oftast kallar vi växten för gladiol, för sabellilja har liksom inte fastnat i vardagsspråket.

Det finns bara några få arter som klarar den svenska vintern. Den härdigaste är Gladiolus imbricatus, rysk sabellilja, en 40-50 cm hög perenn med skarpt rosa blommor, som enligt uppgift har klarat sig fint uppe i SLU Öjebyns provningsfält, zon 5-6. Så den är väl värd att pröva även uppe i norr, den ger ju rentav medelhavstouch i planteringen!

Den vill stå soligt, väldränerat men ej för torrt. Knölen kan ibland vilja frysa upp, så skydda med löv och granris och tryck ner dem tillbaka i jorden igen.

Gladiolus byzantinus från mindre Asien klarar sig till och med zon 3. Det är en gracil växt med ca. 30 cm höga blomsterstjälkar med en ensidig klase av mörkrosa/vinröda blommor utmed stjälken.

Ibland nämns G. byzantinus som en underart till G. communis, som den liknar mycket men som har lilarosa eller vita blommor. Den klarar sig också upp till zon 3.
Båda vill stå i väldränerad, humus- och kalkrik, välgödslad jord på en solig, varm och skyddad plats. Det skall inte stå vatten där under vintern, för då ruttnar knölarna. Lägg gärna en glas- eller plastskiva på snedden över, den skyddar dem mot den värsta vintervätan.

Det som man oftast förknippar med ordet gladiol är emellertid de pampiga, höga snittblommorna som vi köper i blomsteraffären. Här handlar det om Gladiolus x gandavensissyn. G. x hybridus, alltså olika sorters korsningar.

Det går bra att driva upp sådana hemma i trädgården också. De blommar på hösten, augusti-september, om man planterar dem i april-maj när frostrisken är förbi. Vill man ha en tidigare blomning, kan man förkultivera knölarna i krukor och sedan plantera ut dem.

Kraven på växtplatsen och jorden är desamma som för arterna ovan. Man planterar knölen ca 10 cm djupt.

Ingen av dessa hybrider är vinterhärdig hos oss, varför man, om man vill spara knölarna till nästa sommar, får ta upp dem på hösten efter att första nattfrosten har svett bladen. Man tar upp dem försiktigt, skakar av den mesta jorden och hänger upp dem på tork i ett torrt, svalt men frostfritt utrymme. När stjälkarna och bladen är helt torra, klipper man av dem ca. 10 cm ovanför knölen.

Hybrid-gladiolerna delas vanligen in i grupper efter hur blommorna ser ut. Den största gruppen utgör de storblommiga hybriderna. Här handlar det om dessa pampiga, upp till 120 cm höga "snittblommorna" med styva stjälkar och starka färger, med långa, täta blomklasar. Blombladen är inte sällan "ryschiga" och fransiga. Det finns massor av namnsorter i snart sagt alla färger och i kombinationer av färger.

Något mindre kompakta och ej så kraftiga är de eleganta, sirliga primulinushybriderna. Blommorna är ofta starkfärgade med ljusare svalg och "underläppar". Växten är också lägre, höjden varierar mellan 40-90 cm beroende på namnsort.

Ännu spensligare är miniatyrhybrider, även om de är lika höga som primulinushybriderna så har de inte lika stora blommor. Blommorna är inte heller fransiga utan blombladskanterna är släta, men de kan vara tvåfärgade genom att en vit rand löper i mitten på varje kronblad.

En mycket graciös grupp är fjärilsgladiolerna eller butterflyhybriderna. Här kan höjden variera mellan 70 och 120 cm, men blommorna är mindre och har oftast en starkare färg i svalget än på kronbladen i övrigt.

Den väldoftande doftliljan, som förr hette Acidanthera bicolor på latin, är numera flyttad till Gladiolus-släktet och heter nu Gladiolus callianthus.

Den trivs på en solig plats, och eftersom den blir upp till 80 cm hög, är det bra om platsen är vindskyddad och lugn.

I likhet med andra lök- och knölväxter ska den inte stå blött, för då ruttnar löken, så en väldränerad och luftig jord är nödvändig. Gödselvattna under sommaren.

Löken bildar sidolökar som så småningom kommer att blomma. Ta in lökarna och förvara som andra icke-vinterhärdiga gladioler.

Skadegörare:
Ibland får man knölar som är skadade av virus. Sådana måste man naturligtvis slänga så fort man upptäcker skadan, som visar sig som dvärgväxt eller förvridna stjälkar.

Bakterier och gladiolusgråmögel kan också orsaka rödbruna alternativt gråa fläckar på nedre delen av bladen. Ta bort sådana lökar och släng.

Även trips kan ibland orsaka missfärgning av bladen, men man ser ju djuren och kan bekämpa dem med ett pyretrin-preparat.

Gladiolus imbricatus,
Rysk sabellilja
Foto: SLU, Öjebyn

Gladiolus x gandavensisGrandiflora-hybrid
'Green Star'

Gladiolus x gandavensisButterfly-hybrid
'Pinkie'

Gladiolus x gandavensisGrandiflora-hybrid
'Fiorentina-Mary Housley'

Gladiolus x gandavensisButterfly-hybrid
'Princess Margaret Rose'

Gladiolus x gandavensisGrandiflora-hybrid
'Vera Lynn'

Gladiolus x gandavensisGrandiflora-hybrid
'Espresso'

Gladiolus callianthus*
*Doftlilja
Foto: Bernt Svensson