Gladiolus

Gladiolus, eller på svenska sabellilja, gladiol, är ett släkte som kommer från Afrika, Mindre Asien och några arter från Medelhavsområdet. Det svenska namnet sabellilja har med de styva, svärdsliknande bladen att göra, som växer upp från en lökliknande stamknöl.

Gladiolus (Sabellilja) – Så lyckas du med plantering, skötsel och vinterförvaring

Allt som oftast kallar vi växten för gladiol, för sabellilja har liksom inte fastnat i vardagsspråket. Med sina ståtliga blomstänglar och färgglada blomklasar är gladiol en riktig färgklick, oavsett om du odlar den som snittblomma eller låter den pryda rabatten i trädgården – och det finns betydligt mer än du tror att välja på!

Det är bara några få arter som klarar den svenska vintern utan upptagning. Den härdigaste är Gladiolus imbricatus, rysk sabellilja, en 40–50 cm hög perenn med skarpt rosa blommor (se bild nedan), som enligt uppgift har klarat sig fint uppe vid SLU Öjebyns provningsfält, zon 5–6. Därmed är den väl värd att pröva även uppe i norr för att skapa medelhavskänsla i planteringarna! Gladiolus imbricatus trivs bäst på soligt läge, i väldränerad men inte för torr jord. Knölarna kan ibland vilja pressas upp av tjälen – täck dem därför med löv och granris på hösten och tryck försiktigt ner dem igen om de lyfter sig ur jorden.

En annan art som klarar den svenska vintern (dock till och med zon 3) är den gracila Gladiolus byzantinus från Mindre Asien. Den får ca 30 cm höga stänglar med en ensidig klase av mörkrosa eller vinröda blommor. Ibland anges Gladiolus byzantinus som underart till G. communis, vilken har lilarosa eller vita blommor och också kan odlas upp till zon 3. Båda arterna föredrar väldränerad, humusrik och kalkhaltig jord på en solig, varm och skyddad plats. Undvik att det blir stående vatten vintertid, då knölarna lätt ruttnar. För extra skydd kan du lägga en glas- eller plastskiva på snedden ovanför växtplatsen under vinter och töväder.

När vi talar om gladiol i vardagligt tal menar vi oftast de pampiga, höga snittblommorna som syns i blomsteraffären – det handlar då om olika korsningar, Gladiolus x gandavensis (syn. G. x hybridus)*. De trivs också i trädgården i södra och mellersta Sverige, men är inte vinterhärdiga och måste tas upp på hösten.

Vill du odla dessa ståtliga hybrider själv planterar du knölarna i april–maj när frostrisken är över för blomning i augusti–september. För tidigare blomning kan knölarna förkultiveras i krukor inomhus och planteras ut efter avhärdning. Planteringsdjupet för knölarna är runt 10 cm på samma sätt som för arterna ovan. Jordmånen ska vara väldränerad, näringsrik och mullhaltig – håll jämn fuktighet men undvik att det blir för blött.

Dessa hybrider (och doftliljan, se längre ner) tål inte svensk vinterkyla. Vill du spara knölarna till nästa säsong tar du upp dem varsamt när första nattfrosten fått bladen att vissna, skakar av jorden och låter knölar, stjälkar och blad torka på ett torrt, svalt och frostfritt utrymme. Klipp sedan bort blad och stjälk när allt är torrt, cirka 10 cm ovanför knölen, och förvara tills nästa vår.

Olika sortgrupper och användning

Hybridgladioler delas vanligen in i flera grupper efter blomform och växtsätt:

Storblommiga hybrider: Upp till 120 cm höga och med styva stjälkar, täta blomklasar och praktfulla, ibland fransiga blomblad. Hit hör många klassiska snittblommor, exempelvis de sorter du hittar som ‘Green Star’, ‘Fiorentina-Mary Housley’, ‘Vera Lynn’ och ‘Espresso’.
Primulinushybrider: Mindre kompakta och tunnare, med starkfärgade blommor och ljusare svalg. Höjden varierar mellan 40–90 cm.
Miniatyrhybrider: Lika höga som primulinushybrider, men med mindre, o-fransade blomblad. Ofta tvåfärgade, ibland med karaktäristisk vit rand längs kronbladets mitt.
Butterflyhybrider (fjärilsgladioler): Eleganta, och mer graciösa med mindre blommor, ofta med intensivt färgad fläck i svalget – höjd 70–120 cm (exempelvis ‘Pinkie’ och ‘Princess Margaret Rose’).

Bland doftande arter och hybrider märks doftliljan (Acidanthera bicolor, numera Gladiolus callianthus), med vita, doftande blommor och mörkt, purpurfärgat svalg (se bild). Den blir upp till 80 cm hög och vill stå soligt, varmt och vindskyddat. Plantera den lika djupt som andra gladiolus, i väldränerad jord, och vattna regelbundet – men undvik blöta förhållanden. Låt lökarna torka och vinterförvara som för övriga arter som inte är vinterhärdiga.

Skadegörare och skötselråd

Gladiolus är i huvudsak problemfria om de får stå luftigt, soligt och i god jord. Ibland förekommer dock virus (ger dvärgväxt och förvridna delar – släng angripna knölar), samt bakterier eller gråmögel som orsakar rödbruna eller grå fläckar nere på bladbasen. Även trips kan angripa bladen och orsaka missfärgning; dessa kan bekämpas med pyretriner.

På hösten är det viktigt att ta upp alla knölar av de icke-härdiga grupperna, och låta dem torka ordentligt innan vinterförvaring. Vinterhärdiga arter som G. imbricatus och G. byzantinus skyddar du med löv, granris och eventuellt ett lutande skydd mot vinterväta.

Tips för en färgstark sensommar

För dig som vill fylla sensommaren med färg är gladiolus en fantastisk knölväxt – välj mellan klassiska och tåliga arter för perenna planteringar, eller de ståtliga, färgstarka hybridgrupperna för sommarrabatten och egna snittblommor!

Bilder och inspiration

Gladiolus imbricatus, rysk sabellilja
Foto: SLU, Öjebyn

Gladiolus x gandavensis Grandiflora-hybrid ‘Green Star’

[![Gladiolus x gandavensis, Butterfly-hybrid, 'Pinkie'](https