Gamla träd ger historia

**Karins krönika** Det är en fröjd att ha gamla träd runt sig. Det är inte bara att de ger struktur och stabilitet i en trädgårdsmiljö, de inger också ett slags lugn och trygghet. Skänker perspektiv på tiden. De gör oss medvetna om att gröna miljöer inte skapas för dagen utan snarare idag, för framtiden. De får mig ofta att sända en tacksamhetens tanke till alla de som med tillförsikt planterat träd för länge sen, för att berika en miljö som de själva kanske inte ens får uppleva.

Text och bild: Karin Eliasson

I den gamla miljö som Astrid Lindgrens Näs är så finns det gott om träd som stått och brett ut sina skuggande kronor i ett par hundra år. En del av dem, de stora parkträden, har planterats i samband med att den gamla prästgården byggdes i början av 1800-talet. Men många är säkert äldre än så. Och i det gamla grönområdet bakom Astrid Lindgrens barndomshem, där finns det bland sly och nässlor gott om träd, unga som gamla, att gallra bland, lyfta fram och låta komma till sin rätt. Ett tacksamt utgångsläge när man ska skapa en ny trädgårdsmiljö.

Kronjuvelen bland träden på Astrid Lindgrens Näs står i bortre änden av prästgårdsparken, en alm med ett mäktigt stamomfång om 7 meter. Idag, här i södra Sverige, är man lycklig bara att få ha en frisk alm, att den dessutom är gammal och knotig med fantasieggande formationer i sin breda stam gör den till ett smycke. Detta speciella träd har följt generationer av barn som har rört sig här på markerna, lekt, byggt kojor och fantiserat kring trädets gestalt.

Tack och lov skulle ett av dessa barn komma att bli en av världens mest framstående författarinnor, vilket gör att berättelserna kring trädets roll i leken finns nedtecknat och bevarat. Och det är när man tar del av Astrids härliga minnesbilder av klättringen; hur hon minns barkens skrovlighet under händerna, hur hon fortfarande i vuxen ålder vet hur hon ska sätta fötterna för att komma upp snabbt och lätt, hur ugglorna byggde bo där och gav ”Uggleträdet” dess namn – det är då man slås av den där hisnande tidsaspekten som ett trädliv ger. Här står ett träd som har sett och hört och fysiskt upplevt lek under åtminstone 150 år.

Uggleträdet har nu blivit mer känt under ett annat namn. Det här är trädet som stod modell för det magiska trädet i Pippi-böckerna, ”Sockerdricksträdet”. När man ser almen förstår man, det har en stor ihålighet i sig. En hemlig gömma som såklart eggar fantasin. Jag ler när jag påminns om Pippis kavata presentation av trädet för Tommy och Annika, trädet kan förmodligen, enligt Pippi, inte bara producera sockerdricksflaskor utan även andra saker, som franskbröd eller köttfärslimpa – bara man vattnar och sköter om det väl. Det finns en väldigt vacker tanke i det, att omvårdnaden och respekten för det gröna alltid ger något tillbaka, och att möjligheterna för det vi kan skapa är gränslösa. Som trädgårdsmästare gör man sina fria tolkningar.

Träd. Vi behöver dem. Kanske mer än vi tror. Miljömässigt, landskapsmässigt, för fantasi, njutning, historia och kreativitet. Det finns ett ordspråk som säger ”Den bästa dagen att plantera ett träd var för 30 år sedan. Den näst bästa dagen är idag.” Något att meditera över nu när planteringstider närmar sig igen.

Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på