FEBRUARI
Av Malena Skote
Blommor har man ju oftast för skönhetsintryckets eller doftens skull. Men tulpanen är så givmild att den tillfredsställer alla våra fem sinnen. Mig veterligen är tulpanen enda blomman som lyckas med det.
De tjocka bladen och saftiga stjälkarna är oemotståndliga att ta i. De har en säregen sträv mjukhet som ingen annan blomma har. Man kan låta det tunga blomhuvudet vila i handflatan eller låta fingertoppen färgas av det gula ståndarmjölet.
Doften? Nog doftar tulpaner. Allra mest den vilda sorten, Tulipa Silvestris, vars lökar numera finns i handeln om hösten. Men även vanliga köpe-tulpaner kan dofta. Fast oftast svagt–man får skärpa sinnet.
Tulpanlökar sägs vara goda, inlagda i socker eller med ättika och olja. Bladen vet jag inte om man törs ge sig på, även om de ser ut att kunna bli en härlig sallad. Det räcker med att rådjuren mumsar i sig dem. Och inte nänns jag äta upp någon av de lökar jag inhandlar varje höst. Men jag beundrar dem ett tag innan jag sätter ner dem i jorden. Välformade, lena och blanka, nästan som kastanjer.
Det var dessa små vackra lökar som gav upphov till den stora tulpansvindeln eller ”tulpomanin” i Holland på 1630-talet. Priserna steg rekordartat och tulpanlökarna blev föremål för ren börsspekulation. Många trodde sig kunna tjäna stora pengar och gav bort hus, hem och egendom för en enda lök.
Tulpanen kom till Europa redan på 1500-talet men uppmärksammades först i början på 1600-talet. Holland blomstrade, i dubbel bemärkelse. Förtjusta i blommor hade holländarna alltid varit, tänk på deras vackra blomsterstilleben. Nu hade Holland blivit Europas ledande land. Man hade råd med blommor. Tulpanen blev på modet.
Efter fyra års vild spekulation kom den så kallade tupankraschen. Lökleveranser blev försenade, nådde inte fram och spekulanterna började bråka. Priserna sjönk. Förlorarna var många.
Holland behöll i alla fall aktningen för tulpanen och är fortfarande centrum för världens lökodling.
Från början kommer tulpanen från Turkiet där den växte vilt på ängarna. Även där var den mycket älskad. Sedan länge har den avbildats på tygmönster och keramik.
På turkiska heter tulpan ”lalé”. Namnet tulpan har västeuropeerna hittat på. Det sägs komma från ”dulbend” som som är ett gammalt persiskt ord för turban. Orientresenärerna från väst tyckte väl det fanns en viss likhet.
Sist men inte minst är tulpanen den enda blomma som kan kännas igen på ljudet. Det karaktäristiska gnisslet när stjälkarna i en bukett gnids mot varandra.
Vilken blomma!
