Får jag också, kan jag också besöka Din vackra trädgård?

Text & Foto: Rune Gunnarsson

Det lät kanske provokativt, även det. Men jag förklarade mig och skall så göra också här.

Min rubrik anspelar inte på någon trädgårdsägare, som med vett och vilja utestänger besökare. Den handlar i stället om Ödet, det Öde som griper in och ställer till obehag, det Öde för vilket allt är möjligt och tänkbart, det Öde vars verkningar man inte utestänger med vare sig låsta grindar eller snigelfällor eller bekämpningsmedel eller rådjursstängsel i sin trädgård.

Jag berättade då, sommaren 1999, hur min hustru under våren drabbats av stroke. Under hösten 2003, bad Birgitta Hellström mig att på ett eller annat sätt ta upp detta tema i Tulpanen och berätta om mitt jobb med att anpassa vår trädgård till den situation, som då uppstod. Jag vill då göra en del utdrag ur vad jag skrev den gången samt också uppdatera detta och tillfoga ur de erfarenheter som vi båda, Ingegerd och jag, gjort i frågan.

Det rörde sig om stroke, som bland mycket annat även medförde rörelsehinder. Helt klart var det inte trädgården, som vi först kom att tänka på i den stresssituation, som vi försattes i. Men ganska snart insåg vi båda, vad dessa nya levnadsvillkor skulle kunna innebära - negativt - för vårt gemensamma utnyttjande av trädgården. Att arbeta i trädgården skulle för Ingegerd inte vara möjligt, men att vistas där och att ta del av årstiderna och alla växlingar, det skulle kanske gå. Detta förutsatt, att Ingegerd som varande rörelsehindrad kunde ta sig fram där. Skulle hon för övrigt bli rullstolsburen, eller blev hon ”bara” rollator-beroende? Det visste vi ju inte från början.

Fysisk rehabilitering gavs i rikliga mått på Rehab i Karlshamn. Men det behövdes mera än så, och jag insåg att trädgården skulle vara en god fortsättning av detta men även en viktig del av Ingegerds sociala rehabilitering. Om trädgården och vårens framskridande talade vi också mycket under Ingegerds lasarettsvistelse. Och i den vevan sa vår ena son, även han trädgårds-entusiast: ”Pappa, du måste göra så att mamma kan ta sig fram i trädgården, då hon kommer hem!” Och visst, så stor del av vår livskvalitet ligger i vår trädgård, att detta var något som jag gav hög prioritet.

Vad är det vi trädgårdsägare och trädgårdsälskare under normala omständigheter, alltså utan rörelsehinder hos ägarna, önskar oss av en trädgård? Jo, inte minst en sluttningsträdgård, med många avsatser, med stenbumlingar, med höjdskillnader, med damm och rinnande vatten, och mycket annat, som allt går att forcera med fungerande armar och ben samt med synen i behåll. Och lycklig den trädgårdsägare, som har alla dessa möjligheter och förutsättningar, det har väl mången trädgårdsägare ofta tyckt, samtidigt som han/hon med avund sett på sin egen kanske något platta och ointressanta trädgård. Men situationen kan plötsligt bli en helt annan.

Det jag beskrev var vad jag gjorde under några mycket hektiska vårveckor. Och jag berättade om det både för att kanske kunna ge tips och för att väcka funderingar hos andra. För det är ju så att den som har ett stort trädgårdsintresse, den människan förlorar inte detta i och med att han/hon drabbas av handikapp.

Och, född med ett eventuellt handikapp skall man ju heller inte utestängas från möjligheten att besöka våra vackra trädgårdar, särskilt som detta kan berika livskvaliteten i högsta grad.

Jag är medveten om att det är svårt att ta till sig en sådan här attityd eller insikt, så länge man inte är personligen drabbad. Jag har under femton år av min aktiva yrkesverksamhet arbetat med handikappade barn och ungdomar, jag har undervisat i och informerat om handikapp av olika slag. Men först när vi själva drabbades insåg jag, vad det egentligen innebär för det verkliga livet och vardagens alla verksamheter, om den egna familjen drabbas.

I varje fall så hade varken begreppet ”Öppen Trädgård” eller katalogen ”Vackra Trädgårdar Att Besöka” haft någon reell innebörd för oss från och med våren 1999, om det inte vidtagits vissa åtgärder och ingrepp i vår trädgård.

Vår villatomt är inte stor, 850 kvm. På den skall plats ges åt hus, infarter, altaner och husvagnsparkering. - En uppdatering: Husvagnsplatsen blev helt överflödig efter 1999, fortsatt husvagnscamping var inte att tänka på, det blev i stället fler rabatter där. - Kvar blir litet till trädgård, inklusive en damm. Och med stort trädgårdsintresse och liten tomt blir det många rabatter, trångt i rabatterna och trångt mellan rabatterna. Grönytan hade decimerats alltmer under årens lopp, och så sent som hösten 1998 hade jag utökat antalet rabatter och gjort framkomligheten mellan dem ännu snävare. Och så finns ju trots allt vissa sluttningar, avsatser och nivåskillnader, hur man än bär sig åt, vilket också gör det svårt att ta sig fram. Huset är anpassat efter given sluttande terräng, sådant måste kvarstå och tas med i beräkningen för handikappanpassning.

I vår trädgård fanns sedan tidigare plattläggningar med cementplattor och gatsten. Alla rabatter var kantade med Uni-stenar. Ingenstans gick det dock att komma fram med rollator eller rullstol, inte ens på grönytan i någon som helst sammanhängande transportsträcka. Jag måste nu våren 1999 smalna av rabatter, bredda mellanrum, skoga runt hushörnen, flytta buskar och perenner. Det var bråttom, det var april, och vår! Plattor måste läggas ut i sammanbindande stråk och på särskilt utsatta platser. Det blev Gåra-sten och Bya-sten, som valet föll på, jämte kompletteringar av tidigare använda plattor. Och det kom att bli cirka 40 meter nya gångar, alla cirka en meter breda för att svara mot rullstols-användning. Jag diskuterade med både arbetsterapeuter och med Valjevikens Aktivitetscenter och andra förståsigpåare, innan allt lades ut. Det blev ganska dyrt med framför allt inköp av sten, och det var inget som ingick i kommunens bostadsanpassning.

Det räcker dock inte med att ”bara” göra gångar som underlättar framkomligheten med rollator eller rullstol. Det finns trappor, som inte går att forcera med handikappfordon, och då måste det finnas vändplats där. Det blir ju en återvändsgränd. Likaså måste man förutsätta att det kan vistas mer än en rörelsehindrad person samtidigt i trädgården. Alltså har man behov av mötesplatser, så att två handikappfordon kan få plats bredvid varandra, helst på mer än ett ställe i trädgården.

Att drabbas av sjukdom innebär alltid ett ingrepp i en människas livskvalitet. Gäller det ett bestående handikapp blir också den försämrade livskvaliteten bestående. Av den anledningen är det synnerligen angeläget att tillvarata alla möjligheter att åter höja livskvaliteten. För en natur- och trädgårdsintresserad person kan detta som här relaterats vara ett betydelsefullt sätt att tillgodose ett sådant behov. Det är på ens egen hemmaplan man måste satsa allra mest. Tidigare utflyktsmål av karaktären Tosteberga Ängar, Stiby Backe, Ölands Alvar, det gotländska änget, den svenska fjällvärlden osv, sådana smultronställen lär aldrig bli handikappanpassade. Därför är också varje krona och varje arbetstimme som man satsat på den egna trädgårdsanpassningen väl använda resurser.

Resultatet? Ingegerd har varje sommar sedan sjukdomen slog till kunnat ta sig fram på så många ställen i vår sluttningsträdgård, att hon har överblick över allt som där sker. Synsvårigheter sätter ibland vissa gränser. Enstaka delar går kanske inte att iaktta inifrån trädgården, men då går det att följa sådant från staketets utsida. Allt sker per rollator, en sådan av ute-typ, mera terränggående med breda hjul. Med den går det också att ta sig fram på gräsunderlag, om bredden finns på den gröna mattan, (och den bredden finns nu i allmänhet hos oss), och om det inte sluttar alltför djärvt.

Öppen Trädgård har vi sedan ett antal somrar tillbaka deltagit i. Vanligtvis kan Ingegerd fortfarande guida, givetvis i sin egen takt, vilket ju kan ta sin tid. Det kan förhoppningsvis ha det goda med sig, att besökarna tvingas att stanna upp så många fler gånger och ta till sig av vad man ser och hör.

Efterhand har vi själva givetvis även besökt andra trädgårdar. Ingen trädgård går att beta av helt per rollator, än mindre med rullstol. Det finns alltid och överallt begränsningar. Men vi har kunnat klara av valda delar av ett antal av våra trädgårdsvänners tomter, dock inte alla. Främst blir det vad som kunnat upplevas från gräsmatta och plattgångar, och med assistans av mig eller annan person.

Ett handikapp inom familjen är ju inget man planerar för. Därför blir trädgårdsplaneringen heller inte handikappgenomtänkt från början. Vi människor ställer, med rätta, krav på samhället om anpassning i både yttre och inre offentliga miljöer. Vi säger ifrån, och vi har rätt att säga ifrån, då det inte funkar i dessa miljöer. I vår egen privata hemmamiljö inne och ute bestämmer vi själva anpassningen, men en ”vacker dag” - är den så vacker för resten? - är det Ödet som ställer kraven, och då är det bråttom. Så var det för oss, och jag fick handla därefter.

Under de år som jag varit medlem i våra trädgårdsföreningar, har man så vitt jag kan minnas inte fört på tal möjligheterna för trädgårdsintresserade med handikapp att ta sig fram i våra trädgårdar. Inte förrän hösten 2003, då enligt vad jag erfarit, ett antal representanter från länets trädgårdsföreningar haft frågan uppe på ett möte i Mörrum. Där har tydligen även talats om redskap för redan handikappade liksom också om ergonometriska trädgårdsredskap som kan förebygga skador.

Öppet Samhälle är på många sätt och inom många kommuner på väg att bli en realitet, men mycket återstår. Samma sak gäller begreppet Öppen Trädgård. Visst försöker vi att ta oss fram till de flesta av dem vi tidigare besökt, även nya sådana och förut ej avbetade. Ibland går det bättre, ibland måste vi avstå. Och bland det som vi mera kännbart måste avstå ifrån är våra trädgårdsresor, särskilt dem till grannländerna. Då det gäller resor inom landet håller vi koll på trädgårdsvärdarna. Alla har det inte så väl ordnat att det blir ett nöje att deltaga. Men även själva resan kan ge en hel del av social upplevelse, därför blir det hela tiden en avvägning. Bussarna kan också i sig vara ett problem.

Överallt finns inte den fina service, som man möter på Göteborgs Botan, som vi besökt ett stort antal gånger även sedan vi drabbades av familjehandikapp. Som den initierade vet är Botan i Göteborg en starkt kuperad anläggning, men där finns en elrullstol att låna, alldeles gratis, bara man är ute i tid och reserverar den. Till framkomligheten bidrar också att gångvägarna är asfalterade. Med elrullstplen har man en nästan total positiv behållning av ett besök, i alla fall utomhus. Växthusen är lite värre.

Betydligt motigare var det att vandra genom parken i Sofiero, då vi var där. Till svårigheterna hörde att det var grusvägar, även de kuperade, dock inte på samma sätt som i Göteborg. Råkar man dessutom ut för fuktig väderlek med våta grusbanor, så ökar svårigheterna. Samma typ av svårigheter mötte vi på Fredriksdal i Helsingborg i somras. Hembygdsparken i Lilla Holje och Kryddträdgården hör förvisso inte heller till de lättillgängliga besöksobjekten med ett handikappfordon. Säkert är många i samma situation som Ingegerd, att rollatorn gäller som regel bara i känd miljö i den egna trädgården, i övrigt är det rullstol som måste användas. Och att köra manuell rullstol på grusväg eller, ännu värre, på singelunderlag och med en vuxen person i stolen, det är förvisso ingen ”höjdare”. Det planerade besöket får i sådana fall ofta ställas in.

Ett litet tillägg angående kommunens bostadsanpassning:

Tidigare fanns intill vår tomt två trappsteg från gatan och in på tomten. Sådana nivåskillnader måste tas bort för att göra det möjligt att köra ett handikappfordon direkt in utan hinder. Att ta bort dessa två trappsteg och därmed sänka den plattlagda infarten och ge den en annan lutning från huset och ut, innebar samtidigt ingrepp i intilläggande rabatter, vilka kom att hänga i luften efter detta. Att åtgärda detta var inget som kommunen stod för, och i sanningens namn skall sägas, att jag heller inte hade accepterat något sådant. Det blev att totalt skapa om ett par rabattpartier, vilket jag alltså stod för själv helt och hållet. Jag kunde utforma detta efter eget önskemål, och resultatet fick jag ju då vara nöjd med. Ingreppet medförde ingalunda någon förfulning av vår trädgård, men det var jobbigt.

Avslutningsvis skall jag också säga, att det inte var en engångsanpassning, som jag gjorde våren 1999. Anpassningen har i viss mån fortsatt fast i mindre grad och under mindre stress. Erfarenheterna har gett mig anledning till fortsatt skogning på ett eller annat ställe, det har visat sig att vissa delar av den ännu gröna kommunikationsytan i trädgården blir alltför nersliten och måste ersättas av plattor. Trädgården är ju tack och lov levande, och där det en gång var cirka en meter framkomlig väg, där är det nu överhäng av växter, som kräver större utrymmen och ger smalare framkomlig väg. Och det blir ju då en fortsatt avvägning: Klippa tillbaka med sekatören eller hålla tillbaka med buskstöd eller låta besökaren ”köra på” och hoppas att växten tål den närgångna hanteringen. Det hela är alltså inget avslutat kapitel, men det sker under andra förhållanden numera. Så sent som sommaren 2003 har åtta Cotoneaster-buskar måst skogas bort, ty de hade tagit sig alltför stora friheter ut över plattgångarna och hotade att skada en passerande person, i synnerhet om syn- och rörelseförmågan är nedsatt hos den passerande. Så fick den delen av vår trädgård en helt ny karaktär. Återigen något som måste åtgärdas, som kostade pengar och arbete, men där resultatet blev tillfredsställande.

En förhoppning! Ett önsketänkande?

*Med käpp och hjul som stöd, för egen fot,
hur än du tar dig fram bland allt det blommande och gröna,
din trädgårdsvärd dig hjärtligt tar emot
och bjuder dig att njuta utav örtagården sköna.*

~Rune Gunnarsson ~

Yttertrappan är helt rak så Ingegerd klarar den med hjälp av ledstång på båda sidorna. Rune ställer rollatorn nedanför trappan så hon kan ta sig dit för vidare förflyttning.

Trädgårdsmöblerna har fått maka på sig så att man kan ta sig runt huset.

En befintlig damm på 7x3 m flyttar man inte på! Inte heller alla stora träd, även om man har röjt en hel del.

Plattgången fortsätter, här får det inte finnas några hinder.

Grönytor tar över för vidare transport, den hålls i schack med gräsklipparen och trimmern.

Detta är ett exempel på mötesplats. Som sådan också praktiserd i verklighet, eftersom vi haft besök av andra rörelsehindrade trädgårdsälskare.