Får jag också, kan jag också besöka Din vackra trädgård?

Rubriken låter givetvis provokativ, det tycker säkert mången läsare. Då jag sommaren 1999 skrev en artikel i Quercus-bladet, medlemsblad för Trädgårds-Amatörerna i Blekinge, med samma tema som jag här kommer att behandla, så inledde jag med att undra om en Öppen Trädgård, en Trädgård Att Besöka verkligen är öppen för alla.

Uppdaterad och utökad version: Handikappanpassning av trädgård efter stroke

Text & Foto: Rune Gunnarsson

Det jag här vill beskriva kan kanske låta provokativt, men det är inte menat så. Min rubrik syftar inte på någon trädgårdsägare som avsiktligt stänger ute besökare, utan på det Öde som plötsligt kan ingripa i våra liv, och vars verkningar ingen grind, inget stängsel och inga bekämpningsmedel kan hålla borta. Just detta Öde, som kan förändra såväl livsvillkor som förutsättningar på ett ögonblick, blev plötsligt högst påtagligt våren 1999 när min hustru Ingegerd drabbades av stroke och därmed fick ett bestående rörelsehinder.

Under hösten 2003 bad Birgitta Hellström mig att lyfta denna fråga i Tulpanen och berätta om hur vi anpassade vår trädgård till de nya omständigheter som sjukdomen förde med sig. Jag vill här sammanfatta, förnya och fördjupa de erfarenheter som vi under dessa år har samlat på oss, och hoppas att detta kan ge inspiration och vägledning till andra trädgårdsägare i liknande situation.

Livet efter stroke

När sjukdomen slog till, tänkte vi först och främst på akuta åtgärder och medicinsk rehabilitering – Ingegerd fick god träning på Rehab i Karlshamn – men ganska snart stod det klart att även vårt hem och trädgård behövde anpassas. Eftersom vår trädgård varit en källa till både glädje och välbefinnande för oss båda, blev det angeläget att skapa förutsättningar för Ingegerd att även fortsättningsvis kunna vistas där, njuta av årstidernas växlingar och delta i vårt gemensamma trädgårdsliv – om så på nya villkor.

Tillgänglighet för alla

Det stora trädgårdsintresset försvinner inte på grund av ett handikapp – ofta växer snarare behovet av grönskans återhämtning och stimulans. Ingen föds eller drabbas av sjukdom för att utestängas från en av livets största källor till välbefinnande. Därför är det så viktigt att tänka tillgänglighet, både för den egna familjen och för besökare. Många trädgårdsägare tänker sällan på detta innan de själva, eller någon närstående, drabbas. Jag har arbetat med handikappade ungdomar i många år, men det var först då vi själva drabbades som den fulla innebörden blev verklig i vardagen.

Vår tomt – utmaningar och möjligheter

Vi bor på en relativt liten villatomt, 850 kvm. Här har utrymmet för trädgård krympt med åren, när hus, altaner och andra funktioner tagit plats. En tidigare husvagnsplats omvandlades till nya rabatter när husvagnsresorna blev omöjliga. Rabatter och gångar gjorde det trångt, och nivåskillnader och avsatser ökade svårigheten för den rörelsehindrade. Huset ligger anpassat i sluttande terräng, vilket ställer särskilda krav vid handikappanpassning.

De första anpassningarna

Vi hade sedan tidigare en hel del plattläggningar, men ingenstans gick det att ta sig fram med rollator eller rullstol, inte ens över de små gräspartierna. Våren 1999 genomfördes därför ett omfattande arbete:

Vi smalnade av rabatter, breddade mellanrum och flyttade på buskar och perenner för att ge plats åt gångar, som kunde nyttjas med rullstol och rollator.
Nya gångar av Gåra-sten och Bya-sten anlades, totalt ca 40 meter och minst en meter breda – med tanke på rullstolsbredd och mötessituationer.
Plattgångarna bands ihop så att så många delar av trädgården som möjligt blev tillgängliga.
Vid trappor och icke-forcerbara hinder skapades vändplatser så att färden inte slutar i en återvändsgränd.
Mötesplatser lades in så att två rörelsehindrade gäster eller familjemedlemmar skulle kunna mötas på ett socialt sätt i trädgården (exempel på mötesplats).
Grönytor hölls öppna och välklippta för att vara tillgängliga (exempel på grönytor och transportvägar).
Trädgårdsmöblerna fick flytta på sig så att man kunde röra sig runt huset (möblerna har fått maka på sig).
Rak yttertrappa fick dubbla ledstänger vilket ger säkert stöd både upp och ner – och möjligheten att ställa rollatorn längst ner före vidare transport (yttertrappan med ledstänger).

Några saker går förstås inte att flytta – vår damm på 7x3 meter är för tung för det, och vissa gamla träd får stå kvar även om vi röjt bort andra hinder (dammens placering går ej att ändra). Allt kräver avvägning mellan bevarande och tillgänglighet.

Stegvis förbättring och löpande underhåll

Att skapa en tillgänglig trädgård är ingen engångsinsats. Vi märkte snart att gångar blev smalare med tiden när växterna växte ut, och att vissa ytor på gräset slets mer än andra. Då fick vi komplettera med fler plattor, eller beskära och skoga buskar för att hålla vägarna öppna (gången får inte ha några hinder). Under åren har vi bland annat fått ta bort ett antal Cotoneaster-buskar som tagit för mycket utrymme. Trädgården lever, och anpassningen behöver ske fortlöpande.

Kommunal anpassning och egna lösningar

Kommunens bostadsanpassning täckte vissa grundläggande behov, som att ta bort trappsteg vid infarten för att möjliggöra passage med hjälpmedel, men rabatter och gångvägar fick vi ordna själva. Detta gav oss friheten att utforma trädgårdens karaktär efter egna önskemål, vilket i sig blev ett slags bearbetning av den nya situationen – även om det stundtals varit mödosamt.

Besök i andras trädgårdar, erfarenheter utanför hemmet

Vi har fortsatt att besöka trädgårdar – såväl privata som offentliga – när möjlighet finns. Det går sällan att nå hela områden, men med rollator och god planering går det ofta att uppleva åtminstone en del. Trädgårdar som Göteborgs Botaniska erbjuder elrullstol gratis, och gångarna är asfalterade, vilket underlättar mycket för den som har rörelsehinder. Växthus och äldre parker (t.ex. Sofiero, Fredriksdal) med grusgångar och nivåskillnader är dock betydligt svårare att ta sig fram i, särskilt vid dåligt väder eller om man är hänvisad till manuell rullstol.

Samhället och framtiden

Diskussionen om tillgänglighet i trädgårdar har tagit små steg framåt. Många trädgårdsföreningar pratar nu åtminstone om hjälpmedel – såväl för redan handikappade som om förebyggande, ergonomiska redskap. Men fortfarande återstår mycket. Ett öppet och inkluderande samhälle, och trädgårdar där flera kan umgås och njuta – oavsett fysiska förutsättningar – borde vara självklarheter.

Hur bygger vi för framtiden?

Det är också viktigt att lyfta: Hur vi bygger för framtiden är en fråga för alla, även om många förstås (precis som vi själva innan olyckan) sällan tänker på hur snabbt livet kan förändras. Satsningar på tillgänglighet kommer alltid hem igen – antingen till oss själva, en närstående, eller en oväntad gäst.

En fortsättning – och en förhoppning

Arbetet med vår trädgård är ett pågående kapitel. Nya behov, erfarenheter och lösningar har tillkommit varje år. Kanske är det just förmågan att